Maya kommenterar LSK-Sirius

Det verkar som om Sveriges Radio Väst tar sitt pulic service-uppdrag på allvar och ordnar direktsändning via webradio av den match hela fotbollssverige går och trånar efter, LSK-Sirius i krampaktigt bottenmöte och långbollsfiesta. Sändningen lär starta 17:55 och kommenteras av SR:s Jesper Larsson med ingen mindre än Vänersborgs IF:s legendariske fotbollsstjärna Alexander Mayborn som bisittare.

Så kan det gå

Idag kan man läsa att Falu FK:s mittfältare Linus Bolin går till Gefle. Linus Bolin har som mittfältare gjort åtta mål för halvsunkiga FK från sin mittfältsposition och Sirius har förstås gluttat lite extra på honom under våren utan att vara mer konkreta än så. Men just övergångar till Gefle får mig alltid att tänka på the not so glory days of Sirius sportverksamhet. För inte alls särskilt länge sedan satt en kille som heter Amadou Jawo tåget till Uppsala och undrade vem som skulle hämta upp honom på stationen. Ingen visade det sig. "Du kan väl ta bussen. Jag vet inte riktigt vilket nummer. Det ligger borta vid moskén. Fråga chauffören, vetja." Amadou Jawo tog tåget hem igen.

Den historien påminner mig osökt om en annan jag har hört någonstans. Om en spelare som heter Johan Oremo, som vissa hade kontakt med och ville få till Löten på provspel efter att han hade öst in mål i Söderhamn. "Äh, man kan inte bara ta upp spelare från trean sådär. Kolla på Tobbe Lindström. Det funkar inte."

Så kan det gå. Fick Gefle 12 mille för Oremo? Har för mig det. Det ryktas om tvåsiffrigt för Jawo. Undrar hur mycket Linus Bolin kostar om ett och ett halvt år? Så kan det gå.

Vad vann vi egentligen igår?

Seger med 2-1 i krampmatchen igår. Sex tabellplaceringars klättring. Drömmål av Gallo. Ett av säsongens mer rejäla försvarsuppträdanden (kanske visserligen säger mer om säsongen än kvaliteten på gårdagens försvarsspel). Ändå finns det en gnagande känsla av obehag efter gårdagens match. Varför?

Olle Kullinger brukar så fort han får chansen (och det fick han igår igen) säga att man måste gilla sådana här matcher. Matcher som gäller allt. En fotbollsspelare har alltid valet att springa i luckan och söka chansen att avgöra. Eller slå den avgörande passen. Eller så kan man gömma sig bakom närmaste motståndare. Vända ryggen mot bollhållaren. Stressa iväg bollen egentligen vart som helst utom vid de egna fötterna. Skit samma om min lagkamrat hamnar i ett farligare läge efter min pass, bara inte jag slår bort den.

Jag är övertygad om att det är oavsiktligt. Jag är övertygad om att "det bara händer".

Efter matchen igår stod lagets mest rutinerade spelare, Gallo, och slog ut med armarna. "Vi blir rädda att förlora och det blir alldeles för ängsligt." Och det är ju det som är grejen. Det handlar inte om att alla helt plötsligt blir sämre fotbollsspelare eller glömmer bort hur man gör. Det handlar om i grunden samma mänskliga fenomen som gör att föräldrar som är ute och reser mycket köper extra fina presenter till sina barn när de kommer hem, eller att fotbollsstyrelser sparkar tränare när det går dåligt för laget. Man överkompenserar för att rätta till en upplevd krissituation.

I stället för att tänka att det är bra att vi leder den här viktiga matchen, nu måste de gå framåt vilket innebär ytor för oss att kontra i tänker man omedvetet att det gäller att inte förlora detta och överkompenserar den upplevda krissituationen genom att falla i sina positioner och därmed i själva verket göra det lättare och mer riskfritt för motståndarna att pressa högt. Resultatet blir att man får en massa spelare som ligger på ovana positioner och snittlängden på passningarna sjunker till mindre än hälften. Och det säger ju sig självt att om en back slår en lätt passning till en mittfältare på fem meter upp i banan så hamnar laget i ett sämre läge än om man slår en fortfarande lätt passning till en mittfältare på 15 meter. Och om passningen blir dålig får motståndarna ställa om från en position som är betydligt farligare.

Det är den stora skillnaden som jag ser det mellan de två andrahalvlekarna mot Väsby. I första matchen tappade Sirius också mycket boll, men man tappade den tjugo meter in på Väsbys planhalva vilket innebar att backlinjens position var mitt på egen planhalva när man började försvara. Igår hann backlinjen knappt upp till straffområdeslinjen mellan anfallsvågorna. Resultatet blir fler farliga inkast. Fler frisparkar mot i bra lägen. Fler hörnor. Och så vidare. Och den enda skillnaden är egentligen att förra veckan fanns det två poäng att vinna och bara ett att förlora. Igår fanns det bara tre poäng att förlora. Lagen var i princip de samma.

Så vad vann vi då? Tre poäng naturligtvis. Det är en sjättedel av vår totala poängskörd hittills, så det är naturligtvis det primära. Men jag undrar ändå om vi inte vann en sak till som inte alls är ointressant. Jag undrar om vi inte vann en avgörande dos självförtroende. Det är ett betydligt mycket bättre läge att prata om uppenbara brister i en match man vunnit än uppenbara brister i en match man förlorat. Det är vansinnigt mycket bättre att ligga 10:a i en tabell än att ligga sist. Det var otroligt jämnt i tabellen även när vi låg sist alldeles nyss, ändå pratade alla om att vi låg sist och om krisen i klubben. Nu kan man i stället fokusera på att "hålla sig över strecket". Och riktiga vinnarskallar i laget kan börja titta uppåt och se att det bara är tre poäng förbi J-Södra och BoIS, som vi ju dessutom möter hemma om två veckor. Det är en jäkla skillnad mot att behöva vinna för att inte bli avhakade. Det tror jag alla som sett skillnaden mellan spelet i första respektive andra halvlek i matcherna mot Väsby och Syrianska kan skriva under på.

För ännu intressantare än det ihopsjunkna laget i gårdagens andra halvlek är det faktum att Sirius bara förlorat en av de senaste sex matcherna och att man tagit 11 poäng på dessa. De senaste tre matcherna har man bara släppt in två mål. Våra konkurrenter där nere i botten har, med undantag för Ljungskile, helt motsatt trend. J-Södra har tre poäng de senaste sju matcherna och har släppt in tio mål de senaste två. Qviding har inte vunnit sedan man besegrade Sirius i slutet av maj. Vasalund har en seger senaste sju matcherna. Trollhättan har tre raka förluster. Och Väsby har en seger senaste åtta matcherna.

Fyra lag har plockat fler poäng än Sirius senaste sex matcherna. Det är Mjällby, Åtvidaberg, Ängelholm och Giffarna. Ettan, tvåan, fyran och sexan. Det är ett rätt bra bagage att ha med sig till den svåra bortamatchen mot LSK på söndag.

Sedan är jag faktiskt inte alls säker på att skadan på Sunday gör särskilt mycket. Han har trots allt bara spelat cirka 100 minuter i den blå-svarta tröjan. I stället gör hans frånvaro att P har en utmärkt chans att jobba sig i fas igen. P var långt ifrån lysande i sitt inhopp igår. Men han jobbade under matchen gradvis bort de värsta hopplösheterna och mentala blockeringarna under matchen. Under hans halva första halvlek vann han inte en nickduell. Under andra halvlek var han högst på nästan allt och den enda skillnaden var inställningen. I första gick han upp utan armar och tyngd och blev lätt flyttad på. I andra var det som om han insåg att han var större och starkare än mittbackarna och gick in med pondus. Det var trots allt inte hans fel att ingen fyllde på eller gav understöd. Vidare tog han sig till ett par bra avslut på egen hand. det vet jag inte när han gjorde senast på samma sätt. Med Sunday borta kan han förhoppningsvis fortsätta det arbetet. Vi behöver trots allt fler forwards i spel.

Jernberg var en annan spelare vars insats lovade gott. Han hade en utpräglat offensiv roll, men det defensiva ansvar han ändå hade tog han. Jag är dock rätt säker på att om man frågar Jernberg varför han tog slut helt med halvtimmen kvar skulle han säga att det berodde på att han tvingades ta för mycket defensivt ansvar. Frågar man mig beror det på att han ännu inte har insett vad spel på den här nivån kräver. Ingen ifrågasätter att han har alla förutsättningar att etablera sig som elitspelare, men han har ännu inte gjort det jobb som krävs vid sidan om talangen. Förhoppningsvis kan den lärdomen så sakteliga sjunka in.

Vidare imponerades jag lite av Haisems mogna spel. Visst, han går fortfarande bort sig offensivt ibland. Men han har förbättrat sin defensiv avsevärt och i kombination med ett redan för nivån vettigt passningsspel växer han fram till en av de spelare som har störst del i förbättringen av vårt försvarsspel på sistone. För man ska inte glömma att Väsby inte är ett dåligt lag offensivt. De har knasig balans i sin defensiv och slarvar om möjligt ännu mer i sina uppspel än Sirius i sina värsta stunder, men offensivt på mitten håller de hög klass för serien. Få lag är så bra på att hitta just ytan mellan motståndarnas lagdelar som Väsby.

För trots allt. Det är få lag förunnat att spela perfekt fotboll i nittio minuter. Lyckas man utnyttja sina starka perioder och minimera skadorna i de svaga perioderna har man kommit rätt långt. Och det är till viss del en fråga om tajming. Den tajmingen blir bara bättre och bättre och kan illustreras av exempelvis Haisems agerande i matchens absoluta slutskede när han slår ut bollen över kortlinjen och direkt skriker till linjemannen "den är blå!". Det är tillräckligt för att linjemannen ska tveka en sekund och peka mot inspark - det säkra före det osäkra - och att en skogstokig Catovic ska varnas för protesterna mot (det felaktiga) domslutet. Motsatsen illustrerades minuterna innan av Luggen då han efter att vi vunnit ett defensivt inkast under en period av hård Väsbypress tar en maxlöpning på tio meter ut till sidlinjen och ropar på bollkallen att snabbt ge honom en ny boll. Trots att det enda riktiga är att sätta sig och knyta skorna.

Sådana detaljer är så otroligt mycket lättare att geomföra och prata om i medgång. Bara med höjt huvud, starkt självförtroende och pondus kan man få domsluten med sig i avgörande lägen. Efter gårdagens seger och med de senaste matchernas trend och ett åtminstone visuellt avstånd neråt i tabellen kan förhoppningsvis Sirius tillföra det som slarviga tv-experter brukar kalla för "energi" i sina efter matchen-analyser, men som i själva verket är en jäkla massa små detaljer som man kan kontrollera, och som i mångt och mycket handlar om att ta ansvar på planen. Ta Haisem-exemplet igen. Han tog ansvar för den situationen. Ingen hade hängt honom om det blivit en hörna som Väsby hade kvitterat på, ändå var det han som i just den sekunden tog det ansvar som förhindrade att Väsby ens fick chansen att kvittera på hörnan. Sånt är så mycket lättare i medgång. Det kan i förlängningen ge betydligt fler poäng än de tre som till och med en lindrigt litterat fotbollsfobiker kan läsa sig till efter matchen igår.

