28 juni 2009

Make or break i juli

En vecka tills det drar igång igen. Stiltjen efter åtvidsmatchen har känts svårhanterlig, men den betyder nog inget annat än att Sirius jobbar på efter planen.

Med 18 omgångar kvar ligger Sirius på den övre kvalplatsen med 10 poäng. Bottenskiktet av Superettan befolkas av sex lag som ligger inom tre poäng. Nerifrån och upp: Väsby, Ljungskile, Norping, Sirius, Vasa och Trollhättan. Några poäng därovan finns Qviding, BoIS och J-Södra. Det kan bli rätt rafflande där nere under hösten.

Sirius eventuella del i detta raffel avgörs, tror vi, mycket på hur det går i juli. I tur och ordning möter vi då FCT (b), Syrianska (h), Väsby (b), Väsby (h). Någonstans i regionen 7-10 poäng där (summa 17-20) så kan hösten se ljus ut, allt under innebär att vi rafflar hårt med resten av gänget, resten av säsongen. Att de våra avslutade våren med att för första gången i år spela två matcher i rad utan att förlora är en bra lykta att bära med sig.

Det är redan sex lag inbegripna i rafflet. Innan juli är över kan det vara ett par till.

J-Södra (17 poäng) faller som en sten genom tabellen, har gjort ett spelmål på 10 halvlekar sedan resten av serien kom på att man nog skulle ta det där laget på allvar, och står inför riktiga bekymmer. Deras juli är också intressant, även om dom bara möter en av raffelkollegorna: Norping (h), Assyriska (b), Giffarna (h), Giffarna (b). Det är inte helt osannolikt att smålänningarna efter denna serie matcher står på 20 poäng efter tre mirakelkryss (0-0) eller någon mirakelseger (efter straffmål av Santos), och då är dom helt klart med och rafflar dom också.

BoIS (16 poäng) är ett kapitel för sig, vilket bloggen redan varit inne på. Hur man ska tippa deras matcher har juryn ännu inte kommit ut på, men borta bäst lär rimligen gälla om det inte skruvas seriöst på lite huvuden. Juli innebär Assyriska (h), Giffarna (b) och Ängelholm (h, b). Inget roligt schema, särskilt inte vändningen mot lillebror ÄFF. Skrapar BoIS ihop mer än tre-fyra poäng här (genom att köra över Giffarna borta och kämpa sig till ett kryss borta mot ÄFF)?

Dessutom undrar jag om inte Syrianska kan komma att känna suget nerifrån.

Det ska bli mycket intressant att se vad juli innebär. Att se en skiktning av absoluta bottenlag tror jag är att hoppas på för mycket (ja, jag tänker att Sirius inte skulle finnas i en sådan hypotetisk skiktning). Det lär fortfarande vara galet jämnt och många lag inom kort räckhåll därnere. Däremot kan man se om trenderna håller i sig. Jag vet då vad jag hoppas på.

25 juni 2009

Paussammanfattning av Superettan, del 3.

Vi fortsätter översikten av paustabellen i Superettan med en titt i de nedre regionerna, närmare bestämt platserna 9-12.

Landskrona BoIS
It is something rotten in the state of Skåne. BoIS fortsätter att briljera i sin roll som fotbollens svar på bermudatriangeln. All talang och kompetens som drar på sig den svart-vitrandiga tröjan försvinner spårlöst. År efter år bläddrar förståsigpåarkåren i spelartruppspapprena och konstaterar att BoIS har ett lag som ska slåss om de allsvenska platserna. År efter år "underpresterar" BoIS. År efter år spelar BoIS betydligt bättre borta än hemma. Ändå pratar röster kring laget om att allt är bättre i år. Det är bättre stämning i truppen, bättre fart på träningar, bättre snack på stan. Och så vidare. Säkert godare korv i pausen också. Ändå är och förblir BoIS uppenbarligen ett lag som varvar riktiga bottennapp med väldigt bra spel.

Som för många andra klubbar är ekonomin en stor käpp i hjulet för BoIS. Under sommaruppehållet försöker man ryktesvis kränga en del spelare vars kontrakt går ut i vinter, bland annat Ivo Pekalski och Pär Cederqvist. Totalt ryktas en handfull spelare vara på utgång. Sådant ska förstås tas med en nypa salt, men bilden är ändå den av ett lag som famlar efter kontinuitet. Spelmässigt tvivlar jag inte på att BoIS har kapaciteten att klättra i tabellen, men något säger mig ändå att det inte blir så. Efter uppehållet har de två som jag ser det rätt avgörande matcher för hur deras säsong ska fortsätta; Assyriska hemma och Giffarna borta. Vinster där och själförtroendeboosten kan räcka en bra bit. Förluster istället kommer att tvinga ner BoIS i ångestträsket för resten av säsongen.

Qviding
Laget från Göteborg som ingen, absolut ingen (förutom Joakim Jensens fru) bryr sig om. De är dock det enda laget i Sverige som besegrat Mjällby i seriespel i år och på många sätt en mardrömsmotståndare för både klubbkassörer och tränare. För så jäkla dåliga och underdoggiga som de själva gör sitt bästa för att ge intrycket av är de då sannerligen inte. De har en av seriens vassaste, eller åt minstone mest effektiva, forwards i Hannes Stiller. De har en av de bättre mittbackarna i Joakim Jensen och ett par tre nyckelspelare till. De spelar en rätt smart och cynisk superettafotboll och plockar sina poäng med stor regelbundenhet. Och det lär de väl fortsätta med. Just nu ligger de tia, så himla mycket sämre lär de inte bli till slut. Och kanske inte så himla mycket bättre heller, även om jag nog anser att de plockat färre poäng än förväntat i vår. Truppen är dock hyggligt tunn och Qviding är känsliga för skador och avstängningar på sina nyckelspelare.

FC Trollhättan
Årets tokjumbo sett till alla förhandstips. Jag envisades inför säsongen med att påstå att de definitivt inte kommer att bli sämsta nykomling. Viss risk finns det väl för att jag kommer att få äta upp den hatten, men jag tror ändå inte det trots att laget tillhör den klunga som ligger i den absoluta botten inom tre poängs marginal. Anledningen till det är att Trollhättan har läst på sin nykomlingsmanual till punkt och pricka. De omsätter överlägset färst mål i serien. Imponerande/skrämmande 8-12 i målskillnad efter 12 matcher talar sitt tydliga språk. Få personer i Sverige, förmodligen ens bland superettatränarna kan på rak arm nämna särskilt många FCT-spelare. Ändå är Trollhättan det lag i serien som använt överlägset minst antal spelare i seriespelet. Totalt 14 utespelare på 12 matcher, vilket förstås är löjligt få med tanke på att de flesta lag använder 13 i en vanlig match.

