De obekräftade ryktena är nu bekräftade. Sirius har i veckan skrivit ett längre kontrakt med den lovande nigerianske 18-åringen Sunday Bale och spelaren kommer enligt uppgift presenteras senare idag.
Spontant känns det faktiskt väldigt roligt. Inte i första hand som tillskott i den nuvarande spelartruppen, även om det jag sett av honom hittills garanterar en hel del framträdanden på planen under hösten. Framför allt känns det som ett kvitto på att Sirius idag har helt andra ambitioner och en helt annan attraktionskraft för de agenter som vill ge sina adepter bästa möjliga miljö att utvecklas än vad vi haft tidigare. Sirius har ägnat en månad åt att se Sunday i aktion både i träning och i match innan man fattade beslutet och gjorde bedömningen att det är en spelare som passar väl in i gruppen och som kan bli riktigt bra framöver.
Och den bedömningen är inte Sirius ensamma om. Sunday har redan figurerat i U17-sammanhang i Nigeria, även om han inte gjort landskamper. Ryktet säger också att efter hans insats i Norrköping i senaste U21-matchen (ett mål och en assist) visade en av ledarna i Kamraternas stab upp sex fingrar för att signalera hur många år han själv hade skrivit med Sunday om han var på provspel hos dem.
Det är inget snack om att Sunday är en intressant värvning, kanske framför allt för nästa säsong. Och att Sirius redan nu, med rådande tabelläge, har självförtroendet att fortsätta sin långsiktiga satsning över de kommande säsongerna känns som ett styrketecken. Kanske lämnar vi snart den pinsamma skara av Superettaklubbar (bestående av oss själva och - typ ingen mer) som är oförmögna att utbilda och sälja spelare för spel på en högre nivå.
28 maj 2009
Dagens repris
Nej, det kanske inte kan ersätta själva seendet. Men det är vansinnigt underhållande läsning. Dagens minutrapportering på The Guardian seglar skyhögt över de andra. Läs och njut! Här några utdrag:
4 min: "Park! Park! Wherever you may be! You eat dogs in your home country! But it could be worse, you could be Scouse! Eating rats in your council house!" sing the United hordes. For my money, the greatest football chant of all time as it manages to be very endearing and offensive simultaneously.
57 min: Stroke … pass … triangle … slide-rule pass … back-heel … tip … tap … slide-rule pass … neat triangle … neat triangle … neat tirangle … through-ball … languid stroke … flick … trap … deft touch … chest … clatter … hoof ... yaroo! Free-kick for Barcelona.
90+1 min: Manchester United are 2-0 down in injury-time in a Champions League final and their opponents are taking the piss out of them, stroking the ball around the edges of their (the United) penalty area. Their humiliation is complete.
4 min: "Park! Park! Wherever you may be! You eat dogs in your home country! But it could be worse, you could be Scouse! Eating rats in your council house!" sing the United hordes. For my money, the greatest football chant of all time as it manages to be very endearing and offensive simultaneously.
57 min: Stroke … pass … triangle … slide-rule pass … back-heel … tip … tap … slide-rule pass … neat triangle … neat triangle … neat tirangle … through-ball … languid stroke … flick … trap … deft touch … chest … clatter … hoof ... yaroo! Free-kick for Barcelona.
90+1 min: Manchester United are 2-0 down in injury-time in a Champions League final and their opponents are taking the piss out of them, stroking the ball around the edges of their (the United) penalty area. Their humiliation is complete.
26 maj 2009
U21 är snuttefilten i en mörk tid
Det finns i alla fall ett siriuslag som levererar. Idag tog Sirius U21 en fin skalp när man besegrade serieledande Åtvidaberg på Studenternas med 3-2. Nu är man uppe i delad serieledning och det sätt som laget vinner matcherna på imponerar. Segern idag kunde blivit betydligt större sett till hur andra halvlek utvecklade sig. Olausson brände friläge på friläge och borde nog ha skvätt in en och annan boll idag.
Men framför allt är U21 ett roligt lag att se. Klubbens spelidé representeras just nu allra bäst av dessa unga killar - de flesta födda mellan 1990 och 1992. Martin Östlund och Ian Ekstrand dominerade mittfältet fullständigt och på den här nivån är Viktor Olausson en riktigt bra anfallare.
Idag saknades dock nigerianske talangen Sunday Bale, till följd av transporttekniska skäl. Han satt helt enkelt fast någonstans. Lite synd, hittills obekräftade rykten säger att han numera är Sirius spelare, vilket knappast gör det mindre intressant att se vad han går för.
Övrigt av intresse att rapportera från Studan ikväll var att Mani Tourang verkar få tid för operation denna vecka. Problemet är ett blodkärl i knät som kommer i kläm vid maxbelastning och därmed stryper foten mer eller mindre. Det är dock ett enkelt ingrepp med kort rehab tid. Mani är definitivt tillbaka efter uppehållet. "Skojar du jag ska springa då!", sa han. Sjukt sugen, helt klart. Lillebror Nercy gjorde dessutom på nytt ett fint inhopp och var vid ett par tillfällen nära att hamna i poängprotokollet. Den 16-åringen lär vi få se mer av.