Fyra timmar till match

Bara en långdragen eftermiddag kvar till årets hittills viktigaste avspark. Det är ju en sådan där grymt viktig avspark en gång i veckan nu för tiden. Igår vände dessutom Ljungskile, av allt att dömma ganska rättvist, underläge 0-2 i mitten av andra halvlek till seger med 3-2 efter avgörande mål i slutminuterna. Om det inte vore för att vi möter just detta två-raka-segrar-LSK i nästa match hade jag inte haft något mot det resultatet eftersom ett brandskattat och Stillerlöst Qviding förmodligen är lättare att ha efter sig i tabellen på sikt. Hur som haver innebär det att vi ligger sist igen. Men en seger mot Väsby innebär att vi klättrar fem eller sex placeringar lite beroende på vad IFK Norrköping kan hitta på borta mot Mjällby. Det säger en hel del om hur jämnt det är i tabellen. Och hur viktig kvällens match är.

Någon utäkad motståndarkoll känns onödigt att lägga tid på denna vecka, då det är samma motstådnare som förra veckan. Väsbys till AIK utlånade spelare Daniel Gustavsson och Nicklas Backman spelar förmodligen eftersom övergången inte genomförs förrän på tisdag. Synd. Backman är deras nyckelspelare och den som mer eller mindre ensam håller den defensiva skutan på rätt köl. Visst är exempelvis Christoffer Eriksson en väldigt spännande ytterback, men defensivt är det Backman som är nyckeln. I övrigt skulle jag gissa att Magnus Eriksson spelar från start i stället för Englund (som figurerar i AIK:s trupp mot GAIS i kväll av någon anledning), det vill säga det byte som Väsby gjorde i halvtid sist, och att det är enda förändringen i startelvan. Det verkar som om Admir Catovic är i någon form av onåd med ledningen och bara spelar tio-femton minuter per match, och det är väl tur det. Han skapade ensam mer bekymmer på sina tio minuter senast än resten av laget tillsammans på 90 minuter. Förhoppningsvis slipper vi honom från start.

Annars är nästan det mest intressanta med andra matchen i ett sådant dubbelmöte hur tränarna väljer att lösa det taktiska. Hur man läser varandra och hur man förutspår motståndarnas nästa drag. För Sirius del måste man hitta på ett sätt att skapa större tryck på Väsbys backlinje. Det enklaste sättet är naturligtvis att spela med Sunday redan från start. Det naturliga blir i så fall att antingen spela 4-4-2 med Shpetim på topp, eller flytta ner Shpetim på Manis kant. Eftersom Mani inte är med i truppen så vet ju att den platsen är ledig i alla fall.

Vidare är väl frågan om Makacha ska få nytt förtroende efter den gediget genomusla insatsen i första halvlke senast. Hade jag varit coach hade han fått vänta minst en vecka på en ny chans, om inte annat så av rent pedagogiska skäl. Det rimliga vore att plocka in Jernberg eller Ian på den positionen. Jernberg för att han trots sin patetiska inställning ändå är den som hade Sirius tre vassaste chanser i Väsby. Ian för att satsa eget för framtiden och för att han visar bättre attityd än Jernberg på planen. Jag skulle tippa att det inte finns några andra öppna platser i truppen. Fredrik, som jag önskade all världens väg efter matchen mot Syrianska, gjorde en gedigen insats senast och bör få nytt förtroende att trampa Holster på hälsenorna. Problemet med Fredrik är att han kan göra en match med 10 % i passningsstatistiken, och då blir det problem.

I min drömvärld skulle jag dock vilja pumpa Blomman full med droger och spela Richard, Gurra - Fernberg - Blomman - Haisem. Sedan släppa vänsterkanten helt åt Haisem och låta Gallo bakom Fredrik och Jernberg bilda en mittfältstriangel. Petter på sin kant och Sunday och Shpetim på topp. Men det tror jag knappast blir verklighet. Soffcoachens privilegium är ju att ta ut elvor utan att ha ansvaret för prestationen.

Anyways. Matchens tre nycklar:

1. Vinn sten-sax-påse. I första matchen visade som sagt båda lagen varsin sten med defensivt tänk först och bristande offensiv. Hur har man tolkat den matchen och hur läser man motståndarna inför denna? Kommer Väsby spela med samma ultralåga press som i första, eller den höga pressen de hade i andra? Kommer Sirius att bänka Makacha och satsa på två anfallare? Vilken anfallare startar i Väsby? Etc, etc, etc. Den som läser motståndarna rätt och vinner det taktiska spelet har kommit en bra bit mot seger.

2. Få Väsbys backlinje att behöva fatta tuffare beslut. Väsbys mittbackspar består av en bra och en okej mittback. Sotiris Papagiannopolous behövde aldrig känna sig särskilt stressad förra veckan. Backman tog hand om en ensam Shpetim och gjorde det enkelt för sin kollega. Ändå var det Papagiannopolous som spelade fram Sunday till matchens bästa läge när han för en gångs skull hamnade i en halvknepig situation. Han måste hamna i fler svåra lägen. Samtidigt måste man hitta kantytorna bakom offensive ytterbacken Christoffer Eriksson. Jag tror att det enklaste sättet är att spela med Sunday och Shpetim från start.

3. Få bort Holster och Santana (eller Catovic) från ytan framför våra mittbackar. Våra allmänna balansproblem på mittfältet gör oss sårbara mitt på egen planhalva. Eftersom vi har en evil tendens att tappa boll när laget är på väg framåt är detta ytan att se upp med. Fredrik gjorde ett i det närmaste perfekt jobb på Holster, som var helt osynlig senast. Det måste han göra igen. Santana och/eller Catovic måste också hindras komma rättvända mot vår backlinje. Det kräver bra samspel mellan Fredrik, Gallo och våra mittbackar. Det såg okej ut senast, men när Catovic kom in tappade vi den ytan gång på gång och det blev farligt som fan. När Catovic kommer in ska han ha en ordentlig smäll direkt. Och sedan en till. Det är inte världens starkaste kille mentalt. Det bör man utnyttja.

Så ska det nog gå vägen. Eller? Domare för kvällen är i alla fall Martin Strömbergsson. Han är inte riktigt lika vass som storebror Markus, men på god väg. I alla fall en av seriens bättre domare. Alltid något. Nu är det gott om tid att bryta ihop innan man tar med sig inkallelseorden ner till Studan för veckans ångestsession. Det ska bli kul.

Dan för dan för en rätt viktig match

Först en liten påminnelse på förekommen anledning. Skribenterna på denna blogg intresserar sig för Sirius. Den överbryggande ambitionen är att diskutera och analysera fotboll i allmänhet och Sirius i synnerhet. Det viktigaste är naturligtvis att det går bra för Sirius och därför finns det också intressekonflikter ibland. Och då går alltid det som de olika skribenterna här personligen och själva upplever är det bästa för laget först. Så, i detta inlägget avslöjas exempelvis inte den troliga startelvan eller dispositionen av den samma, trots att det var ganska uppenbart för dem som var på träningen igår hur staben tänker kring de detaljerna. Det skriver vi inte här inte för att någon i Sirius har sagt till oss att inte göra det, det skiter vi nämligen i, utan för att vi tror att Sirius chanser att vinna i morgon ökar om sådana upplysningar kommer till motståndarnas kännedom. En fin balans som sagt, och långt från självklar - diskutera den gärna!

Men. Som sagt, gårdagens träning var intresant. "Så här ser det ut när Sirius tränar", konstaterade Jens T A nöjt. Det var riktigt bra fart och intensitet i två-målsspelet, med fulla lag (21 spelare, Gallo spelade alltid i bollförande lag), och detta utan tipselitspelare. De enda a-spelare som inte deltog var Fernberg (vilar sin ljumske, men ingen fara för match på måndag), Söderbring (rehab) och Palmqvist (foten fortfarande blå-lila efter Sundays idiottackling här om dagen).

Av intresse kunde man notera att snacket som tränarna tog med Luggen efter matchen mot Syrianska verkar ha gjort susen. Han spelade betydligt säkrare och klokare i matchen mot Väsby senast, och detta följde han upp med resolut - och inte minst klokt - ytterbacksspel under hela träningen. Vidare kunde man konstatera att det finns en spelare som står ut över mängden i truppen. Blomman gick för fullt och visade vid ett par tillfällen att han är en riktigt bra mittback. Den mystiska skadan i hans fot verkar ingen av de experter som varit inblandade kunna ge några vettiga besked om. Efter träningen lommade han iväg med foten täckt av ispåse. Men spela 20 minuter i vettigt tempo kunde han. Och frågan är väl egentligen bara hur mycket sprutor man vill köpa in och vad det skulle innebära för Blommans framtid att spela med skadan. Annars är han ett givet förstaval som mittback.

Love körde på och sa efter träningen att det kändes bra. Inga känningar annat än att det är ovant att gå upp i tempo, men skadan verkar av allt att dömma vara väck. Rimligen är det dock ett par veckors matchande i U21 kvar innan det kan vara aktuellt för matchning. Hochen var visserligen på planen, men det är å andra sidan det snällaste jag kan skriva. I övrigt gjorde folk vad man kan förvänta sig av dem. Varken mer eller mindre. Petter är fortsatt het och Makacha fortsatt slarvig. Martin tar nya kliv framåt och Oscar Z har en bra bit kvar till Superettatempo. Och Jernberg. Undrar om inte han skulle behöva ett par veckor med skidskyttelandslaget och Wolfgang Pichler.

Igår nåddes vi också av nyheten att AIK plockar Daniel Gustavsson och Nicklas Backman från Väsby United. De kommer fortfarande att finnas på samarbetslistan och kan röra sig fritt mellan AIK och Väsby, men reglerna medger högst två spelare per omgång vilket innebär att Väsby endast kan använda sig av två av viktiga kvartetten Backman, DG, Engblom och Lundberg per match. Det är ett riktigt stort avbräck för Väsby. Tyvärr träder klubbytet inte i kraft förrän 1/8, så de kan av allt att dömma spela mot Sirius i morgon, men icke desto mindre kommer det att vara av vikt för bottenstriden.

Host... Vad var det vi sa?

För fem dagar sedan presenterades den irakiske målvakten Noor Sabri som ny spelare i Syrianska. Noor var aktuell för Sirius ett tag under våren 2008, men det var av allt att döma en mycket svår värvning att genomföra. Därför undrade Studan syrligt hur länge det skulle dröja innan vi fick läsa nyheten om trubbel med övergången.

Fem dagar tog det. Idag annonserade SFC på sin hemsida att klubben brutit med sitt nyförvärv, med den faktiskt alldeles underbara förklaringen att klubben "har sökt svar från irakiska fotbollförbundet under flera dagar utan resultat". Vet man bara lite om hur internationella övergångar går till så förstår man att det där är fullständigt snömos. Då verkar den orsak som nämns i internetforum mer trolig: förbundet kräver 12000 USD för övergången eftersom Sabri brutit ett giltigt kontrakt, och den summan vill ingen av parterna betala.