Det står problemet har som synes på målskillnaden varit målskyttet. Egentligen har man bara haft en anfallare i spel i truppen, Bilgin Aliosman, en riktig Olle Kullinger-typ som gjort över hälften av lagets mål i år. Till omstarten har man dock dels lånat j-landslagsmeriterade Mattias Ekéus från IFK Göteborg samt värvat Aston Villas (före det LSK) anfallare Tobias Mikaelsson. Även om han inte gjort många knop (typ inga) i Villas a-lag så tillhörde han trots allt de engelska reservseriemästarna (även om det inte verkar som om han spelat så mycket där heller). Hur som helst är det väl tveklöst så att FCT får en hel del ytterligare spets framåt inför omstarten. Hur långt det kommer att räcka återstår naturligtvis att se, men jag tror inte att något lag även fortsättningsvis kommer kunna hämta enkla poäng mot Trollhättan.

Vasalund
Trollhättans raka motsats och det lag som omsatt klart mest mål i serien. Totalt har det blivit 40 mål (varav 25 i den egna kassen) på 12 matcher i serien, alltså 3,25 i snitt per match. Det är en hel del. Framför allt blir det ju lite jobbigt när man snittar över 2 bakåt. Nu är visserligen Vasas trupp balanserad som så att man räknar med att göra mycket mål. I nigerianen Kennedy har man tveklöst en av de mest intressanta spelarna i serien. En kille som finns inblandad i nästan allt i målväg för solnaiterna. Förutom Kennedy så vimlar truppen av vettiga offensiva spelare och lagets kvalité framåt har gott och väl visat sig räcka till för att skapa 10-15 avslut per match på i stort sett alla lag i serien. Men bakåt läcker det som ett såll. För den som såg matchen mot Sirius före uppehållet framstår det som ett under att laget "bara" har släppt in 25 mål hittills.

Vasalund kommer att vara helt chanslösa på nytt kontrakt i år om man inte får tillbaka någon form av defensiv stabilitet. Målvakten Amamoo må vara en pajas och en strulpelle, men han behövs. Likaså mittbacken Ferhat Korkmaz, som förmodligen fortfarande är skadad, men ingen vet egentligen vad som händer i det lag som det är svårast att få information om i hela serien. Vad som dock står klart är att Vasa förlorar viktige mittfältaren Yosif Ayuba till samarbetsklubben Djurgården under uppehållet. Man kan nog med viss säkerhet dock räkna med att en eller ett par spelare går omvända vägen till Vasa. Det är nog bäst att det blir defensivt orienterade spelare. Jag tror dock inte att det hjälper. Vasa är på tok för ojämna och för svaga defensivt för att orka hålla sig kvar.

24 juni 2009

Träningsmatch/sommarlek

Jag är inget stort fan av träningsmatcher överlag, men ett av de största gissel som finns är sommarmatcher. Försäsongsmatcher funger hyfsat som metadon inför de riktiga tripparna som komma skall. Spekulationer stöts och blöts, mönster slipas. Men en sommarmatch har egentligen bara ett enda vettigt syfte - att få igång något som eventuellt kan påminna om matchpuls efter en liten ledighetsperiod. Det är sällan varken upplyftande eller avslöjande att se.

För Sirius del är erfarenheten av sommarmatcher dessutom rätt unken. Vid ett par tillfällen på senare år har man matchat en a-uppställning mot allsvenska strandraggarversioner av sina trupper, gjort riktigt bra matcher för att sedan rasa ihop som ett korthus i seriespelet. På det viset ser jag en klar fördel i att kvällens match ska joggas av ute i Gimo. Inga 3000 pers på Studan som kan stå för onödigt tryck.

Av den anledningen är jag helt med på tränarnas uppenbara vilja att vila allt som vilas kan. Var man småförkyld i maj, spelar man inte ikväll typ. Därför saknas också ett helt koppel spelare, endast sju spelare som har fått rimligt med speltid hittills i år finns med. Helt rätt, om man frågar mig. Varför ska man riskera något överhuvudtaget vad gäller spelare som Gallo, Haisem, Söderbring, Jernberg, Shpetim, Fredrik Olsson, St Cyr, som alla förmodligen hade varit aktuella om det varit tävlingsmatch?

Detta lämnar förvisso också utrymme för en del ungdomar och en del bänkspelare att visa upp sig, vilket ju på sitt sätt är intressant. Många har med viss entusiasm sett fram mot att få se spelare som Sunday Bale, Emir Smaijic och Niklas Högberg visa vad de kan på den här nivån. Samtidigt tror jag man ska vara försiktig med att utvärdera en insats i en match av den här typen. De enda svar man rimligtvis kan få är om spelarna överhuvudtaget är intressanta på en liknande nivå eller inte. Något annat kan man inte se. Skillnaden mot en tävlingsmatch - till och med mot en vanlig seriematch i U21-allsvenskan - är därtill alldeles för stor.

Den överlägset mest intressanta indikatorn på vart åt det barkar efter sommaruppehållet är därför det som sker på Löten vid fyratiden varje dag i veckan. Kvällens match kan man ha och mista.

22 juni 2009

Nu rullar det igång - skadestatus

Sirius körde höstens första träningspass idag på Löten. Om man nu kan kalla denna junieftermiddag med sommarens hittills skönaste väder för höst. Som omväxling var träningsdeltagarna fler än rehabbarna och alla som varit skadade under våren är åtminstone både på benen och på Löten. Blomman, Hochen, Söderbring, Gallo och Love deltog inte i bollövningarna på grund av sina känningar, Jernberg och Shpetim var sjuka och var hemma och Makacha sitter på flyget hem, eller till Sverige, eller hur han nu ser det. Resten körde ett ganska lättsamt pass under Brännans ledning.

Så vitt man kan bedöma i dagsläget ska nog alla utom Hochen, Love och eventuellt Blomman kunna vara i spel när serien drar igång den 5 juli med bortamatch mot Trollhättan. Hochen tror att han kan köra med boll i full träning i början av juli, Love är väl mer osäker och Blomman kan i bästa fall vara aktuell för spel. Under alla omständigheter deklarerade Haisem att allt kändes bra och han deltog också i samtliga spelmoment.

Men framför allt. Känslan på träningen idag var en av kalvar nyutsläppta på grönbete. Alla verkar sjukt taggade på att allt ska dra igång igen. Nu har laget dessutom två veckor på sig att smörja igång maskineriet inför de tre kommande tokviktiga matcherna. Med det för säsongen nya konceptet "konkurrens om platserna" är det inte helt utan tillförsikt och vissa förhoppningar som man ser fram mot match och skarpt läge igen. En sak är säker, spelarna gör det. Så kändes det inte alltid i maj.

