Det var bättre förr, och ju förr desto bättre.

Nostalgi brukar man kalla det om man är snäll, den där reaktionära oviljan att titta på verkligheten så som den faktiskt ser ut. Den som är för oss fotbollsfans vad rondeller är för Vägverket – upphöjd till gällande religion. Det kanske inte nödvändigtvis var bättre förr, men det är definitivt mycket sämre nu, och så vidare. Och nu står vi siriussupportrar här med ena foten i den framtid som per definition skall vara betydligt mörkare än den dåtid vi lämnar. En framtid som består av elitfotboll, riktiga fotbollsarenor, särskilda läktare för bortasupportrar och en och annan match sänd direkt genom den moderna företeelsen Television.

Sirius i superettan är ganska märkligt. Sportsliga framgångar är något som man förgäves ska drömma om, prata om i dåtid och håna andra så kallade medgångssupportrar för. När de står där på farstun, framgångarna, är det klart att man omfamnar dem varmt och släpper in dem hos sig. Men nu när jag har umgåtts ett tag med Sirius avancemang till eliten märker jag att vi har förhållandevis lite att prata om, jag och Framgången. Hur blir det nu? Jag har så länge levt efter devisen att bara man har hjärtat på rätta stället så spelar det ingen roll var man har hjärnan, att det känns svårt och främmande att tänka på elitlicens och publikvärdar som något annat än saker man kan håna ESK för att de alltid har problem med. Nu är den verkligheten här, hos mig, i min vardag.

Ta bara en sådan sak som publikvärdar och bortaläktare. En pojklandskamp på Studenternas här om året gav en liten glimt in i den stora världens verklighet där publikvärdsauktoritet byggs av lika doser sexism och smygrasism gödslad av långvarig marinering av reptilhjärnan i folköl och steroider. En klubb från angränsande län fast förankrad i en anakronistisk självbild av elittillhörighet hade skickat tre kvastfeningar för att lära oss uppsalaslynglar att bemästra den närmast kosmiska kraften av en publik bestående av 200 småbarnsfamiljer. Att kalla det för kulturkrock vore som att kalla 9/11 för en flygolycka. Först nu ser jag denna hisnande antropologiska upplevelse som ett omen om vad som komma skall.

För sanningen är den att från och med mitten av april så kommer vi siriusfans inte längre att kunna parkera vår hoplånade bil femti meter från hörnflaggan i den för dagen aktuella byhålan och knata in på träläktaren brandförsvaret glömde för att sedan med fyra röster dominera ljudbilden totalt under 90 minuter. Vi kommer inte kunna föra konstruktiva dialoger med linjemän och motståndarbackar och vi kommer inte längre att ses som ett exotiskt inslag på arenor där bortafans är något som endast de riktigt gamla surgubbarna kan berätta om. Elit är inte bara sportslig framgång, det är också ett hot av bibliska proportioner mot en identitet. En identitet som jag i och för sig antar att det är lite patetiskt att vara stolt över.

Ett blygsamt inlägg i startelvadebatten...

Det får anses givet att Jon Rytterbro är förste målvakt om inget oförutsett händer. Gör fortfarande lite enkla missar och slarvar i vissa igångsättningar. Men har kvaliteter att vara en bra Superettanmålvakt. Betyg: BA

Backlinjen är enligt undertecknad den mest sårbara delen i laget för skador, avstängningar m.m. Ser bara fem spelare som kan spela många matcher i Superettan på god nivå. Mittbacksplatserna ser för närvarande givna ut. Hjalmar Bertwig och Gustaf Segerström blir svåra att flytta på om friska. Tycker dock att nye Jonas Lundmark är en bra spelare och väljer att spela honom som vänsterback i brist på annat. Linus Smedjegården har högerbacksplatsen att försvara, behöver utvecklas offensivt, men bör klara det defensiva spelet väl. Betyg: BA

Mittfältet finns det desto fler alternativ på och här gäller det att välja rätt spelare och ha rätt balans. Nyförvärvet Pierre Gallo känns given som en sammanhållande balansspelare. Han är en mycket bra passningsspelare men behöver kompletteras av bollvinnare, därför har jag valt Fredrik Olsson och Tighe Dombrowski bredvid honom. Tighe till höger och Fredrik centralt. Fredrik och Daouda Sall väljer jag att kunna rotera med varandra för att ha en fräsch bollvinnare varje match. Väljer att ge Mani Tourang en roll till vänster, men för att han skall lyckas bör han ha instruktion att röra sig relativt fritt. Mittfältet får lite lägre betyg då balansen och kvaliteten är orprövad hitills. Hoppas att Kim Skoglund visar att han skall ha en plats och då antagligen på bekostnad av Fredrik/Daouda. Betyg: B+

Att välja forwards är inte enkelt, tycker att tre alternativ i dagsläget känns som startsspelare (Olle, Hoch och Antou) samt att två spelare känns som bra inhoppare (Marcus P och Christopher L). Jag väljer att först och främst satsa på Olle Kullinger. Ett val som inte behöver motiveras, jag hoppas dock att hans fysiska status blir bättre. Bredvid honom väljer jag Daniel Hoch, tror att dom trots vissa likheter kan komplettera varandra väl. Betyg: BA-

Totalt sett får laget förnärvarande ett BA-, vilket bör vara ungefär ett mittenlag med behov att vinna jämna matcher...