Vi vill inte skryta, men vi såg det komma. Det hade varit mycket intressant att få ha varit en fluga på väggen under klubbens förhandlingar med Noor Sabri, och - ännu mer - med hans representanter/livvakter/"kompisar"/"släktingar"/etc. Någon dag hoppas jag att Noor skriver en självbiografi. Det finns nog en hel del att berätta.

En poäng är en poäng är en poäng

Jahaja. På förhand hade man väl kunnat leva med en poäng i denna krampbortamatch. I efterhand känns det väl också som att man kan leva med en poäng. För sällan har väl ett matchresultat känts såpass välmotiverat och rättvist som efter gårdagens icke-match. Normalt brukar det ta några minuter för en match att så att säga sätta sig. Fem kanske. Tio ibland. Sedan har lagen hittat sitt spel och sina motståndare och kampen om att vinna matchen tar sin början på allvar. Igår sträcktes dessa minuter ut över samtliga nittio. Det var världens längsta inbollning helt enkelt. Ett sorts inverterat chicken race.

Båda lagens tränare känner varandra så väl. Sirius hade scoutat Väsby och Väsby hade scoutat Sirius. För Sirius del handlade det om att styra uppspelen i Väsbys backlinje på de svagare korten - vilket Shpetim gjorde med den äran, det handlade om att inte ge Holster utrymme på mitten - vilket Fredrik skötte med den äran, det handlade om att ge ytterbackarna understöd - vilket också funkade rätt okej. Väsby å sin sida skulle låta Sirius ha mycket boll och räknade kallt med att om vi håller våra positioner och zoner på mitten och i försvaret kommer Sirius aldrig komma någonstans med sitt kortpassningsspel. Och då har de ingenting att komma med. Den som släpper idén och spelplanen först förlorar. Den som lyckas utnyttja de misstag som ges vinner. Inget lag släppte idén förrän de sista femton minuterna och inget lag lyckades utnyttja de andras misstag. Alltså 0-0.

Det är aldrig särskilt kul att se en astrist match. Det är nästan så att det hade varit skönare att få sin nervspänning förlöst med ett sketet baklängesmål i slutminuterna för att liksom få vrida om kniven och lida på riktigt. Eller naturligtvis ännu hellre förlösa spänningen med ett långskott från Jernberg som varit fem centimeter lägre. Nu var det bara ett enda stort Jaha. Världens mest kraftfulla axelryckning. Det syntes till och med på spelarna i bägge lagen efter matchen. Alla såg besvikna ut. Alla såg ut som matadoren i Ferdinand på julafton som ville ha en fight taggad upp till öronen med adrenalin, men som aldrig fick det.

Samtidigt måste det ha varit en fantastisk match att se för alla de som skrikit under Sirius vår av kraftig sjögång och åksjuka och krävt cynism, tillknäppthet och rensningar över sidlinjerna. Bygga bakifrån. Jag lovar att det inte såg särskilt mycket skojsigare ut när Ljungskile plockade sina poäng i allsvenskan i fjol. Och så är det ju. Om motståndaren inte gör mål så är man garanterad minst ett poäng. Och jag tycker inte man ska glömma det när man - med rätta - sågar matchen som sådan. Sirius har aldrig förut i den här serien mött ett lag som spelat som Väsby gjorde igår. Möjligtvis i hemmamatchen mot J-Södra.

Och Väsby gjorde det väldigt bra. I 70 minuter hindrade de ett lag som skapat mängder med målchanser i sina senaste fem matcher från att skapa ett enda skit. De tvingade Sirius att göra två byten i paus. Makacha som inte kom någonstans eftersom han (förmodligen) aldrig har spelat med punktmarkering förut och inte hade någon annan lösning på det än att försöka med samma sak som vanligt, med så när ödesdiger konsekvens. Han slog bort sex av sina sju första passningar. Mani som hade skadekänningar och som inte hade mycket boll nån gång, vilket kanske på sitt sätt var tur, för vi åkte inte på några omställningar där i alla fall.

Sirius gjorde det också bra. Holster var definitivt inte van vid att få extra bevakning och Santana var inte van vid att ha understöd mot sig så fort han fick bollen. Och anfallaren Engblom lyftes i pausen eftersom hade raderats ut fullständigt av Gurra och Fernberg. Richard behövde inte göra en enda kvalificerad räddning under hela matchen även om det blev strul på ett par defensiva fasta situationer. Egentligen var det först när irrationelle Admir Catovic kom in med drygt tio minuter kvar som Sirius fick problem. Kanske skulle också Catovic haft straff i 88:e minuten när Jernberg gör en mindre lyckad tackling i eget straffområde.

Det trösterika med insatsen är att Sirius för första gången på drygt ett år håller nollan på bortaplan och att man gör det tack vare att man hittat en lösning på säsongens kroniska backlinjeproblem med de spelare man har att tillgå. Det är alltid lätt att önska in andra spelare i startelvan, men vi har de vi har i truppen. Och igår klaffade det fint. Richards och Gurras stämmor hördes över hela den byggarbetsplats utklädd till fotbollsplan som Vilundavallen är och försvaret agerade sammanhängande och resolut. De misstag och de bolltapp vi fortfarande pysslade med gjorde vi nu i stället på offensiv planhalva och med mycket folk bakom. Det är betydligt mer okej.

Men helt uppenbart fick vi betala för de hängslena och säkerhetslinorna i form av ett uteblivet anfallsspel. Shpetim gjorde det ungefär så bra som man kan förvänta sig i första halvlek, men när inga djupledslöpningar kommer eftersom Mani har ont (och ersättare Jernberg har annat för sig än att kuta under en match), Fredrik har andra uppgifter och Makacha, tja, vete fan vad han gjorde i stället för att spela fotboll, så händer det absolut ingenting offensivt. Och ytorna var stängda effektivt av Väsbyspelarna.

Det som nu ska bli oerhört intressant att se är hur de bägge lagen tar med sig den här matchen in till nästa avspark. Läget är lite det att båda lagen har visat varsin sten i en sten-sax-påse-lek. frågan är vad man nu ska göra i nästa match för att få ett övertag. Visa en ny sten, eller försöka med något annat för att slå motståndarens nästa drag. Skulle Väsby visa sten även nästa match är jag övertygad om att Sirius skulle vinna på att gå över till två anfallare för att ge större möjligheter till variation i anfallsspelet. Men om Väsby i stället startar Catovic och flyttar upp sin press riktigt högt upp i planen precis som de gjorde i slutet senast, är det förmodligen bättre om Sirius fortsätter visa sten.

Någonstans kan jag tycka att just exakt detta läge är bland det mest kittlande som finns i fotboll och det ultimata beviset för att det inte bara är att lasta in de bästa spelarna på plan och låta de tuta och köra. Världens äldsta och dammigaste fotbollskliché - den om det gröna fältets schack - passar faktiskt rätt bra nu. Den som läser motståndarna rätt inför nästa drag och hittar ett sätt att möta det kommer att vinna. Men i det schackpartiet kan vi nog vara säkra på en sak i alla fall. Tolle Lagerlöf och hans Väsby hade definitivt räknat med ett öppnare och mer givmilt Sirius igår. Jag väljer att tolka det positivt. Anfallsspel vet jag redan att vi kan prestera betydligt bättre än så här. Försvarsspelet visste jag inte riktigt var i samma klass.

Måstematchernas måstematch, del 1

Ljungskile och Qviding hade sin drabbning idag. I morgon är det dags för Väsby och Sirius att göra upp. Dessa två dubbelmöten i den vändande Superettan är de riktigt mörkt depprockiga matcherna i årets Superetta. Sex poäng och strecken är borta åtminstone för stunden. Noll, eller ett poäng och det är dags att börja revidera budgeten inför nästa års norrlandsturné. Och alla gråzoner där mellan. För en stackare med svaga nerver är det tuffa tider. Och när det är klart väntar bortamatch mot Ljungskile. Dessa tre matcher avgör en väsentlig del av Sirius öde i årets Superetta.

Samtidigt som Ljungskiles Johan Patriksson förpassade Sirius till sistaplatsen av serien igen gjorde laget sin sista träning inför matchen på Löten. Själv fyllde jag på familjegoodwillskvoten på annat håll, men de som var där vittnar om en mycket lugn men fokuserad träning där Brännan nötte försvarsspel med de berörda och Jeppe körde avslut med de andra. Kort sagt en normal dagen före-träning med en seriös motståndargenomgång som huvudingrediens. Alla spelare som var tillgängliga sist är tillgängliga även i morgon trots att Mani missade träningen på grund av ett sedan tidigare inplanerat läkarbesök.

Detta ger Sirius en för året helt unik situation; laget kan om man vill ställa upp med exakt den startelva som förra veckan säkrade en trepoängare. Som jag ser det finns det en del för- respektive nackdelar med det. Fördelarna är naturligtvis framför allt att man har chansen att praktisera kontinuitet - en svåröverskattad fotbollsingrediens, samt att man om man ändrar i ett vinnande lag skickar en del märkliga signaler i en trupp som inte är direkt vana vid att vinna. Nackdelarna är att man då knappast löser ett par av de fundamentala problemen från senaste matchen.

Den stora utmaningen i dagens Sirius är hur man ska balansera mittfältet för att optimera uppgifterna och samtidigt komma till rätta med de problem vi har. Vi behöver snabbhet och passningsstyrka för att kunna spela ett offensivt spel som skapar vettiga chanser med tanke på att vi inte har några stora centertanks till anfallare. Vi måste alltså skapa våra chanser genom att slå motståndarna på mitten och löpa isär backlinjen. Dessutom behöver vi täppa till luckan mellan mittbackar och centrala mittfältare samt ge ordentligt - läs extra - understöd till våra ytterbackar.

Det här går inte riktigt ihop som ekvation. Gallo, Makacha och Mani/Jernberg är alla stora potentiella säkerhetsrisker givet att de spelar med väldigt små marginaler och alltsom oftast bara tänker offensivt. Samtidigt måste vi ha både Gallo och Makacha centralt i banan för att kunna spela över motståndarnas mitt. De är truppens överlägset bästa passningsspelare. Väljer vi att spela med Fredrik eller St Cyr vinner vi onekligen i defensiv intensitet, men vi förlorar väldigt mycket i passningsspel och offensiv slagkraft. Petter är just nu en av våra vassaste offensiva kort, samtidigt är Luggen bakom honom vår största säkerhetslucka. Att väga dessa faktorer mot varandra i olika uppstälningar och med olika spelare är en grannlaga uppgift för tränarna. Jag kan utan problem tänka mig en sex-sju varianter som alla känns möjliga, men ingen känns optimal.

Mot Väsby, som precis som Sirius är ett lag som vill spela över mitten och som har många snabba och relativt passningssäkra spelare, ser jag en klar fördel med att fortsätta med femmannamittfält. Väsby har spelat 4-4-2 på sistone och gör det kanske igen även om en del talar för att de kanske väljer 4-5-1 av något slag i morgon. Oavsett vilket vill vi nog gärna ha tre pers centralt mot Väsby för att vinna den delen av banan och etablera så stort bollinnehav som möjligt.