Makachas Kenya vann i VM-kvalet

Det är ju lite kul att ha en landslagsspelare i Sirius kan jag tycka. Austin Makacha är trots allt en av de få spelarna i Superettan som har en seriös chans att få spela VM i fotboll nästa vinter i Sydafrika. Det är och förblir en hel del mer än kattpiss över det. I ärlighetens namn ska man väl säga att Harambee stars, trots segern mot the Mambas från Mocambique (varför ska alla afrikanska fotbollslandslag ha urlöjliga smeknamn?), är en bra bit från VM. Det krävs garanterat segrar borta mot Tunisien och hemma mot Nigeria, och inte ens det skulle säkert räcka, för att kvalificera sig. Och det är väl lika sannolikt som att USA skulle få spela semifinal i Confederations cup.

Men afrikanska mästerskapen ligger dock nära till hands för Makacha. Och det är tillräckligt stort för att jag ska tycka det är ballt. När lajnupsen dras i Eurosport kommer det att stå "Austin Makacha, midfielder, IK Sirius, Sweden". I like! Ingen i dagens siriustrupp ser ut att komma i närheten av den cv:n inom överskådlig tid. Om Sunday Bale skulle raketkarriära sig in i de nigerianska örnarna, så skulle han med all säkerhet inte spela i Sirius då. Ian Ekstrand ligger väl i och för sig helt okej till för att få göra landskamper med Filippinerna, om han nu är på det humöret. Och visst, det krävs bara ett par baljor mot Vietnam i nån obskyr landslagsturnering för att ta sig förbi Marcus Berg i FIFA-statistiken. Ryktet säger också att Irans fotbollsförbund har velat kolla passet på Nercy Tourang, för eventuella framtida inkallelseorder.

Men åter till Makacha. Det blev 2 landskamper och 180 minuter för Siriusmittfältaren under landslagsäventyret. I matchen mot Mocambique bildade han innermittfältspar med McDonald Mariga och förpassade därmed Mambo Mumba till kanten. (Jamal Mohammed, är - för jämförelses skull - inte ens aktuell för tillfället). Det känns ju lite slitet att skriva att han "låg bakom det avgörande 2-1-målet", även om jag skulle göra det om jag var UNT-journalist. Men så här skriver Capital Sports:

"on 72 minutes, Stars got the winner. Austin Makacha powered forward rode two tackles before passing the ball to Mariga who was felled in the box. The Parma man picked himself up to confidently dispatch the penalty."

Jag vet att hoppet är en idiotfaktor när det gäller idrott. Man kommer ju exempelvis ingenstans genom att hoppas at Daniel Hoch ska vakna en morgon och inse att han faktiskt har spelat i Champions League och att det var rätt kul - kanske man skulle lite kol på grillen och visa vad man kan. Samtidigt kan jag inte låta bli att hoppas att Makacha ska kliva av planet på Arlanda nu i veckan och känna att - fan vad bra jag är! Nu jävlar ska Trollhättan få åka.

Makacha har bevisat igen (det finns ju en anledning till att Sirius en gång värvade honom) att han håller på arenor som tar in 20 gånger mer folk än en bra dag på Studan. Han har bevisat även i blå-svart (även om jag verkar vara en av få som tycker det) att han har ett spel i sig som är ganska unikt för serien. Om nu Sirius som lag börjar funka och Makacha har fått vara hemma och hänga med sina polare, spela landskamp och undvika lite glidtacklingar innan han frispelat Mariga till avgörande straffsituationen, så kanske han kan plocka med sig en rätt schysst känsla in på planen. Då kan han bli en jäkla tillgång i år.

20 juni 2009

Paussammanfattning Superettan. Del 2

I tidigare inlägg kollade vi lite på de fyra högst placerade lagen i tabellen, och blev så där lagom förvånade. Nu är det dags för lag 5-8 så här på midsommardagens afton. Och i den här gruppen återfinns i alla fall ett lag som spelar i allsvenskan nästa år. Helt säkert. Nästan. Eller kanske i alla fall.

Giffarna
Och det laget är GIF Sundsvall. Ingen människa i världen kan anklaga Giffarna för att ha varit bra de första 12 omgångarna. Liksom en knapp handfull seriekollegor har de varit på Listerlandet och släppt i nfyra mål. De är ett av två lag i serien som förlorat mot Sirius. Och deras försvar ser ihåligare ut än Höga kusten-bron. Ändå ligger de femma, blott en trepoängare från allsvensk plats. Det är ju förstås något sorts styrkebesked. Min teori - föga orginell och avancerad sådan - är att ett lag som ens kunnat tänka tanken att låta Saglik och Mambo Mumba bilda mittbackspar är i djup gödsel, men att om lag et ändå lyckats skrapa ihop sex segrar så är det ett lag som det kommer att lossna för i det långa rejset.

På mittfältet tycker jag att få lag i serien kan matcha GIF. Ari Skulason må vara en liten surskalle, men han är riktigt bra. Och både Sliper och Mambo Mumba håller normalt riktigt hög klass. På mitten. Viktigast för Sundsvalls höst är dock att Ålander är tillbaka från skada. och plötsligt kan det rassla till lite i startelvan och Wallerstedt hamnar högre upp i banan, där redan Sigurdson ställer till med duktig oreda för stackars motståndarbackar. De största problemen skulle jag faktiskt - siriushjärta till trots - vilja hävda att Giffarana har i målet. Varken Sundfors eller Hysén är egentligen tillräckligt jämna för att kännas som stabila S1-målisar. Men det ska inte spela nån roll. Sundsvall har haft en knackig start, men är ändå med riktigt bra i tabellen. Allt pekar på att det blir allsvenskan. Materialet för det har det i vart fall.

Ängelholms FF
Har man en kille som gör mål i princip varje match han spelar har man en hel del vunnet. Det har ÄFF. Mattias Adelstam ser inte mycket ut för världen, men han gör en jäkla massa maoul. ÄFF är inget dåligt lag egentligen, de är ett av de lag som jag skulle vilja kalla en närmast mirakulös tränarprodukt. Roar Hansen plockar division II-spelare och gör dem till skyttekungar, eller riktigt vassa superettabackar. Och så lånas en lagom mängd överskottslirare från HIF och andra klassklubbar i området - som för övrigt också inbegriper Själland - in och presterar. Hopkoket var inga mil från att få pamparna på SvFF i Stockholm att sätta croissanterna i vrångstrupen i fjol, och de visar även i år att de kan vara med och härja.