Heja Blåsvart!

Hål i bygget

Tävlingsmatcherna närmar sig med stormsteg, och frågetecknen hopar sig.

Bra värvningar. Visst. Luggen, Hochen, Gallo, Jallow och fortsättning för Tighe och Linus. Bra! Men.

Kolla bara laget i morrn. Med tre startspelare borta och en otränad blir det väldigt uppenbart var båten läcker. Längst fram och längst bak. Palmqvist ska inte starta som forward för Sirius i Superettan, inte än. Han har med Sirius mått mätt unika egenskaper, men är inte redo än. Och Fredrik Olsson som mittback är en direkt kortsiktig lösning. Han ska inte lira där, det vet både han och tränaren. Inte finns det några rimliga alternativ på bänken heller. Frydman har varit bättre än väntat hittills, men mittback i Superettan? Näru, hörru.

Jag hade samma oro för backlinjen inför förra säsongen. Då var inte Hjalmar och Gurra skadade en endaste lilla gång. Så visst. Men man kan inte räkna med att vi har samma röta igen. Alltså: antingen får vi hoppas att Djurgården släpper något bra (Ottesen) eller åtminstone lovande (Ceesay, Boskailo, Kozica) eller så får vi sopa upp något innan sista mars.

Annars vete tusan om jag sover gott resten av säsongen.

Längst fram är jag faktiskt mindre orolig. Hoch kommer tillbaks och kommer att göra det bra. Kullinger kommer att bli bättre. Och så finns det några jokrar som snurrar i ryktessvängen. Vem vet, vi kanske till och med kan få liv i Quirino?

Än så länge är vi ju trots allt i den förlovade säsongen. Den löjliga, kallar dom den. Mer den snurriga, i så fall. Oavsett vad så gillar jag den. Om inte annat för att det fortfarande är möjligt att täta hålen i bygget.

Till korset

Om någon till äventyrs undrar hur jag resonerade när jag helt lämnade nyförvärvet Hoch utanför sillyelvan så... Otroligt men sant så... Äsch, lika bra att säga det rakt upp och ut. Jag glömde. Glömde bort. Man kan säga mycket om det. Jag nöjer med mig att krypa till korset, erkänna. Samt modifiera elvan. Bye bye Olle.

Elva friska

Jo. Det blev förstås däng mot AIK på Skytteholm. Marginalen var väl inte mycket att säga om heller, men man kan definitivt prata om att Sirius (läs: Palmqvist) borde gjort åtminstone ett mål på sina chanser i första halvlek.

Jaja. Resultatet struntar jag i. Däremot spekulerar jag gärna i hur Sirius idealiska startelva modell 2007 ska se ut. Om någon undrar så tycker jag (i precis detta ögonblick, det kan svänga fort) att det ska se ut såhär:

Jon (men han får gärna träna på att styra returerna utåt)

Linus, Gurra, Luggen, Tighe

Hr Myra (aka Mr X), Gallo, Fredrik, Mani

Antou/Hr Poet (aka Mr Y), Hoch

En mer djuplodad lagdelsanalys utlovas till någon gång få jag inte är helt utmattad efter allt siriuserande; på samma helg har det blivit jubileumsmingel, bandy och fotboll. Min stackars kropp har fortfarande inte fattat vad som hände. Hej och hå!

Campeones

En vecka kvar till åttondelarna i Champions League nu. Två av tre bloggare på Studan har kvar sina lag. Det kan man gott ha om man håller på Everton! En - inte jag - snackar kaxigt och ironiskt på samma gång om hur de röda ska rulla ut Barcelona på Camp Nou. En annan - jag - ser inte ett dugg fram emot Madrid - Bayern. Av alla lag man kan åka ut mot är tyska generellt de allra sämsta. Och Bayern Mûnchen är ju värsta tyskarna. Nä, hu.

Tur då att man kan förlora sig i silly season, och drömma om allt som ännu inte är. För mitt inre ser jag hur Sirius lunkar ut till seriepremiär med ett lag som får Ljungskile att tappa hakan. En elak jävel på topp tillsammans med en riktig måltjuv, yttrar som gör sina försvarare både en och två gånger, kreativitet och stenvägg i skön förening på mittplan, spelskickliga offensiva ytterbackar och ett solitt mittförsvar. Och bänken! En-två två erkänd(a) målskytt(ar), en rutinerad kreatör, en -två ung(a) talang(er) på väg att blomma ut.

För mitt inre, alltså. Där ser jag tre finfina nyförvärv som vilket lag som helst i Superettan skulle vilja ha. Det är rätt härligt att drömma. Ännu härligare när drömmen år verklighetsförankrad. Eller förankrad... Vi säger inspirerad.

Två av tre

Jag har alltid tyckt (och trott det bevisat) att jag är en usel tippare. Kanske dags att börja omvärdera det nu? Naglade i princip startelvan senast, bara en sån sak. Och nu var det nog bättre ändå.