Jag tror som sagt att fördelarna med att använda exakt samma startelva som senast överväger, men om man nu ska tänka förändringar skulle jag först och främst vilja flytta Mani till bänken av den enkla anledningen att han kostar oerhört mycket att ha på planen. Han ligger bakom en oförsvarligt stor andel av våra avbrutna anfall de senaste matcherna. Antingen genom att tappa boll när hela laget är på väg framåt eller genom att springa slarvoffside. Mani söker sig dessutom hela tiden in i mitten och tappar positon såväl offensivt som defensivt. Luckan bakom honom blir enorm. Jag tror inte att Jernberg löser det problemet, men där får vi i alla fall en fot som bevisligen ger mål. En variant är att släppa den kanten offensivt och spela Fredrik där med en tydlig uppgift att vara destruktiv både inåt i banan och som back up för en mer offensivt gående Haisem. Centralt vill jag faktiskt inte ha Fredrik alls just nu som han spelade mot Syrianska. (Och om han ska vara där är det kanske bäst att dra ner honom som ytterkläder åt Luggen med kortpassningsförbud på egen planhalva.) Då känns nog Ian som ett mer intressant alternativ, snabbare och smartare och betydligt passningssäkrare men självklart med sämre fysik och mindre rutin. Ett tredje alternativ är att skicka in Johan P på den kanten.

Mani och Fredrik är de enda två platserna som under rådande omständigheter ens är uppe till debatt. Resten är givna på mer eller mindre samma positioner.

Om man så ska spana lite närmare på Väsby så tror jag den viktigaste grundförutsättningen är att Väsby är ett bra lag med välutbildade men väldigt unga fotbollsspelare. Vår stora fördel är naturligtvis att vi har en tränare som känner i stort sett alla deras spelare oerhört väl. Det finns inte mycket som de kan hitta på som kommer överraska oss i morgon. Men alla som såg deras match mot Assyriska i onsdags vet att det är ett lag utan lagdelar som faller igenom. De hotade Assyriskas i och för sig legendariskt otighta försvar såväl centralt som på båda kanter. Framför allt har de ett passningsspel fullt i klass med seriens bästa.

Jämfört med matchen senast kan man räkna med att Holster och Nordbeck är tillbaka på mittfältet efter sina avstängningar. VU:s kanske mest intressanta spelare Victor Lundberg och bänkspelaren Agai gjorde dock klart bra insatser där som vikarier i torsdags. Framför allt Lundberg imponerade. Dock skulle jag tro att det är oklart om han kommer spela i morgon. Han är AIK:s spelare och AIK har också match i morgon och problem med avstängningar på Dulee Johnson och Kenny Pavey. Lundberg borde ligga oerhört nära till hands för AIK-truppen, vilket skulle vara en stor fördel för Sirius. Vidare har Väsby båda sina bästa högerbackar Wentzel och Motas skadade. Där gjorde senast minioren David Fällman en fullt acceptabel insats. Viktige lagpappan och mittbacken Daniel Johansson är av allt att döma även han skadad, vilket inte gör ett dugg förstås. Framåt har det mesta av det bästa producerats av killen med det fantastiska namnet Elvis da Silva Santana. Dessutom gjorde killen som jag halvsågade tidigare, Magnus Eriksson, en riktigt bra match som forward mot Assyriska.

En stor skillnad jämfört med matchen i måndags kommer också att vara den att Tolle Lagerlöf i Väsby kommer att ha gjort sin läxa och scoutat Sirius. Det innebär att vi kan förvänta oss extra tryck mot vår högerkant och ett mittfält som kommer att leta bollar på ytan mellan mittbackar och mittfält för att sedan löpa i djupet mellan mittback och ytterback. Att täppa till de hålen är för mig den första och viktigaste nyckeln till seger i morgon. Det måste lösas genom ett betydligt förbättrat samspel mellan de våra i det defensiva arbetet. Backlinjen måste orka flytta med varandra för att krympa de ytorna vilket innebär att mittfältare måste ge understöd för att täcka de ytor som kommer att uppstå på annat håll då. Det är förstås allmängods vad gäller försvarsspel, men det är ändå där Sirius har fallerat i år och framför allt i de två senaste matcherna.

Nästa nyckel till seger är att tvinga Väsbys fyra centrala defensiva spelare att flytta runt ordentligt. Detta genom ett fortsatt snabbt passningsspel med positionsförändringar och en Shpetim som omväxlande drar backlinjen framåt och bakåt. En ung och orutinerad backlinje får det alltid tuffare om de tvingas fatta många beslut. Stöta eller inte stöta? Följa med djupledslöpningar eller försöka täcka av ytor? Det ska vara jävligt svårt att vara back och under 20 år i Väsby i morgon.

Tredje nyckeln är att använda positiva faktorer för att stärka känslan av att "det här vinner vi!". Sirius har en bra trend mot Väsby. Vilundavallen är arenan där vi säkrade superettaplatsen. Jeppe känner VU utan och innan och vi vet bättre vad som väntar än vad de gör. De flesta i publiken hejar på oss så vi har princip hemmamatch. Planen är perfekt, etc, etc.

Trots allt måste spelarna se detta som en jättechans att vinna en sexpoängsmatch och göra livet surt för en av våra bottenkonkurrenter. Det är så jag försöker se det när ångesten knackar på i alla fall.

Blandat lördagsgodis ur Studanpåsen

Två dagar kvar till avspark på Vilundavallen och nästa i raden av ödesmatcher. Ett bottenlag spelar ju liksom bara ödesmatcher, men just det här mötet med Väsby United tillhör kategori-A; matcher som spelas på Hades farstukvist. I morgon tänker Studan återkomma med matchgenomgång, men innan dess kör vi lite småplock.

* Studan noterar att våra närmaste kollegor i klassen medmänskligt försvarsspel, Vasalund, har lagt ihop ett och ett och börjat samla på mittbackar. Idag värvade man argentinske div II-mittbacken Javier Leon på ett såpass kort kontrakt att det nog enklast kan beskrivas som en trailer för Javiers närmaste proffskarriär. Killens främsta merit, om man ska tro Vasalunds hemsida, är att han är polare med Ivan Obolo. Och att han påminner om Mattias Bjärsmyr. Anyway. Tillsammans med lånet att Tobiasson från GAIS så innebär det att Vasa nu har hela tre försvarsspelare i truppen. (Okej fyra då, men Korkmaz är skadad.)

* Oscar Z ser också ut som Mattias Bjärsmyr. Och han känner Kvarneå. Jag bedömer dem som likvärdiga värvningar.

* Det var inte bara Agnes Dunder, UNT i allmänhet, Sirius styrelse, nätartikelkommenterarmilitian och alla andra aktiva som latenta siriussupportrar som gick på en nit när det gällde att värdera Trollhättans 5-2-seger över Sirius. Trollhättans spelare gjorde det uppenbarligen också. Efter att ha satt fem av sju avslut på mål mot Sirius har man nu mäktat med hela fem avslut på mål på två matcher varav ett har gått in, det vill säga fortfarande en rätt vettig utdelning, men i alla fall något mer normal. Så går det (faktiskt ganska ofta) när ett halvmediokert lag börjar se sig själva som världsmästare efter en abnorm dag på jobbet.

* Apropå att analysera Sirius senaste två matcher rätt. Kan någon som sett de två senaste matcherna förklara för mig vari den extrema förbättring som förvånansvärt många säger sig ha skådat i matchen mot SFC består? Förutom att Syrianska gjorde sin motståndarscouting i första halvlek i stället för innan matchen och att deras avslut gick i ribban i stället för i nättaket då.

* Dagens siriusträning slutade i ett par veckors rehab för Palmqvist efter att Sunday stått för en orange tackling i en av övningarna. Onödigt! Shpetim fick å sin sida känna på den nya typen skruvdobbar på St Cyrs skor. Mycket blod, men ingen fara för måndagen. För övrigt kan nämnas att Love förmodligen kan spela U21 vilken månad som helst nu, att Hochen förmodligen kommer att göra två träningar i rad vilken månad som helst och att de skalliga backarna Söderbring och Blomman kommer att fortsätta tjöta på sydsvenska över träningscyklarna ett tag till.

* På Löten ser Sirius ut som ett topplag i serien på ganska många sätt. Det har betydelse.

* Sommarsillyns skojigaste värvning är att Syrianska landat den irakiske landslagsmålvakten Noor Sabri. Undrar hur Syrianska hanterade skohandlaren i Örebro för att få till den signaturen? Och vem är den tyste mannen som alltid står snett bakom Noor på alla bilder? När kommer artikeln: "Detaljer återstår att lösa innan Noor Sabri kan debutera i Syrianska" att publiceras på klubbens hemsida? Kanske är dags för Studanbloggen att börja fundera på att sammanställa den fantastiska storyn om Noor Sabri och den mellansvenska elitklubben med den grönköpingska sportorganisationen. Tål att fundera på, tål att fundera på.

Hobbyscoutens tv-tips

Ikväll spelas den uppskjutna matchen mellan Väsby United och Assyriska på legendariska Villundavallen. Legendarisk för sitt poetiska läge mellan Scandics öststatsruttna fasad, E4:an och ett grustag. Legendarisk för den klena publiken (på årets hemmamatcher har man sammantaget nästan kommit upp i J-Södras snitt). Och inte minst, legendarisk för Sirius kvalavancemang hösten 2006. Matchen visas på TV 4 Sport 19.15 och utgör därför ett smaskigt läge för gedigen motståndarkoll inför måndagens rejält viktiga Siriusmatch.

Som vanligt måste vi Siriusfans i sann fatalistisk anda ondgöra oss över det faktum att Murphys lag placerat matchen just idag. I förra omgången drog nämligen två av Väsbys absolut viktigaste spelare, centrala mittfältsduon Fredrik Holster och David Nordbeck, på sig sina tredje varningar och är därmed avstängda lagets nästa match, som naturligtvis skulle varit Siriusmatchen, men som nu blir kvällens match mot Assyriska så vitt jag kan begripa. Vi får istället bänka oss och hoppas på varningar på någon eller några av legendskurkmålisen Niclas Westberg, ytterbackarna Peter Motas och Christoffer Eriksson eller menlöse bänkanfallaren Magnus Eriksson. Härligt att det alltid finns något att sura över.

Känsla vs sakförhållande

Tänk vad små detaljer kan göra. En fint slagen frispark och en Söndag på rätt plats en helt vanlig måndag och allt är glömt och förlåtet. Om jag var Shpetim Hasani skulle jag putsa Sundays skor efter varje träning den här veckan. Om jag var Luggen lika så. Men det är ju det som är fotboll. De små marginalerna. Hade Syrianska i stället vänt och vunnit, vilket inte direkt var ett osannolikt scenario sett till de sista 20 minuterna hade vi inte pratat om Shpetims straffmiss i en bisats. Vi hade inte börjat varje matchkommentar med att berömma Petters första halvlek, Jernbergs vänstertass (han börjar skrapa ihop till epitetet den nye Hoch med sin unika kombo av hög poäng per spelad minut-kvot och gediget lökande på och vid sidan av planen) och Gurras revansch på sig själv. Vi hade fokuserat på bristerna förstås. För de fanns. Oh yes, vad de fanns.

En seger gör oss supportrar till Pavlovs hundar. Samarbete med AIK någon?