Hade laget haft lite mer publik, lite roligare färger och lite högre ambitioner hade det varit skoj att det går så bra för dem. Men nu tycker jag inte det. Klubben som sådan har visat att det här är ungefär så kul som de vill ha det och någon annan långsiktighet än att erbjuda Roar H ett 75-årskontrakt är klubben inte mäktig. De har en massa spännade ungdomar som absolut kan bli något, som Faruhdin Karisik, Robin Nilsson, Henrik Fribrock och Kristoffer Nilsson, men knappast inte i ÄFF. Åtminstone inte lånespelarna Robin och Henrik. Och om spåkulan nu ska fram så tror jag att det blir här, eller ett par snäpp längre ner i tabellen som det hela slutar.

Syrianska
De vann derbyt, alltså är våren lyckad. Dessutom har de tagit en hel del poäng och gjort en hel del bra matcher. På sitt sätt är det väl inte helt förvånande med tanke på hur mycket - och i en hel del fall bra - de har värvat. Att norpa Hagernäs, som BP av någon märklig anledning inte ville ha, var ett genidrag. Michael Mensah var förstås en värvning av samma typ som när AIK värvade Dulee - igen. Högriskklassad. Och Voskoboinikov är vad ESK aldrig lyckas med, en östvärvning som visar lite klass. So far, so good. Jag har visserligen bara sett Syrianska i tre halvlekar i år, men det jag sett imponerar egentligen inte direkt. Laget vill, sägs det, ha rätt mycket boll, men har det sällan trots en hel del bollskickliga spelare som Zatara och Massi på mitten. De har också visat sig rätt sårbara för spelvändningar med en hel del bolltapp med laget på väg framåt. I senaste matchen före uppehållet hade Roar Hansen uppenbarligen läst sönder dem, och kontrade slut på SFC. Min gissning är att fler och fler lag kommer göra det vad det lider och då är det risk att det blir problem för lillebror i Södertälje.

J-Södra
Här är ett lag som redan är sönderlästa. En tunn trupp, med relativt begränsade spelare - men en matchvinnare i klassanfallaren Ricardo Santos. Han är förmodligen den spelare i serien som gör flest poänggivande mål, och på den tiden som inga motståndare brydde sig om att läsa J-Södra fungerade spelplanen ganska bra och laget låg länge med i toppen. Nu är det roliga slut och frågan är hur länge deras starthandicapp kommer att räcka. J-Södras trajectory kommer att vara skrämmande lik Sirius 2007, där ett lag med ett väldigt begränsat variationsschema lyckades vinna rättmycket i början för att sedan stranda. J-Södra höll inte lika länge som Sirius gjorde då, och av allt att döma kan lagets kontrakt endast räddas av ett par ännu sämre lag. Men det tror jag ärligt talat inte att det finns. J-Södra åker ur i år.

18 juni 2009

Paussammanfattning i superettan. Del 1.

Superettan har så gått in i dvala. Efter 12 omgångar med oerhört intensivt spelprogram och många matcher får nu spelarna i de olika lagen ett par veckors välbehövlig matchvila. I Sirius fall har spelarna en veckas ledighet först innan träningen tas upp med sikte på återstarten borta mot Trollhättan den 5 juli.

Visserligen är det ju tre omgångar kvar tills serien vänder, och egentligen för tidigt för aggregerade analyser. Men det brukar vi ju som bekant skita i. 12 matcher är över en tredjedel av säsongen, och det är klart att det finns intressanta observationer att vaska ut ur detta material. Vi tar det lag för lag. De fyra första kommer här.

Mjällby.
Det är bara att lyfta på hatten. Listerlänningarna gör nästan tre mål per match framåt och har släppt in totalt sex på tolv matcher. Det är makalöst bra. Erton Fejzullahu har varit vårens stjärnskott i Superettan och fått oerhört mycket press. För mig är det ändå andra saker som imponerar mer med Mjällby. Framför allt Peter Swärdh. Han lärde sig konsten att koka soppa på en spik i Åtvidaberg och lyfte dem flera säsonger till resultat långt över förväntningarna baserade på det så kallade "pappret". I Mjällby har han fått jobba med ett spelarmaterial som är hyperintressant, och har varit det ett tag. Vad han har lyckats med är att slipa bort lagets svagheter. Tidigare säsonger har man haft en tendens att klappa igenom totalt i vissa matcher och ojämnheten har kostat topplaceringar. I år har svackorna mer eller mindre helt uteblivit. Kids som Erton, Adam Berner och Emmanuel Svensson har fått speltid och blommat ut i ett oerhört välfungerande kollektiv med en konsekvent och trygg spelidé.

Samtidigt ska man inte heller underskatta vikten av värvningen av Patrik Rosengren från Kalmar FF. Bagarn var en av allsvenskans mest rutinerade mittbackar och är nu - enligt mig - Superettans MVP. Utan större konkurrens. De sex insläppta målen talar sitt tydliga språk, ett snitt på 0,5 per match. Mindre än hälften mot förra säsongens baklängeskvot. Mycket beroende på samspelet mellan Bagarn och en av seriens mest rutinerade målvakter. Som jag ser det finns absolut ingenting som talar mot att Mjällby fortsätter ånga på i toppen. Om Fejzullahu försvinner spelar mindre roll, laget är långt från beroende av honom, och ersättning i form av Ringberg ryktas vara på väg in. Mjällby är allsvenskt 2010.

Falkenberg
Här får vi nog säga att vi har lite mer av ett mysterium. 16-13 i målskillnad har gett laget hela åtta segrar. Effektivt så det förslår, och då får man ju också ta med i beräkningarna att nästan en femtedel av lagets totala målproduktion har Sirius bjussat på. Men å andra sidan, som jag konstaterade på annat håll inför seriestarten; Falkenberg har en fantastisk förmåga att leverera och det är bara att konstatera att tränare Thomas Askebrand tillsammans med gamle målvaktslegendaren Håkan Svensson gjort ett otroligt bra jobb med laget i tre års tid. År efter år tappar man tongivande spelare, ändå lyckas man ersätta gediget på alla positioner. Det tyder på ett oerhört starkt grundspel.

Själv är jag dock ingen fan av detta grundspel. Falkenberg hör enligt mig till de tråkigaste lagen i serien att titta på, vilket ju också målskillnaden aviserar. Men de är ändå vansinnigt stabila och inte minst bra på fasta situationer. Ett lag där de tongivande spelarna är sådana som Jens Gustafsson, Erik Johansson och David Svensson kommer aldrig charma världen, men. Det räcker rätt långt i den här serien, inte minst som man har seriens kanske bästa träningsförutsättningar. I synnerhet nu när fixstjärnan Rodevåg börjar hitta målet. Det är väl orealistiskt att drömma bort FFF från övre halvan, men någon allsvenska känns knappast aktuellt. Hur skulle det se ut?