Antou gjorde - mycket riktigt - 1-0, och Luggen var - mycket riktigt - bäst på plan enligt rapporterna. Sirius föll - mycket riktigt - tillbaks i andra halvlek, men inte lika mycket som jag trott. Sylvia hade röta som fick oavgjort. Och såna gånger har jag gärna fel.

Men nästa helg blir inte rolig. Huvva!

Rätt... men fel

Ser att jag var ganska rätt ute med min elva. Hade Gurra och Hoch inte varit skavankiga hade jag med all rimlighet prickat målvakt, backlinje och anfall. Men mittfältet, där bommade jag duktigt. Mille verkar vilja köra "riktiga" yttrar. Ska bli mycket intressant att se hur det funkar; som det ser ut nu får Mani mycket att stå i. Och Olle måste fungera bra som target. Min förutsägelse: förlust med 1-2, Antou petar in ledningsmål efter hörnretur men sen tappar vi. Sista målet efter kommunikationsmiss mellan försvar och målis. Luggen bäst i Sirius.

Bit för bit

Det är inte klart, men det så kallade lagbygget inför Superettan faller faktiskt så sakteliga på plats. Gallo, Jallow, Luggen och nu Hoch. Kullinger fortsätter. Nästa vecka kanske de sista pusselbitarna trillar dit?

Innan dess är det matchdags för första gången. Sirius är klart slitet, småskadat och sargat. Ingen större tillställning att vänta, med andra ord. Frågan är vilka som lirar över huvud taget. Kullinger har inte tränat mycket och står över, liksom skadade Musse & Pereira. Gallo har knappt kommit igång igen efter skada och vilar säkert också. Hur kommer det att se ut då? Alla tillgängliga spelare kommer att få tid, helt säkert. En halvlek var, en del får mer.

En möjlig startelva:

Jon
Linus, Hjalle, Gurra, Luggen
Olsson, Daouda, Kim
Mani
Antou, Hoch

Och det ser ju rätt okej ut, trots allt. Om Mille väljer att spela alla starka kort samtidigt, vilket inte är säkert. Bänken är mindra imponerande. Några junisar (Fernberg, Ekstrand?). Adam, Eldin, Palmqvist och Lundin. García. Kanske Nekmouche om han är någorlunda kry.

Hursom tänker jag inte ägna särskilt många minuter åt att analysera resultat och dylikt. Det är från och med nästa vecka som matchandet börjar på allvar, mot AIK. Då är Gallo med. Kullinger. En utländsk spelare till, en inhemsk. Då börjar bänken se rätt imponderande ut också!

10 små... nej just ja

Sist jag kollade krävdes det ungefär 11 spelare för att få ihop en startelva. En vecka kvar till första träningsmatchen och sjukstugan är tydligen magnifik. Tur att juniorlaget är spelledigt.

Men man ska sannerligen inte klaga. Mötet mellan de klassiska Valencia och Atlético Madrid på mitt kära Mestalla innehåller många bra detaljer och spelare. Särskilt om man betänker att de två lagen tillsammans har 22 (tjugotvå) spelare borta. Tjugotvå. Hälften är dessutom borta på mer eller mindre allvarliga knäåkommor. Om man lägger samman den tid de skadade spelarna är borta från banan blir det sex år. Ni fattar.

Nä, i det sammanhanget är läget prima i Uppsalas stolthet. Och det kanske inte gör så mycket om Sylvia tror att vi är rätt kackiga? När det väl drar igång är vi iallafall hästlängder bättre, både än nu och än dom.

Inte bara i Madrid...

Det är också mycket glädjande att konstatera att ungtupparna Eldin Podrug och Adam Frydman får plats i Sirius a-lag. De har tillhört det framgångsrikaste pojk- och juniorlaget på många år, och det vore egentligen skam om inte någon eller några därifrån får utvecklas med de stora pojkarna. Två per årgång är väl så mycket man kan hoppas på. Robert Refai lär hamna i Fyris, Magnus Blomberg är klar för GUSK. Jag hoppas verkligen att de får fortsätta utvecklas och utbildas väl där.

Eldin och Adam lär inte få mycket speltid (i serien) på ett bra tag. Men det är inte poängen. Det betyder mycket för en förening att spelare som gått genom pojk- och juniorlagen får komma upp i seniorlaget. På sikt innebär det mycket. Och på sikt skapar det också bra fotbollsspelare, till Sirius eller andra (som då får betala bra, som exempelvis Gefle IF). Om detta vet andra mer, däribland en av författarna på denna blogg.

Vidunderlig måne härom natten, på tal om inget. Fick mig att tänka på när jag, på fullaste allvar, citerade hela texten till Sandy Dennys visserligen vidunderliga "Full Moon" som ett kärleksbrev till en avlägsen älskling. Herregud, ärligt talat. Eller om det var Dustys "The Look of Love". Vilket i så fall inte gjorde saken särskilt mycket mindre patetisk. Oavsett hur sanslöst bra den inspelningen och låten är.