Det finns alltid så många sanningar att lyfta fram. Vi kan exempelvis välja att konstatera att Sirius nu har tagit sju poäng senaste fyra matchern och bara förlorat en av dem. Eller så kan vi välja att titta på de sju senaste matcherna och konstatera att vi bara har två segrar och att vi plockat i snitt en poäng per match men släppt in tre mål. Därför är det viktigt att tydligt redovisa vad det är man analyserar när man kommer till den ena eller den andra slutsatsen. Att exempelvis konstatera att försvaret inte fungerade mot Trollhättan är ungefär som att berätta att en fullvuxen elefant väger mer än tolv kilo. Det är helt enkelt inte intressant information. Därför var det efter den matchen mycket viktigare att diskutera det som ingen annan var intresserad av, det vill säga de positiva bitarna samt försöka gräva i vad det exakt var som gick åt skogen i försvaret.

På samma sätt, fast omvänt, kan jag känna efter matchen igår eftersom jag är helt säket på att just dessa bitar skulle vara huvudmål för diskussionen om Syrianskas kvittering hade hållt matchen ut, eller om de hade vänt. Jag utgår från att det är exakt det som tränarna gör i alla fall. Timmarna efter match kan det vara okej att njuta, men dagen efter ska lärdomar dras och då ser jag framför allt tre stora frågetecken.

1. Balansen i backlinjen. Återigen spelade de fyra backar vi har tillgängliga, Oscar Zettergren räknas inte - han kom från tvåan och har gjort en träning med laget. Uppenbart är att denna backlinje inte håller om motståndartränarna plockar fram matchdvd:n. Det tog Syrianska 70 minuter att upptäcka hålet, sedan lastade de bollar på ytan mellan Luggen och Gurra och satte framför allt Luggen under stenhård press. Det höll på att kosta (borde ha kostat) oss matchen. Luggen vann faktiskt inte en enda nickduell under den perioden, och han missade dem med marginal också. Det var en oddyssé i feltajming som så när kostade oss poäng. Detta måste lösas, men tyvärr kommer knappast varken Söderbring eller Blomman vara tillbaka de närmaste matcherna, alltså måste man titta på alternativ i form av rockader i backlinjen eller omfördelning av mittfältsresurser till extra stöd.

2. Disponeringen av mittfältet. Det spel vi spelar nu kräver passningsskickliga spelare på planen. De bästa vi har är Makacha och Gallo. Spelar vi mindre passningsskickliga spelare på mitten förlorar vi en del av det momentet. Samtidigt har varken Gallo eller Makacha tillfört något värt att skriva hem om i defensiven. Mani är fullständigt otillräknelig defensivt och släpper sin kant redan dagen innan match. Petter försöker i alla fall, men har inte han heller mycket att komma med på egen planhalva. Med Fredrik på plan vinner vi visserligen en del defensivt, men vi förlorar också en hel del av möjligheterna att gå farmåt med den typen av spel vi vill spela. Fredrik hade en horribel passningsprocent igår. Samtitigt kan vi inte spela med två forwards om vi spelar fem på mitten. Att sätta ihop ett mittfält med det vi har att tillgå i truppen är fan inte lätt. Vi saknar en (minst) viktig spelartyp.

3. Skapa klara målchanser. Första halvlek gör vi riktigt bra de mittersta trettio minuterna. Samtidigt skapar vi nästan inga avslut innanför straffområdet. Det varierade anfallsspelet sista tredjedelen från i Trollhättan var till stora delar som bortblåst. Genom att bara spela med en forward förlorar vi faktiskt avsevärt tryck och även om en uppställning med ett femmanamittfält på många sätt är mer offensiv krävs det oerhört mycket jobb från mittfältare för att infria det.

Men vafan. Tack vare segern så har laget skapat en otroligt viktig buffert omkring sig. Känslan inom gruppen verkar hela tiden ha varit att det här vänder vi på. Sådana tankar är livsviktiga för att förändra ett ödesläge. Och sådana tankar kan effektiv skjutas i sank, inte bara av press från press och fans, men utav folk i den absoluta närheten av spelare/tränare. Segern gav inte en dramatiskt förändrad tabellplats. Vi spelade inte för att komma ikapp, vi spelade för att inte halka efter. Men segern gav förhoppningsvis ett psykologiskt carte blanche för att fortsätta på den inslagna långsiktiga vägen. Det omedelbara "nu jäklarns måste nåt göras men vad"-hotet är troligtvis avhjälpt för stunden. Denna arbetsro och sinnefrid är i längden ett oerhört viktigt komplement till de tre poängen i tabellen.

Men någon vansinnigt mycket bättre insats jämfört med hur det såg ut i Trollhättan var det inte. Problemen var i grunden de samma, man Syrianska gjorde inte jobbet förrän de sista 20 minuterna. Och då var det uppanbarligen försent. Framåt såg det på många sätt till och med bättre ut i Trollhättan. Nu väntar två otroligt viktiga matcher mot Väsby. Frågan är vilken trenden egentligen är, och hur de brister i spelet som finns ska arbetas bort med bibehållen spets, och bibehållet go i truppen. Tur att det finns anställd personal som jobbar med dessa bitar...

Matchdags Syrianska

För den som var på Löten på sista träningen före match idag kommer inte söndagens startelva att kännas särskilt överraskande. (Men eftersom den specifika informationen potentiellt skulle kunna gynna Sirius motståndare om den trasslade sig hela vägen till Södertälje får den väl lämnas därhän så länge.) Det var inget kul väder, minst sagt, men det kändes ändå som den typ av träning man vill se dagen före en match vars vikt är av bibliska proportioner. Mycket fokus på positionsspel och kommunikation mellan lagdelarna och ett riktigt långt genomsnack för morgondagens uppgift.

Noterbart är att Blomman stod på gräset med snörade fotbollsskor i en och annan spelövning för första gången på ett tag. Lika så gjorde Oscar Z, nyförvärvet från GUSK, sin första träning med laget. Några jätteförändringar vankas dock inte i den trupp som ligger ute på Sirius officiella hemsida. Man har tagit ut 18 man till en hemmamatch vilket lär innebära att det finns ett par positioner att älta under vita timmar i natt.

Syrianska har å sin sida tillbaka Hagernäs och man behöver inte vara hovastrolog för att inse att han spelar. Hagernäs är en riktigt bra mittfältare som skulle platsa i de flesta lag i den här serien. han spelar. Frågan är dock om nyförvärvet Zivcovic kommer gå in i laget på något vänster. Syrianska slår på stora trumman för denna mittfältare som dock inte visade något särskilt i U21-matchen mot Sirius. Dessa matcher är väl dock av begränsat värde som just värdemätare. Hur de än väljer på den punkten står det rätt klart att Syrianska - precis som Sirius - har sina styrkor längre fram i banan. Mensah må exempelvis vara seriens lataste spelare, han tar aldrig en löpmeter i onödan, men i boxen är han av obestridlig klass. Dock kan man få rätt bra betalt av att spela småfult på honom.

Då har jag egentligen varit mer imponerad av Voskoboinikov i det jag sett. Det är en spelare med ett betydligt bredare register som är farlig både i boxen och i djupled och dessutom en vettig passningsspelare. På ena kanten har dessutom Syrianska ett giftigt anfallsvapen i palestinske Imad Zatara. Snabb som fan och än värre lurig, där får Luggen något att bita i. Massi har gjort fler mål, men känns mer begränsad som fotbollsspelare. Vidare har de ytterligare ett gäng kreativa mittfältare som kan sätta en avgörande passning, som exempelvis Denis Velic. Stadgan på mitten ska Hagernäs/Özdemirok/Elia stå för. Dessa spelare roterar dock en hel del mellan positionerna varför det känns rätt svårt att förutspå en elva för gästerna trots att de flesta säkert har rätt bra koll på dem då visas på TV var och varannan vecka.

En som vi dock vet var vi kommer få se är förre Siriusspelaren Haris Skenderovic. Han kommer bilda mittbackspar med antingen Ivan Ristic eller Rabi Elia. På ena sidan kommer han att ha Sulan och på andra sidan troligtvis Gugliemotti. Här har också Syrianska sina största svagheter. Haris känner Sirius väl och vice versa. Båda Syrianskas mittbackar (oavsett vem av Ristic/Elia som spelar) tycker om att stöta högt upp i banan vilket ger ytor bakom. Lika så kommer det att finnas ytor på kanterna när en ytterback går fram. Understödet från exempelvis Zatara är dessutom på gränsen till obefintligt.

Sammantaget känns Syrianska som ett bra, men ganska ojämnt och alls inte omöjligt lag att rå på. Även om det är ett lag som vill ha mycket boll får man också konstatera att Syrianska inte är ett lag som spelar sig ur alla lägen in absurdum. Får de press på sig tvekar de inte att dra en långboll. För att Sirius ska fortsätta spöa de gul-röda (Sirius har bara segrar mot SFC i tävlingsmatcher) finns det några nycklar.

1. Understöd och kommunikation i försvarsspelet. Syrianska kommer att dubbla på våra ytterbackar ganska ofta vilket utmanar även mittbackarna att ligga i rätt position, därför måste kommunikationen mellan och inom backlinjen och mittfältet fungera betydligt bättre en senast. Richard är faktiskt nyckelspelare här. Han måste styra sitt försvar.

2. Den mentala kampen. Syrianska kommer helt säkert till Studenternas för att spöa jumbon, oavsett vad de säger inför match är det det som är inställningen. De vet att vi släppt in ruskigt mycket mål och att de har sina styrkor offensivt. Därför gäller det ha mycket boll och tvinga dem att springa. I början är det nästan viktigare att inte låta dem låna bollen så mycket än att hota offensivt hela tiden. De har också en del spelare som är rätt lättrubbade, i synnerhet om de inte får ha mycket boll. Spelare som Mensah, Zatara och Haris går att ge kort genom att störa dem lite extra samtidigt som alla som följde Sirius i fjol vet att Haris kan vara riktigt vass på det omvänt.

3. Vänd på rättvänd. Snabbt. Det här var det som Sirius gjorde riktigt bra mot Trollhättan. Bra rörelse på mittfältet tvingar motståndarna till förflyttningar defensivt. Med två extremt stötglada och bolltittande mittbackar som motståndare kan man utnyttja det till att skapa fina ytor. Vi har många spelare som kan slå den avgörande passen, men då gäller det att spelmönstren och löpningarna sitter. Gör de det kan det bli riktigt skoj i morgon.

Samtidigt är det så jäkla mycket som kan gå åt pipsvängen. Om inte backlinjen spelar tätt på Mensah. Om inte Petter hjälper till med Zatara. Om Massi lyckas få iväg sina kanoner. Och om vi slarvar i våra positioner och vi tappar boll på väg upp. Då kan det bli rätt bedrövligt jobbigt. Det har vi inte råd med. Alla våra kompisar där nere som var i farten tog poäng idag. Det måste vi göra i morgon.