Åtvidaberg
Är någon förvånad? Åtvidaberg har prenumererat på lagom många poäng, tillräckligt för toppstrid, men egentligen inte nära allsvenskan rätt länge nu. Men fortfarande är det egentligen oklart hur det går till, i synnerhet i år när man inte kan räkna med Swärdheffekten längre. Eller så är det den som fortfarande håller i sig. För gudarna ska veta att stackars Daniel Wiklund varken var första, andra eller ens tredjeval på tränarposten. Samtidigt är laget ett självspelande kollektiv med en trupp som inte genomgått samma enorma förändringar som många andra lag i den här serien tvingas till år efter år.

Om jag tidigare utsåg Bagarn till seriens viktigaste spelare, ska jag direkt tillägga att Pligg - Kristian Bergström kliver in som god tvåa på listan. Seriens bästa mittfältare år efter år och en dröm för varje tränare att ha på planen. Runt sig har han dessutom ett gäng riktigt bra superettaspelare i bland annat den i år utblommade Haris Radetinac. Pontus Karlsson, Christoffer Karlsson och Jesper Arvidsson är andra spelare som jag rankar mycket högt i supperettankonkurrensen. Och dessutom en av seriens vassaste målvakter. Åtvid släpper in få mål, men saknar också en riktigt utpräglad målskytt, vilket i längden kan bli ett problem. Får laget en svacka är det oerhört mycket värt att ha en 9:a som alltid sätter sina lägen.

Nu verkar dock Åtvid vara ett i stort sett svackfritt lag och det stora raset som nog jag hade väntat mig efter att Swärdh lämnade kommer nog inte att infinna sig. Men det kommer att vara jämnt i den här delen av tabellen och jag tror att fjärdeplatsen kommer att vara vikt åt detta Sven Nylander-lag.

Assyriska
Assyriska är ytterligare ett lag som befinner sig ganska exakt på det ställe i tabellen man förväntade sig. Med en match mindre spelad på grund av hängmatchen mot Väsby har man dessutom hugg på en virtuell andraplats, vilket dock är snäppet bättre än vad jag tror man mäktar med till slut. Med tanke på hur laget spelar måste man dock konstatera att man omsatt förvånansvärt lite mål i år. Framför allt har försvaret hållit ihop bättre än vad jag nog hade anat, om man bortser från de fyra målen mot Mjällby har man på resterande 10 matcher bara släppt in sju mål. Betydelsen av att man fick in Oscar Berglund i truppen kan inte nog överskattas.

Assyriskas fotboll är dessutom kul att se. Bollen befinner sig allt som oftast på marken och det går undan efter kanterna när man är på det humöret. Samtidigt saknar man en riktigt tung målskytt. Xedvet Llumnica var knappast tänkt som startspelare inför säsongen, ändå är det han som har stått för det mesta och bästa framåt när spelare som Marklund gått skadade och brasseduon Dinho och Tiago har varit en besvikelse. Här tror jag dock laget har ett latent problem. Hittills har Assyriska gjort för få mål framåt med tanke på var ytterbackarna oftast befinner sig när laget spelar. Sirius hade exempelvis lösningen på spåret i matchen i Södertälje, men lyckades inte knyta ihop. Men Assyriska är mer sårbara bakåt än vad som kan utläsas av tabellraden, och jag tror inte 1,5 mål framåt i snitt kommer att räcka till allsvenskan.

13 juni 2009

Med lite distans till saker och ting

Och da menar jag verkligen distans i bokstavlig mening. Studan ber om ursakt for ett par dagars inaktivitet runt den sjukt viktiga matchen mot Atvid idag. En stor majoritet av skribenterna befinner sig i olika typer av situationer som omojliggor vidare analys. Men nasta vecka kommer vi garanterat att vara tillbaka med mer diskussioner kring viktiga saker har i varlden.

Sa lange glader jag mig at att min uppkoppling fran denna bortglomda del av varlden lat mig njuta av livereferatets budskap om poang mot Atvid!

10 juni 2009

Konstruktiv ekonomi

Sedan ett par dagar står det klart att Hammarby bandy värvat Patrik Nilsson. Jag kan förstå att de gärna vill ha Patrik Nilsson i sitt lag. Själv vill jag gärna ha en sommarstuga i skärgården, en tuffare bil och ett hus i ett trevligt villaområde. Men jag har inte riktigt råd. Hammarby har löst det hela med "externa finansiärer". Fint. Jag förstår att dessa externa finansiärer är mer intresserade av att skotta in pengar till Patrik Nilssons lön än att sanera klubbens ekonomi. Men jag har ändå några frågor som kanske någon begåvad kan svara på.

Vad tycker de andra spelarna, som vad jag har förstått har gått ner ca 30 % i lön för att rädda Bajens ekonomi, om att det glider in en snubbe som lirar i laget på helt andra boliner? Och om att deras arbetsgivare helt plötsligt lagt ner en massa krut på att hitta externa pengar till spelartruppen, men som inte ska gå till dem utan till en helt ny snubbe?

Vem blir Patrik Nilssons arbetsgivare? Om jag förstår rätt så måste en kontrakterad spelare tillhöra klubben för att få spela i klubben. Innebär det att Patrik Nilsson är en "utmätningsbar tillgång" i konkursboet a.k.a. Hammarby Bandy? Även om övergångsnuffrorna inom bandyn väl är rätt försiktiga så borde man väl kunna få någonting för killen?

Hur ser dessa "externa finanser" ut på pappret? Om jag förstår rätt så var Patrik Nilsson fri att gå vart han ville, det vill säga, det var ingen övergångssumma inblandad i de externa finansiärernas insats. De betalar helt enkelt hans lön. Men hur? Har Bajen försetts med ett kapitaltillskott av dessa finansiärer till säsongens budget. I så fall borde väl dessa pengar helt enkelt bättra på föreningens likviditet inför löneutbetalningarna, och hur försvarar Bajen i så fall att de inte har råd att betala tillbaka en del andra skulder? Tänk om jag skulle säga till bostadsrättsföreningen att "nä, jag har inte råd att betala hyran, för de pengar jag har är öronmärkta till sockerdricka".

Eller är det så att Patrik Nilsson är anställd av någon annans företag för att löka på dagarna, samt att Bajen betalar honom 4000/mån för att spela bandy? I så fall undrar jag hur turordningsreglerna vid ett eventuellt varsel på Patrik Nilssons dagdrivarföretag ser ut. "Nä, han är visserligen sist in, men han motsvarar en nyckelkompetens på företaget - som, öh, han gör det bästa kaffet..."

Jag kanske är tjurig överlag när det gäller sådant här. Hammarby är ju inte de enda som tricksar lite med dylikt. Det blir bara så tokigt uppenbart när de gör det, med tanke på klubbens rätt liberala inställning till pengar.