Dagens träning

Med risk för att bli avfärdad som Bagdad Bob så måste jag konstatera att dagens träning, den näst sista inför matchen mot Syrianska, såg rätt bra ut. 20 pers i gång, två-tre på rehab (Söderbring, Olausson och Blomman) och en hemma med halsont (Haisem). Hochen, Love och Palmqvist körde alla för fullt även i två-målsspelet. Av dem är det nog dock bara Palmqvist som eventuellt kan bli aktuell för truppen, men man ska aldrig säga aldrig. Träningen såg ut att fokusera mycket på fart, passningsspel och omställningar och det är onekligen ett spel som laget just nu behärskar förvånansvärt bra.

Samarbetsavtal med AIK?

UNT, som verkligen inte briljerat den senaste tiden, tycker att de kommit på något jäkligt ballt. Att AIK och Sirius skulle vara på väg att inleda ett samarbetsavtal. Tittar man på förutsättningarna, det vill säga vad Sirius behöver och vad AIK har, får man allt konstatera att AIK måste värva en jäkla massa unga försvarare/defensiva mittfältare av hög klass under sommaren för att det över huvud taget skulle vara intressant. Men har man inget att skriva om greppar man väl det minsta halmstrå man kan få tag i, och om någon inom Sirius råkar mumla något om kontakter med AIK så kopplar en sömnig redaktion på alla växlar och ringer AIK:s sportchef - inte Sirius - några gånger om dagen.

Eftersom man inte kan förvanska citat så är det i brödtexten, ingressen och rubriken man måste spexa till det. "Sirius närmar sig AIK". För att man pratat lite i telefon? Om det nu är så att Sirius styrelse i nuläget skulle gå vidare med ett samarbetsavtal med AIK som tvåa efter Väsby i näringskedjan så skulle det dock vara en story. En riktigt smaskig sådan. En story om en styrelse som helt plötsligt fått kalla fötter och vänt från långsiktig till kortsiktig på en kafferast och som återupptagit en tradition av desperata idiotlösningar som adresserar helt andra problem än de man egentligen har. Men så länge ingen i styrelserummet tar ut laget har jag otroligt svårt att se att en bollpojke på Karlberg kommer ta tåget till Uppsala för match. Tack och lov.

Vill man läsa om Superettan i allmänhet och Siriusspelare i synnerhet får man nog rulla ihop UNT och använda som myggjagare och istället surfa in på exempelvis Sundsvalls Tidning. Där kan man läsa en för oss Siriusfans småintressant intervju med Richard Richardsson, som uppenbarligen hängde på Norrport arena här om dagen.

Lasse Svensson i radiosportens S1-special

Igår körde Sportradion superettaspecial. Som vanligt, vågar man väl säga, så visar riksmedia inte upp några tyngre analyskompetenser när det gäller landets näst högsta fotbollsserie. Vill man ha folk med koll får man vända sig till lokala medier som Sundsvalls Tidning, SR Kronoberg, NT och Corren för att nämna några. Men ändå ett ambitiöst och hedervärt anslag som tillsammans med Radiosportens hyfsat ambitiösa S1-bevakningar av större matchdagar ändå har lyft kvalitén på det hela en hel del jämfört med tidigare år.

Utav de fyra delarna kom ändå förvånansvärt lite intressant fram. Vi fick putslustiga lagkommentarer från Rickard Henriksson om bland annat den sjukligt usla stämningen mellan spelarna i BoIS, laget som ingen vill spela i norrort och - förstås - Henrikssons favoriter Västra Sidan. Vi fick dregla oss avundsjuka över hur en del annan länsmedia bevakar sina superettalag (ST skriver normalt 9-10 helsidor i veckan) och vi fick en redovisning av bland annat allsvenska Örgrytes (!) usla ekonomi.

Dessutom fick vi en längre intervju med Lasse Svensson. Och sådant där gör ju vår ordförande riktigt, riktigt bra. Lungt och sakligt redogjorde han för problemen med elitfotboll i Uppsala i och med bristen på större sponsorer, närheten till Stockholm och de minst sagt varierande publikunderlaget. Så där vill jag höra klubbens ordförande.

Så. Nu har vi brutit ihop, nu är det dags att komma igen

Sitter och kikar på delar från matchen mot Trollhättan igen. Alltid bra att kontrastera sin ögonblicksupplevelse med "facit". Många har redan tyckt och tänkt rätt mycket kring den här matchen, och det är ju på sätt och vis rätt befogat. Vi torskade ju ändå rejält mot ett lag som vi tänkt ha bakom oss. Och lägger man tillmatchen mot FCT till de fyra senaste får man ihop att på de senaste fem matcherna har vi släppt in 16 mål. Det är rätt mycket det. I snitt drygt tre per match. Samtidigt är jag lite skeptiskt till att aggregera statistik på det sättet. Det känns svårt att exempelvis dra samma slutsatser från dyngtorsken i Mjällby som senast i Trollhättan. Förutsättningar, matchbild och motstånd var så extremt olika.

Och efter debaclet i Trollhättan så lutar jag ändå faktiskt åt att det kanske trots allt är fel att se den förlusten som ett balansproblem. Jag ser det mer som ett kommunikationsproblem. Det är förvisso ett riktigt stort problem och det är inte heller ett nytt problem, men det är prio ett att hitta en lösning på det. De flesta av Trollhättans farligheter kommer faktiskt inte på snabba omställningar, de kommer på rätt långsamma omställningar mot en samlad backlinje. När de flesta av de anfall som resulterar i mål för Trollhättan börjar har vi fem-sex spelare på rätt sida bollen, ibland fler.

Problemet är att ingen styr backlinjen. Ingen tar ansvar för när man ska lyfta och när man ska falla. Ingen skriker ner folk i markering. Ingen ryter på mittfältare som tar alibilöpningar och nöjer sig med att ha rätt försvarsposition någon gång i bland. Resultatet blir dessa ytor mellan försvar och mittfält och resultatet blir att omarkerade spelare kan påbörja djupledslöpningar från sju meter utanför straffområdet. En backlinje kan helt enkelt inte förlita sig på egna initiativ, en backlinje måste jobba tillsammans, och någon måste vara arbetsledare. Jag kan inte se annat i dagsläget än att det ansvaret borde vara Gurras och Richards gemensamma. Mot Trollhättan var dessa två nyckelspelare i princip knäpptysta. Var var tändningen?

Det här är inga problem man löser genom att spela med Fredrik istället för exempelvis Mani eller Gallo. Därför ser jag faktiskt helst att 10 av 11 spelare från startelvan mot Trollhättan förblir i startelvan. Jag är övertygad om att nuvarande backlinje kan sköta uppgiften mycket bättre än senast. Jag har sett dem göra det. Jag är också övertygad om att heltidsproffs Richardsson kan plocka fram matchdjävulen igen, och framför allt är Ahlm inte bättre. Varken Söderbring, Blomman eller Palmqvist (som jag för övrigt inte skulle välja före Luggen som ytterback) lär vara klara för Syrianskamatchen, så det måste bli samma backlinje.

På mittfältet låg firma Makacha - Gallo bakom varje anfall mot Trollhättan. Därför ska de fortsätta. På den av dem - förmodligen Gallo - som kommer att spela defensivt ligger också ett ansvar för att sköta kommunikationen med backlinjen. Petter är given och den av yttermittfältarna som gör mest rätt även i defensiven, Mani och Jernberg ger ungefär lika mycket - eller lite - defensivt, men med en skillnad, Mani gör ett betydligt bättre hemjobb än slappe Jernberg, men han tappar mer boll i livsfarliga situationer. St Cyr har mer att bevisa innan han kan konkurrera ut någon av mittfältarna. En variant skulle dock kunna vara att ersätta Mani/Jernberg med Fredrik för att härja ner exempelvis Zatara.

På topp ryker dock P. Just nu får vi nästan ingenting från Johan, och till skillnad från Gurra - som i lika hög grad skulle förtjäna en petning just nu - finns ett intressant alternativ i Sunday. han fortsatte i veckan att spela bra i U21 och under hans korta inhop i Trollhättan sprakde det betydligt mer om hans få bollkontakter trots att han kom in i ett läge där laget i princip hade gett upp. P springer tvärtom mer och mer i ett vakum. Bolltouchen var bitvis hemsk mot FCT och trots hans läckra framspelning till Mani vid 1-0-målet minns man kanske mest hans jättesumpning i slutminuterna av första. Ge Sunday första 60 och släpp in P sedan.

Jag tror på god chans mot Syrianska. Men det blir en hemsk, hemsk match. Jag är redan höggradigt nervös.

Sagan om landet som var på väg att gå under

Det var en gång ett litet land som tyvärr inte alls låg så långt borta. Ganska nära låg det faktiskt. Det var ett vackert litet land, med höga berg och djupa dalar, halsbrytande scenerier och en synnerligen vacker flagga. Invånarna i det lilla landet var visserligen ganska få, men under goda tider var det många som turistade i det lilla landet. Det var något som bekymrade de styrande i landet, som gärna skulle vilja att lite fler människor flyttade dit permanent. Det man hade att locka med, det finaste man hade faktiskt, var landets symfoniorkester.

Under många år hade dock orkestern misskötts, och i stället för att spela på de stora operahusen hade man fått nöja sig med att spela i små lador i den närmaste trakten. Oftast kom nästan inga alls på konserterna, och de som kom var inte sällan rätt berusade, men sjöng i alla fall glatt med i de gamla slagdängorna även om det lät falskt. Och det gjorde det ganska ofta.

En dag bestämde sig landets premiärminister för att det var dags att styra upp det hela. Han var visserligen egentligen nöjesminister och hade själv spelat andraviolin i orkestern en gång i tiden, men alla tyckte det var bäst att han också var premiärminister efter som han hade så många vänner. Och när han tog tag i verksamheten började det hända saker. Det gamla dåliga började rensas ut och nya dirigenter anställdes. Nu skulle det säljas biljettpaket och orkesterresor och turisterna skulle så småningom hitta tillbaka till det lilla landet. Och premiärministern fick som han ville. Med hårt arbete och stor målmedvetenhet började orkestern låta bättre och bättre, och invånarna i det lilla landet var mycket lyckliga.

De styrande i det lilla landet kunde förvisso inte särskilt mycket om musik - de var ju justitieministrar och transportministrar och sånt och kunde mest en massa andra saker, men deras entusiasm och målmedvetenhet räckte ganska långt och orkestern blev med tiden så bra att den fick spela på ganska så stora scener. Och äntligen var det frid och fröjd i det lilla landet.

Men så bestämde sig den nye unge stjärndirigenten för att sluta, och i all hast fick premiärministern rekrytera en gammal dansbandssaxofonist som dirigent. Det var det enda som fanns ledigt till ett pris som passade landets kassa, och man är ju inte ofta i den positionen att man får välja helt vad man vill ha. Så orkestern började spela dansbandsmusik och dra bögskämt och till en början tyckte invånarna i landet att det lät ganska nytt och fräscht. Problemet var bara det att alla andra orkestrar på kontinenten, när de väl hämtat sig från förvåningen, spelade så mycket bättre musik. Det här tyckte de styrande i landet blev rätt jobbigt med tiden och till slut bestämde premiärministern att det fick vara nog och dirigenterna från landets ungdomssymfoniker fick ta över den stora orkestern.

Det gick väl sådär, men det lät åtminstone bättre och bättre. Och när så den nya konsertsäsongen närmade sig var alla överens om att det nog skulle kunna spelas spännande och nyskapande musik av orkestern. Man letade upp ett par cellister här och en ung, lovande trumpetare där. Man anställde den pukslagare man tidigare hyrt in när man insåg att de man redan hade inte kunde läsa noter, och man hittade till och med en förstaviolinist från en helt annan kontinent. Kort sagt, det här skulle bli spännade.

När konsertsäsongen så började visade det sig att man hade glömt att dela ut samma notblad till hela orkestern. Det hela blev ganska pinsamt för premiärministern och de andra som styrde i landet. När sedan båda cellisterna blev sjuka och man ibland tvingades låta till och med trombonister spela både cello och basfiol så var kaoset fullständigt. Dirigenten hade kanske rätt noter, men det var i så fall faktiskt omöjligt att höra så falskt som hela orkestern lät. De styrande slet sitt hår och slutade till och med att gå på konserterna själva. Än mindre gick de på repetitionerna. Trots att de visste hur viktig orkestern var för landets turism. Visserligen gick fortfarande premiärministern på en hel del, men han hade å andra sidan blivit mer och mer lomhörd med åren.

Och det må väl vara hänt. De hade ju ändå överlämnat orkesterns öde hos de nya dirigenterna och sett till att det i alla fall fanns folk som kunde spela de flesta olika instrument i orkestern. Och det lät trots allt bättre och bättre när orkestern spelade trots att både publik och kritiker fortfarande klagade högljutt över hur illa det lät, trots att de själva knappt ens gick på konserterna längre.

Men en ödesdiger dag, och det är knappt jag kan skriva detta då mina fingra fortfarande darrar av skräck och förvåning. En ödesdiger dag spelade orkestern sin vackraste musik på år och dagar. Nästan ingen var där för att lyssna på dem, men de som var där hörde hur vackert det lät. Den andra orkestern som spelade den kvällen körde visserligen sina inarbetade refränger, och det är ju oftast det som räknas om man vill klättra på hitlistorna. Men alla som var där kunde ändå höra att det lilla landets orkester hade något mycket större på gång. Visst lät det lite falskt här och där, men inget som inte går att öva bort.

Men eftersom de som styrde i landet inte var där och allt de kunde se var hitlistorna, blev de så ledsna och arga att de bestämde sig för att något måste göras. De läste bara de argaste recentionerna från konsertern och konstaterade att vi måste sammankalla instrumentalisterna till ett möte. De trodde nämligen att landets befolkning ville se starkt ledarskap i denna svåra tid.

Så premiärministern och justitieministern gick till orkestern och sa att nu jäklarns måste ni spela efter nya noter. Alla begriper ju att ni spelar för svåra stycken efter alldeles för komplicerad partitur! Vi tänker gå in och kolla att dirigenten verkligen gör sitt jobb, sa de. Vi tänker ta ledigt från våra vanliga arbeten för att följa orkesterns repetitioner på riktigt nära håll, sa de. Och om det inte låter bra får vi se till att ändra noterna, sa de. Eller i alla fall tänker vi bli jättearga, sa de.
Men musikerna blev ännu mera jättearga när de hörde detta. De styrande hade ju inte ens hört deras senaste konsert, trots att det fanns en jättebra inspelning att lyssna på. De hade ju bara läst lite i konvolutet och den arga krönikören på landets största tidning. De styrande kan ju egentligen inte ens särskilt mycket om musik själva. De kan knappt läsa noter, ändå kommer de och kladdar i partituren utan att begripa att det hela riskerar att bli helt ospelbart.

Så istället för att öva inför nästa konsert och se till att det låter ännu bättre då, så är musikerna och dirigenterna och de styrande arga på varandra och lägger massor med energi på att vara arga och upprörda. Och det lilla vackra landet med alla sina berg och dalar fortsätter att vara en plågad liten nation med en plågad befolkning och offentliganställda som knappt vet vad de ska tro om sina chefer. Och allt det fina som premiärministern hade börjat bygga upp riskerar att raseras igen. Och all musik orkestern övat in under sin nye dirigent kanske hamnar i soptunnan till förmån för gammal dammig symfrock framförd på casiosyntar.

Så ibland kände vissa medborgare i landet att de inte visste om de ville leva i ett land där en premiärminister (som visserligen fortfarande kändes väldigt bra för landet på många sätt - bara han höll sig från musiken) ville dirigera orkestern själv och där andra i regeringen trodde sig veta hur orkestern borde spela bara för att de hade läst en dålig recension och bara för att de själva hade spelade blockflöjt i trean och sett Toto i Globen -90. Där de styrande politikerna örfilade upp tjänstemännen som vore de barnhemsbarn i en Dickensroman. Där de styrande kunde bryta sönder dirigentens pinne och ersätta den med en toaborste.

En del medborgare ville bara se sitt lands orkester spela på de stora scenerna igen. De ville höra den vackraste musiken. De ville se en gigantisk immigrationsvåg till sitt land och ett överflöd av turister. Och de ville ha en regering som ägnade sig åt att regera och inte åt att idka ministerstyre. Och om denna saga som jag nu berättat skulle råka vara "based on a true story", så är jag rädd att allt detta är blott en dröm och att den drömen kanske riskerar att krossas i detta nu. Den enda förhoppningen en del hade var att den kära orkestern skulle våga stå upp för sina egna ideal, fortsätta skapa sin egen musik och förstås fortsätta öva bort dissonanserna. Annars trodde de att det skulle bli svårt att överleva denna konsertsäsong. Annars trodde de att landet fortsättningsvis bara skulle vara ett litet vackert men fattigt land där regeringen fortsatte joddla i dalgångarna medan landets orkester spelade ompa-ompa för en handfull fulla turister på Statt i Falun.

Snipp, snapp, snut.

"Individuella misstag mördade oss."

Det är inte mitt citat efter dagens krejsyshow i Trollhättan. Det kommer från en uppsalabo med siriuskläder. Det är väl en av dagens sanningar. Det finns några andra också. L-O Mattsson var inte bara ödmjuk på presskonferensen efter matchen. Han talade nog sanning också när han sa att "detta är ett av de bästa lagen vi har mött. Vi hade inte en chans defensivt och vi fick ändra hela vårt upplägg eftersom jag ärligt talat inte kunde föreställa mig att Sirius var så bra." Det säger killen vars lag just har vunnit med 5-2. Den lokala reportern eldade på genom att kommentera försvarsspelet: "ni har ju sett oerhört stabila ut defensivt i år, men idag var ni inte ens nära. Vad beror det på?". L-O svarar: "Vi hängde inte med helt enkelt. Det gick ruskigt snabbt."

Bredvid L-O satt Jens T A och stirrade ut i tomma luften. "Så vitt jag vet består fotboll av två delar i alla fall. Offensiv och defensiv. Mycket som vi gör offensivt såg väldigt bra ut, men man måste vilja försvara också. Vi blir väldigt hårt straffade för våra misstag idag." Kan man lugnt säga. Ärligt talat har jag nog aldrig sett ett lag i Superettan spela så bra anfallsfotboll som Sirius gjorde idag. Det var en enorm fart och variation. Skarvningar, kortpassningar, perfekta inlägg, farliga fasta - you name it. Fantasifullt, variationsrikt och extremt underhållande. Det gav 1-3 i halvtid. Mellan backlinje och mittfält var ytorna enorma. Jag förstår frestelsen att spela med fyra såpass offensivt orienterade mittfältare, men balansen blev - ähum - en smula lidande. Med Fredrik Olsson på planen hade vi kanske löst en hel del av den defensiva problematiken, men å andra sidan hade naturligtvis offensiven blivit lidande. Rätt val? Jag vet inte.

Jag vet verkligen inte. Jag begriper mig inte på den här matchen. Vi släpper till sju avslut på mål. Det är ingen katastrof på något sätt. Vi har tio egna avslut på mål varav två i virket. Det är också rätt bra. FCT sätter sitt första avslut i första halvlek. Avslutet är perfekt, stolpe in, otagbart efter ett vackert anfall, resultatet av ett dåligt siriusuppspel, men vilka lag sumpar inte ett uppspel då och då?. Direkt efter gör de 2-1. Vi har ett läge att rensa bort bollen, men Luggens nick blir knas, och de kan vända spelet. Avslutet är perfekt. Ett sånt misstag gör de flesta superettalag ett par-tre av per match. 3-1 är ett skott stenhårt i nättaket från 25-30 meter från en kille som inte gjort ett enda mål i år. Visst, han är oattackerad, men han missar lätt 19 av 20 sådana. Eller gör som Mani, drar den i ribbkrysset. I andra har FCT alltså inte ens en halvchans, knappt ens bollen under kontroll på offensiv planhalva. Sen kommer Etéus in och får en riktig smörpass som skär mellan mittbackar och mittfält. En touch och mål. Resultatet av ett inkast vid mittlinjen. Där försvinner matchen. Det var som Degen borta i fjol, fast tvärtom. Då tyckte jag samma bisarra matchbild var rätt najs.

Jag skämtar inte. Sirius spelade fantastisk fotboll i den här matchen. Misstag, visst, men inte fler än Trollhättan. Inte fler än något annant lag. L-O Mattsson avrundar med att säga "jag skulle inte oroa mig om jag var tränare i Sirius. Ni är alldeles för bra för att åka ur." Visst, visst, men vi behöver väl poäng också? L-O Mattsson är inte första motståndartränaren den här säsongen som har sagt samma sak. Men poängen är ju poängen, och jag vet att jag borde skriva att det jämnar ut sig i längden och spelar vi bara så här i fortsättningen är det lugnt, men det går bara inte. Å andra sidan har jag inget bättre alternativ för hur vi skulle spela. Det är ju så här Sirius ska spela, fast utan misstagen. Men det gäller väl oavsett spelsätt, misstag är ju det man förlorar på. Men det är väl så lösningen ser ut. Ta bort misstagen. I så fall krossar vi Syrianska. Jag lovar.

Omstart mot Trollhättan

Nu är det äntligen, äntligen dags för riktigt match igen. Inget är som dagen-innan-ångesten. Det unika tillfällets fönster där man fortfarande kan laborera med teoretiska uppställningar och hypotetiska matchbildsscenarier, utan att ha sett skiten fullbordas. Jag har väl egentligen aldrig kännt mig trygg inför en Siriusmatch, förutom då vi åkte för att möta Skiljebo borta efter sommarmatchen mot AIK. I bussen dit påstod jag att man kunde sälja sitt hus och sätta alla pengar på Sirius. Vi förlorade med 5-2. Tur att jag inte hade nåt hus.

I morgon är det alltså dags för match mot Trollhättan. Nykomlingarna från bandyland är ett av de lagen som vi av all rimlighet att döma har att slåss mot i vår del av tabellen resten av säsongen. Alltså en sjukt viktig match att framför allt inte förlora. Trollhättan är inte ett enkelt lag att möta. Visserligen gör de aldrig mål, men de släpper inte heller in några mål. Under sommaren har laget förstärkt med två, på pappret rätt vassa, anfallare. Mattias Etéus är bänkliraren från IFK Göteborg som alltid varit lovande, och alltid varit nära ett genombrott innan det alltid kommit någon snorvalp från vischan och snott platsen för honom. En stor och stark anfallare som folk hävdar lätt skulle platsa i allsvenskan i typ alla andra lag. Det vete fan, men han pangade in tre bollar i genrepet - U21-matchen mot Häcken.