Och slutligen läser jag att klubben nu funderar på att revidera budgeten både vad gäller publiksnitt och hur långt laget ska gå. Nu blir det semifinal i stället för kvartsfinal. Men rätta mig om jag har fel. Inte var det så att Bajen hade hemska problem med målskyttet förra säsongen? I grundserien ser jag att Bajen endast gjorde fyra mål färre än mästarna VSK, och totalt sett endast hade Edsbyn, SAIK och just VSK framför sig. Däremot släppte de in en jäkla massa mål. Man får gå hela vägen ner till Villa på 10e plats för att hitta ett lika defensivt frikostigt lag. Hur ska Patrik Nilsson lösa den biten? Att spöa BS med 17-5 eller 12-5 ger fortfarande bara 2 poäng.

Om Bajen inte löser den defensiva biten lite bättre än i fjol så tror jag att det i slutändan ändå kommer bli lite bökigt att ta sig till final. Mot många lag kommer Hammarby säkert att få det snäppet lättare med Patrik Nilsson i laget, men frågan är om ett par teoretiska baljor mer mot lag som SAIK och VSK kommer att räcka. Tror inte det. Och. Hoppas inte det. Jag är trött på klubbar som tror att man kan laga hål i kassakistan genom att hälla på mer längst upp.

08 juni 2009

Reformationen i Solna - Den nya dynastin efter Vasa. Eller?

Vi människor är får. Hur ska man annars tolka läsaromröstningarna i vår kära lokaltidning? Förra veckans fråga; om Sirius kommer rasa ner i division 1 efter kölhalningen mot Mjällby, besvarades jakande av 70 % av fårskocken. Dagens fråga; har vinden vänt för Sirius, besvaras i nuläget jakande av 74 %. Sirius har visserligen tre poäng mer idag än igår, men att det totala läget skulle ha förändrats så dramatiskt sedan förra veckan köper jag bara inte.

Nyckelfrågan blir då förstås; vilka får har rätt? Förra veckans, eller denna veckas?

Vet inte riktigt vad gårdagsmatchen ger för svar på den frågan. Inget entydigt sådant i alla fall. Med tanke på att Sirius plockade en trepoängare som räddar mången blå-svart från terapisofforna den här veckan hade man kanske kunnat förvänta sig Den Stora Glädjen just efter slutsignal. Så var det nu inte. Snarare den stora lättnaden. I omklädningsrummet satt spelarna och såg just lättade ut, inte var det den där förlösande glädjen som efter J-Södravändningen här om året i alla fall. En av gårdagens aktörer - som ska få förbli anonym - sa till och med att "först när domaren blåste av blev jag jätteglad, men fem sekunder senare var jag förbannad igen".

Lite så är det ju. Livet är förstås mycket lättare att leva idag. Som om kannvis med Onakafil hällts ner över tillvaron och jagat bort de ondsinta bakterierna. Men frågorna återstår. Vann vi verkligen igår tack vare att vi blivit så jäkla mycket bättre, eller hade det lika mycket att göra med ett minst sagt liberalt försvarsagerande från hemmalagets sida? Lärdomen kanske lika gärna kan vara att vi måste göra åtminstone fyra mål för att vinna en match. I så fall blir det tufft i år.

Men on the positive note konstateras ändå att hjärtat var med på planen igår. Johan Pettersson exemplifierade det hela med en 40-metersrush ner i defensivt straffområde efter att Mani i all sin entusism tappat boll på mittplanen. Johan var helt plötsligt självuppoffrande mittback. Och likadant såg det ut hos många andra. Trots psykologiskt oerhört jobbiga mål i baken - sista sparken före halvtidsvilan och 3-3 mitt i massiv Siriuspress - står laget upp och reser sig igen på slutet. Spelare som jobbade för varandra, i och för sig allt som oftast efter att ha ställt till det för varandra, var en vacker syn. Lite som att återse en gammal god vän man inte sett på ett tag.

Å andra sidan fortsätter problemen med kontinuiteten. Nu var det i och för sig ett bra tag sedan jag själv sprang ut på en elvamannaplan, men jag inbillar mig att som fotbollsspelare på den här nivån är man rätt betjänt av att "ha en position" i ett så kallat spelsystem. Jag begriper ju att Sirius inte har lyxen att värva två spelare till varje plats efter en välsvarvad kravspec och att skadehelvetet kräver sina offer, men jag efterlyser ändå kontinuitet på platser där kontinuitet är möjlig. Efter tio matcher borde laget ha hittat fram till ett sätt att spela. På rak arm kan jag komma på kanske fyra-fem skilda taktiska dispositioner som Sirius ställt på banan i år. Det har varit två defensiva mttfältare ibland, en vid andra tillfällen, två anfallare, eller en, olika typer av fyrmannamittfält och spelare som skiftats från än den ena platsen till den andra.

Paradoxalt nog är det endast i backlinjen - där spelaromsättningen varit av bibliska proportioner - som rollerna har varit som tydligast och mest konsekventa. Kanske är det lättare. En högerback är en högerback är en högerback liksom. Men jag inbillar mig att det inte skulle skada, även i motgång, om en vänstermitt var en vänstermitt var en vänstermitt.

Till nästa drabbning fortsätter dock tvångsdiskontinuiteten. Fredrik Olsson och Daniel Fernberg drog på sig avstängningsvarningar och får en tidig semester från matchandet. Det innebär nya spelare på ovana positioner och ett nytt jiddrande i startelvan som naturligtvis är omöjligt att göra något åt. Jag hoppas nog ändå på att Sirius kan behålla strukturen intakt till nästa match, med ett tvåmannaanfall och en någorlunda liknande mittfältsformation i alla fall. Kanske kan det vara ett sätt att behålla det positiva från gårdagens seger? Kanske kan man på det sättet ingjuta en känsla av trygghet?

Men det är klart. Det blev ju tre mål i baken. Jag är helt övertygad om att den siffran måste reduceras dramatiskt för att det överhuvudtaget ska gå att plocka poäng mot Åtvid. Men jag tror nog faktiskt likväl att grunden till det kunde spåras igår. Hur konstigt det än låter med tanke på att Vasalund hade ett 20-tal avslut mot stackars Richard. Det var ändå Laget som vann. Det fanns en vilja att möta bollar, att hjälpa varandra, att bärga den där jävla segern. Den känslan är att bygga vidare på i jakten på nya poäng.

07 juni 2009

Det drar ihop sig för Vasamatchen

Ångestens morgon har grytt. Alla matchdagar är Ångestens morgon, om nu någon undrade. Vasalunds hemsida har levererat sin trupp, och där kan man i sann kremlologisk anda notera att Korkmaz och Amamoo saknas och att Lenell likväl kommenterar att "vi har alla ordinarie tillgängliga". Den konspiratoriskt lagda ser förstås konfliktens spår i dessa informationskomponenter. Hur som helst är det inte bara dåliga nyheter. Korkmaz är en av på sin höjd två-tre spelare i Vasalund som är utrustad med någon form av defensiva färdigheter.

Det betyder också med all sannolikhet att Dimitriadis hoppar ner på mittbacken. Tidigare antydningar om att Vasa spelat med trebackslinje på sistone kan efter dubbelkoll helt avfärdas. Vasalund är om möjligt ännu mer luriga än Sirius när det gäller officiellt inlämnad startelva. Och just denna vecka när undertecknad suttit och försökt lista ut hur de egentligen har spelat är det inte svårt att förstå poängen med luret. Det försvårar onekligen scoutandet en del. Särskilt för lag som ingen bryr sig om, ingen analyserar offentligt och ingen skriver annat än floskler om.

Den största fördelen med att lagkaptenen Dimitriadis flyttar ner är annars att han inte spelar på mittfältet. Det innebär att Vasa har tre backar som kan spela försvarsspel, en ytterback som suger och i bästa fall en mittfältare som under vissa delar av matchen eventuellt kan tänka sig att ta en defensiv löpning (Krasniqi). Resten kör med fullt blås framåt. Det är den faktor som ska kunna bli Sirius nyckel till poäng. och naturligtvis också den faktor som oroar. Vasa är offensivt väldigt starka och man kan notera att trots relativt begränsad poängåterbäring så skickar de ändå iväg en 13-14 avslut per match.

För Sirius del tror jag det är svårt att räkna med att Söderbring ska palla 90 minuter, rimligtvis spelar St Cyr ytterback igen, och resten av backlinjen ger sig ju självt. För Fernbergs och Gurras del handlar uppgiften väldigt mycket om att ta tillräckligt djup och att inte titta boll. Både Rajab och Kennedy är utpräglade djupledslokomotiv som dessutom är bra en mot en. Det var också en av de grejer som Sirius tärnade extra på i veckan coachade av fula-kneps-experten Brännan. Titta inte boll, då är killen förbi er med tre meter direkt. Klonka ner honom i stället, och gör ni det bara tillräckligt nära bollen kommer domaren att fria. Bra så!

Framåt kommer det definitivt att finnas luckor mellan backlinje och mittfält och mellan ytterback och mittback. Det kommer förhoppningsvis Sirius kunna utnyttja såväl i snabba omställningar som i spelsekvenser med mycket bollinnehav. Enligt uppgift så har Vasa fått problem de delar av matcherna där man hamnat under press med litet bollinnehav. Det är förstås delvis en självförtroendegrej, men Sirius har såpass bollskickliga spelare i exempelvis, Jernberg och Gallo att det ska gå att ha en hel del boll på mittfältet, då kommer också Vasas positionsproblem utan Dimitriadis på mitten som ett brev på posten. I teorin. Därför utgår jag från att antingen Jernberg eller Ian kommer att ha en central offensiv roll på mittfältet med tanke på deras egenskaper som kvicka, tekniska och bollsäkra (normalt sett). Själv hade jag gärna balanserat mittfältet med starkiller Fredrik defensivt på Ayouba för att trasa sönder deras speluppbyggnad i möjligaste mån.

En bonus vore sedan om Mani kunde komma in och göra en rivig kvart, eller om Palmqvist kunde ta ytterligare steg mot startelvan med ett fint inhopp. Jag hade just nu gärna bänkat Shpetim, som jag tycker har gett extremt lite på sistone med framför allt en usel inställning i underläge, men givet tillgången i truppen är det förstås omöjligt. Både han och Johan måste starta. Gärna bredvid varandra om jag får välja. Mest för att avlasta varandra mentalt och för att skapa ytor och tryck mot en förmodat småvimsig backlinje.

Hoppet är som sagt det sista som överger idioten, men känslan är trots att erfarenheter säger kölhalning att uppgiften idag ska passa Sirius rätt bra. Men jag trodde ju att Sverige skulle mosa Danmark igår också ända tills Micke Nilsson kom på den briljanta idén att försöka klacka bort bollen i eget målområde. Se där, kanske den främsta nyckeln till siriuspoäng idag. INGET LARV! Inga indianare från överoptimistiska ytterbackar och inga stötbrytningsförsök mot Kennedy. Stå kvar, stå rätt i defensiven så är halva matchen vunnen. Den som gör en Micke Nilsson kan gå hem!

04 juni 2009

Sitt still i båten!

Vi fortsätter lite på managementkonsulttugget. Om man befinner sig djupt nere i en dal består utsikten framför allt av oerhört höga berg. Det är svårt att få en överblick. Och om man kommenterar läget där nerifrån är det svårt att se annat än just bergen. På annat sätt är det svårt att tolka presskommentarer och supporterdiskussioner kring Sirius i olika läger just nu. Lagets synbarliga lugn blir uppenbarligen väldigt svårsmält för många. Vinklingarna väljs efter sinnestämningen och analyserna fokuserar mest på faktorer som är okända. Det vill säga vad som skulle hända om en massa saker var annorlunda. Om vi fick en ny tränare. Om vi värvade flockvis med spetskompetens i sommar. Om vi bytte spelsystem. Om Hochen var frisk. Om, om, om.

Följaktligen väljer därför unt idag exempelvis att fokusera på samlad statistik från superettans samtliga säsonger och vart laget som legat sist efter 10 omgångar till slut hamnat. Som om det lärde oss nåt om hur vi ska tolka Sirius prestation hittills. Statistiken säger dock inte särskilt mycket om de specifika situationerna. Den som orkar kan exempelvis konstatera att säsongen 2004 då UNT helt korrekt påpekar att Friska Viljor låg sist i omgång 10, finns andra intressanta exempel. Om man vill kan man i stället jämföra med Falkenberg. De låg sist i omgång 9 efter ett rätt tufft spelprogram som endast gett 4 poäng och en tämligen skral målskillnad. I omgång 10 mötte de Friska Viljor och vann. I omgång 11 mötte de ESK, ett annat lag som senare åkte ur, och vann. I omgång 11 spelade de oavgjort. FFF tog sju poäng på tre matcher mot lite svagare motstånd och vips var strecket borta.

2005 låg Västra Frölunda sist i omgång 10. En poäng efter Mjällby. Västra Frölunda tog sedan nio poäng på tre matcher i omgång 12-16 och skuttade en bra bit förbi Mjällby som då låg hjälplöst sist. Mjällby tog sin första seger först i omgång 18 (!), alltså en bra bit in i augusti och inledde därpå en minst sagt stark höst med nio segrar på de 13 sista matcherna. Slutresultatet blev en 12:e plats, 10 poäng före Västra Frölunda.