Vidare har de värvat ytterligare ett av alla de ungdomsproffs i utlandet som aldrig slagit, Tobias Mikaelsson från Aston Villa. Han får knappt ens lira i reservlaget och känns om möjligt ännu mer svårbedömd. Ingen av dem startar dock mot Sirius, eftersom Trollhättan väljer samma startelva som i senaste matchen då man kvaddade Qviding efter tre mål från Bilgin Aliosman. Trollhättan fortsätter alltså bygga sin framtid på konsekvens, konsekvens och ännu mera konsekvens. Och de 14 utespelare de gått runt på hittills i år kommer i alla fall inte utökas från start. Det betyder också att vi vet vad som väntar med all sannolikhet.

Själv har jag bara sett laget i matchen borta mot J-Södra och sluttampen borta mot IFK Norrköping. Och jag måste säga att jag är rätt imponerad av en del detaljer i deras spel. Framför allt såg jag ett lag som i princip aldrig gick bort sig defensivt, vilket alltid är extremt jobbigt att möta. Jag har ingen statistik på det, men känslan är att på den här nivån tillkommer en rätt stor andel av alla mål efter mer eller mindre pinsamma misstag. Ett lag som kan stänga den detaljen i stor utsräckning är svårt att besegra. Vidare har de i Aliosman en spelare som påminner en del om vår gamle Olle Kullinger. En smart allt-i-allo-anfallare som omväxlande springer och tuggar på sina motståndare och omväxlande löper väck från dem. Han har gjort fem mål i år, varav tre nu senast och blir mannen att hålla koll på. Allt som oftast var det Olof Hvidén-Watson som serverade bollarna framåt. Han spelar vänsterytter i morgon, vilket blir en speciell uppgift för Petter att hålla koll på.

En sak som känns säker är dock att det lär bli firma Fernberg-Segerströms huvuduppgift att hålla Aliosman i Herrans tukt och förmaning, för även om ingen startelva ännu finns (så vitt jag var den inte ens spikad när spelartruppen reste till Västergötland idag) så är det inte svårgissat hur backlinjen kommer se ut i alla fall. Det blir Luggen - Gurra - Fernberg - Haisem. Sen blir det svårare. Makacha är hemma igen efter ett par bra landskamper och Gallo är given om han är hel igen - och det lär han vara. Det känns som två spelare som är väldigt troliga. Likaså Petter. Det betyder Fredrik, Mani eller Jernberg på en kant och då tror jag kanske mer på Jernberg. Eller hoppas i alla fall. Han var ett tag på g till Trollhättan, och vill säkert visa upp sig i hemmaregionen, dessutom har han "foten" - ett ovärderligt vapen mot ett defensivt starkt lag.

På topp måste man ju gissa på Shpetim - P, om det blir en 4-1-3-2-uppställning, vilket verkar troligt om man tittar på hur U21 spelat på sistone. Men jag är inte så säker. Sunday har enligt uppgift presterat bra på träningar ett tag nu och var en av få som visade lite av värde mot Bajen. Att han får speltid känns mer eller mindre säkert, och det känns inte 100 % otroligt att han kan ersätta P från start. Sunday är hur man än vänder och vrider på det en spelartyp som normalt kan uträtta betydligt mer mot ett tight försvar än P, som är komparativt bättre med större ytor att löpa på.

Känslan inför matchen är hur som helst att det här går åt pipsvängen. Jag vet inte varför egentligen, men Sirius är ett lag som de senaste årgångarna har haft det tufft mot på pappret sämre motstånd vars huvudstyrka är konsekvens och rakt 4-4-2. Det känns som om våra spelare alltid kommer till ett läge där tålamodet sviker mot sådana lag och omställningarna kommer en efter en mot oss. Den matchbilden kommer definitivt att straffa oss i så fall. Taktiskt kommer det att handla om att styra bort deras uppspel från vänstersidan och se till att vi alltid har djup på Aliosman och djupledslöpande Mohammadian och hans vänsterdoja. Det kommer att handla om att vända om och ha tålamod. Och framför allt att inte slarva.

Vi kommer troligtvis kunna få ha en hel del boll och ska vara bättre i passningsspelet än FCT. Förhoppningsvis kan Makacha, om han nu spelar, i högre grad än tidigare avlasta Gallo vad gäller framspelningarna. Det skulle göra vårt spel avsevärt jobbigare att styra bort. L-O Mattsson, FCT:s tränare, är ingen dumskalle. Han kommer att ha bra koll på hur vi har spelat hittills och han kommer att sätta press på Gallo, var så säkra. Han vet att vi alltid kommer vilja passa oss ur tighta lägen och kommer säkert att låta en man stressa på topp, stå lågt med resten av laget och minimera ytorna på vår offensiva planhalva. Då brukar sodledspassen komma och därmed också omställningslägena. Förhindra det, och hälften är vunnet.

Paussammanfattning superettan, del 4

I tabellens nedre regioner frodas ångesten för fullt. En tuff och spännande juli väntar för dessa lag, och det är inte bara för att denna blogg på sitt sätt är part i målet, men generellt sett är alltid bottenregionen den som är mest spännande att följa efter ett uppehåll. Det är där som mest står på spel för de inblandade klubbarna. Vi hoppar i sammanhanget över Sirius, eftersom vi diskuterar denna lilla förenings väl och ve framlänges och baklänges i alla andra inlägg.

IFK Norrköping
Östergötland i allmänhet och staden Norrköping i synnerhet är splittrad. Vissa går till jobbet smygandes längs med husväggarna med en pappkasse över huvudet, andra kan inte sluta skratta åt Pekings misär. IFK, Peking, Snoka är ett lag som engagerar långt bortom spårvagnens ändhållplatser. Pekings situation är på många sätt inte helt olik BoIS, en förening vars ambitioner alltid är allsvenskan och som har kroniska problem att anpassa kostymen till situationen. Allt är i kris i IFK just nu och senast idag kom ett pressmeddelande som bekräftade försäljningen av klubbhuset. De 6,4 miljonerna lär man få användning för. Det är väl ungefär vad man har i lönekostnader i år för folk som inte rör sig en centimeter innanför den nya Parkens staket. Och då har vi ändå inte pratat om fotbollen än.

IFK har en trupp som ska kunna rubba de flesta lag i serien. Men de har - inte ens på pappret - en såpass stark trupp att de är mycket bättre än alla andra och att de därför kan hämta lätta poäng. Det är en del av problemet. Tvärtom kunde man exempelvis med visst fog redan på försäsongen fundera på vem som egentligen skulle göra målen i laget. En dyr och ihålig trupp i en förening med hysteriska ambitioner och en oprövad tränare är ett lag med patologiskt behov av en bra start. Och Peking hade definitivt lite motrull i början med en del sena poängtapp. Det känns som om laget inte har kunnat hämta sig från det, som att Bergort aldrig har hittat nycklarna. Deras ungdomar har hamnat under gräslig press och en tonåring som Andreas Haglund har fått helt osannolikt mycket skit med tanke på vilken roll han rimligtvis borde ha i ett normalt lag.

Vägen ut är lite svår att se. De flesta inser att Peking har en trupp som rimligtvis borde kunna hålla näsan över avgrunden med god marginal, man får dessutom in lite tyngd i och med lånet av Thordarson under sommarmånaderna. Samtidigt är det en aktion som skriker kris, och även fortsättningsvis lär omgivningen utsätta laget för ett skoningslöst tryck. Alla lag som möter Peking i sommar kommer att ha ett fruktansvärt stort mentalt övertag. Det kan räcka för att skicka klubben ner i söderettan tillsammans med Öster.

Ljungskile SK
Bohuslänningarna plockade trots allt en hel del poäng i allsvenskan i fjol, och jag måste säga att jag är lite förvånad över att finna dem såpass långt ner i tabellen. De har trots allt 12-13 spelare som gjort minst 20 allsvenska matcher. Ljungskilefotboll är väl nästan ett begrepp i svensk fotboll av idag, och det enda som väl signalerade lite varningsflagg inför säsongen var väl den nya ledarstabens ambitioner att spela attraktiv fotboll. Nu har man ju inte gjort det. Så fick också "Gummi" sparken efter fem omgångar och man tog in en Wålemark igen. Lagom till omstarten har man dessutom plockat in en förstärkning i tränarstaben i form av gamle GAIS-ledaren Örjan Glans som säger sig prioritera "ett starkt organiserat försvarspel". No shit.

Laget har nog dessutom lidit av "siriussjukan", och har väl knappast ställt upp med samma lag två matcher i rad. Kontinuitet kanske inte är ett självändamål per default, men bristande kontinuitet verkar onekligen leda till större osäkerhet bland spelarna på planen. Så har det i alla fall sett ut i LSK stora delar av våren. Det inledande 4-3-3-systemet måste också vara något sorts svenskt rekord i knasighet givet spelarmaterialet. Det som talar för en bättre höst är väl dels spelartruppens rutin samt att man fått in en riktigt målvakt i och med att Niclas Svensson comebackat i laget. Alla som såg Burns insats på Studan kan förstå det beslutet. Vidare så antar jag att laget kommer gradvis leta sig tillbaka till sin inkast- och inläggsbaserade brutala straffområdesfotboll, och att det kommer att löna sig. Ut i fjorden och starta upp den gamla tändkuledieseln, så kommer LSK säkert kunna tråla ihop tillräckligt många poäng för att hålla sig kvar.

Väsby United
Väsby ligger sist i serien. Det är bra. Och det tycker jag av princip. Ett renodlat farmarlag har ingenting i landets näst högsta serie att göra. Väsby kan i och för sig spela rätt underhållande fotboll och ställer ofta upp med ett ungt och bitvis spelskickligt lag. Problemet är dock det samma som tidigare år, det finns knappt en själ i det laget som bryr sig om det klubbmärke som trots allt är tryckt på tröjan. De tillhör alla i princip AIK och det är dit de vill med sin fotboll. Inte åka till Änglavallen och tjorva till sig poäng för att klara seriekontraktet. Bilden av grönklädda väsbyspelare som efter slutsignalen i kvalförlusten mot Sirius härom året mer eller mindre knatade direkt in i Sirius omklädningsrum och hörde sig för om kontrakt för nästa säsong har etsat sig fast.

Hur Väsby kommer att klara sig i höst beror förstås på hur sorteringsprocessen i AIK ser ut under sommaren. På Råsunda finns ett par unga klasspelare som fått begränsat med speltid i a-laget och som mycket väl kan slussas ner till United. Redan idag spelar Väsby oftast relativt jämnt med sina motståndare vilket målskillnaden 9-15 är ett bevis för. Idag finns det dock alldeles för få matchvinnare i laget och framåt räcker man inte till. Om inte pappa AIK löser den biten åker man ner till norrettan i höst. Och då kommer man ändå att vara ett snäpp för högt upp i seriepyramiden för att vara ett farmarlag. Inför regler nu, SvFF!