2003, när Sylvia åkte ur med dunder och brak låg Falkenberg och kved på exakt samma nivå fram till omgång 9, då man lyckades besegra just Sylvia med 1-0 i en krampmatch. Sedan gjorde laget en bra höst och säkrade kontraktet i sista omgången. 2007 och 2008 konstaterar ju också UNT att Landskrona och Väsby låg sist, men gjorde starka comebacker under hösten och klarade sig kvar med marginal.

Och, nota bene, av dessa lag dessa år är det endast Landskrona BoIS som öppnade stora plånboken mitt i sommaren. De andra exemplen har rest sig på egen hand och med i praktiken samma trupp och samma ledarstab som sunkade ihop totalt i början av säsongen. Alla olika fall har naturligtvis egna specifika skäl till varför det blev som det blev. Men en sak verkar dock ganska säker, om man tittar bara en liten, liten aning bortom de braskande rubrikerna. Att konstatera att en trupp inte räcker till, eller att "något måste göras nu, annars går det åt helevete" efter inte ens en halv säsong har inget entydigt stöd i erfarenhet och historia.

Säkerligen tjöt Mjällbyfansen att det var åt helvete och att nån måste sparkas efter 17 segerlösa omgångar 2005. Bara en knapp månad senare var man på andra sidan strecket och ett av de lag i serien som hade den starkaste sviten. Med samma trupp. Hur lät det då? Truppen räcker inte till? Nä, okej. De hade väl bara flyt.

Ett annat kul exempel från i år är när Thomas Wernersson efter att Kalmar FF torskat i omgång fem av allsvenskan och ännu inte tagit någon seger i Sportnytt konstaterar att det inte finns någon räddning för laget som saknar spel och har förlorat alla kreativa spelare. "Det finns bara en väg för Kalmar FF, och den slutar i Superettan." Jag vet inte hur han skulle kommentera tabelläget nu, men han skulle säkerligen inte vara lika tvärsäker på att Kalmar åker ur i år.

Okej. Vad menar jag då med detta? Att det inte är någon fara på taket och att Sirius kommer att klara sig kvar lätt?

Nä.

Det tror jag inte. Jag tror det blir ett fortsatt rätt tufft år för Sirius där bottestreckstriden kommer vara plågsamt närvarande länge, länge. Kanske åker Sirius ur. Min poäng är att "kanske åker Sirius inte ur" är en minst lika begåvad sak att säga för en person som följer laget på lite lagom distans. Man "måste inte göra något nu". Man "måste inte sparka tränarna". Man "måste inte värva en massa spelare". Den typen av åtgärder kan lösa en massa olika tänkbara problem. Men det viktigaste i så fall är ju att de problemen verkligen existerar. Vad man med säkerhet kan säga är att den typen av åtgärder dock inte löser en tabellsituation med automatik. Och att de normalt kostar rätt mycket stålars.

Innan någon kan presentera en gedigen plan på vilka effekter ett tränarbyte rimligen skulle få med väl underbyggd argumentation och en konkret kandidat med en konkret plan, och tydligt redogöra för varför det skulle öka sannolikheten för att Sirius skulle hänga kvar i serien anser jag att det är djupt oansvarigt att ens yttra orden "sparka tränarna!".

Sedan är det viktigt att förstå att resonemanget ovan inte innebär att jag fullt ut är övertygad om att den nuvarande filosofin kring laget funkar. Det kan mycket väl vara så att den inslagna vägen inte leder till varken kortsiktigt acceptabla resultat i form av slutplacering i år, eller långsiktigt acceptabla resultat i from av positiv utveckling över tid. Men hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte få ihop till att det skulle vara bättre att ändra kurs här och nu och välja en lösning som knappast kan vara genomtänkt och hållbar längre än till årsskiftet.

02 juni 2009

Lite osorterat inför Vasalund

Fem dagar kvar nu. Jag har sett Sirius spela borta mot Vasalund, Vasalund/Essinge eller Essinge IK ett helt gäng gånger (känns det som), men tror inte jag nånsin ens fått med mig en poäng därifrån. Men poäng vill man ju ha, inte minst nu och med tanke på att jag tänker mig Vasa som ett lag för nedre halvan. Det är sex poäng upp för Sirius just nu. Avståndet ska helst inte öka på söndag. Det är dags att knapra lite poäng. Det är trots allt fem lag inom tre poäng i Superettans bottenträsk just nu, så det kan gå snabbt att lägga lite lag bakom sig. Inte för att det är nu som serien avgörs, men det är en väsentlig skillnad för media och intresse om Sirius ligger 12:a eller sist.

Vasalund är - i viss konkurrens med Väsby - det sämst bevakade laget i Superettan, och det är inte lätt att få reda på vad som händer där. Jag har inte ens kommit så långt så att jag fått reda på om de faktiskt använt trebackslinje i ett par av de senaste matcherna (Lenell har påstått det i de officiella uppställningar han lämnat in, men i hans fall är jag beredd att ta gift på att han aldrig någonsin lämnar in en korrekt sådan). Att Qviding verkar haft fri lejd på kanterna tyder iofs på det, men säker kan man verkligen inte vara, särskilt inte när det är med Peter Lenell som man har med att göra. Om det skulle vara så säger jag inte nej, särskilt om Lenell spelar Farid Hafsia som vänsterback i trebacken. Hafsia har en smittande inställning, men hans positionsspel påminner om efternamnet. Där borde Petter kunna hitta hål. Om Lenell nu spelar så, som sagt.

Vasalund saknar målvakten Wiliam Amamoo som antingen är skadad eller på landslagsläger med Ghana. Eller både och. Mer än så är svårt att på förhand veta om förutsättningarna. Inga avstängningar att notera. Däremot kan man utläsa från de senaste trupperna att det inte direkt flödar över med backar. Korkmaz har missat tre matcher nu, en pga avstängning, två sannolikt pga skada. Dimitriadis har fått vikariera som mittback, Senatore som ytterback, Hafsia har fått spela trots sitt positionsspel, Krasniqi har spelat vänsterback ett antal matcher, och sist fick unge Ali Sheaib göra a-lagsdebut i backlinjen.

Sirius har inte heller några avstängningar, men har Makacha borta på landslagsuppdrag och förstås en hel drös skadade spelare. Mani, Love och Hoch kan vi räkna bort, om inte Hogge på något magiskt sätt skulle blixtrehabba till en bänkplats. Blomman, Haisem och Söderbring ligger närmare, men om det räcker återstår att se. Gurra och Luggen är åtminstone tillbaka efter avstängning, och Palmqvist fick en halvtimme senast.

Så, vad tror vi? Vad ska göras för att vi - äntligen - ska ta poäng av Vasa i Solna?