Men framför allt är U21 ett roligt lag att se. Klubbens spelidé representeras just nu allra bäst av dessa unga killar - de flesta födda mellan 1990 och 1992. Martin Östlund och Ian Ekstrand dominerade mittfältet fullständigt och på den här nivån är Viktor Olausson en riktigt bra anfallare.
Idag saknades dock nigerianske talangen Sunday Bale, till följd av transporttekniska skäl. Han satt helt enkelt fast någonstans. Lite synd, hittills obekräftade rykten säger att han numera är Sirius spelare, vilket knappast gör det mindre intressant att se vad han går för.
Övrigt av intresse att rapportera från Studan ikväll var att Mani Tourang verkar få tid för operation denna vecka. Problemet är ett blodkärl i knät som kommer i kläm vid maxbelastning och därmed stryper foten mer eller mindre. Det är dock ett enkelt ingrepp med kort rehab tid. Mani är definitivt tillbaka efter uppehållet. "Skojar du jag ska springa då!", sa han. Sjukt sugen, helt klart. Lillebror Nercy gjorde dessutom på nytt ett fint inhopp och var vid ett par tillfällen nära att hamna i poängprotokollet. Den 16-åringen lär vi få se mer av.
Kvid efter Qviding
Prövningarnas tid är här. Gårdagens match mot Qviding var ett enda stort lackmuspapper rätt upp i röven på problemkomplexet IK Sirius 2009. Att rätt tolka resultatet av det testet är den stora utmaningen för klubbens ledning och staben kring laget – och inte minst spelarna själva. Den första observationen är lätt att göra. Sirius spelade bra – eller i alla fall helt okej – i två perioder av matchen. De första 28 minuterna och de fyra minuterna mellan matchminut 62 och 66. Dessa perioder har det gemensamt att matchen då var jämn resultatmässigt. Resten av matchen uppträdde laget som en japansk turistgrupp utan guide. Fullständigt desorienterat och ofokuserat.
Lösningen på det problemet är desto svårare att hitta. Sirius är knappast en grupp sämre fotbollsspelare än Qviding. Det är åtminstone ett lag som kan dominera en matchbild mot Qviding så länge det står 0-0. Vad sedan självförtroende gör för prestationen är uppenbart. Qviding blir självklart inte ett bättre lag genom att göra målet, de spelar egentligen likadant hela första halvlek. Men helt uppenbart blir Sirius så oerhört mycket sämre. Det enda som har skett är alltså ett mål i baken, det vill säga en faktor som har ENBART en psykologisk effekt, men det är en effekt som i allra högsta grad påverkar prestationen.
Svaret på gåtan är alltså av allt att döma inte att ”värva bättre fotbollsspelare”, som många pratar om. Svaret måste vara att lösa den mentala knuten. Visste jag hur man gjorde det skulle jag berätta det, men sådant är förstås förtvivlat svårt. Vill man se positivt på det hela kan man dock konstatera att det finns en hel bunt latenta faktorer som kan ticka in. Att känna att man är ett lag i motgång gör icke-normala situationer jobbigare att lösa. Att ändra om i backlinje och olika konstellationer som tvingar folk att spela på ovana positioner blir jobbigare att bära. En stabiliserad skadesituation som låter folk spela där de känner sig hemma flera matcher i rad kan därför vara en sådan faktor som påverkar den mentala biten i positiv riktning. En annan kan naturligtvis vara att få känslan av att ”det lossnar”. I den bästa av världar var det det som hände Johan Pettersson igår då han gjorde mål.
Summan av den kardemumman blir naturligtvis även då att snacket om att ”vi har haft en hel del otur” blir en viktig strategi, även om det irriterar många supportrar. Att vara en spelare i ett lag som varit med i matcherna, men ”haft en hel del oflyt” har naturligtvis lättare att prestera bra i nästa match än en spelare som har känslan av att man är för kass helt enkelt.
Därför tror jag att det i det här läget är a och o att gruppen lyckas behålla känslan av att ”det här kommer vi att vända!” En känsla som jag ändå trots allt uppfattar som genuin, även efter matchen igår. Kommentarer som ”de kan inte ha sån sjuk jävla röta som får in det 2-1-målet” är bättre att höra än att ”vi blev totalt jävla manglade idag”. För någonstans är det ju också sant att Sirius tabellposition inte har förändrats till det sämre av gårdagens resultat. Två raka segrar ger oss med all sannolikhet en placering väl över båda strecken, och det kommer nog att vara sant även efter uppehållet. Man kan komma ihåg att BP till exempel låg på nedflyttningsplats så här års i fjol. Det är naturligtvis för mycket att begära att fans och publik ska tro på det de fick se igår, men att spelarna, ledarna och styrelsen fortsätter att göra det är skillnaden mellan framgång och ökenvandring.
Nu får Sirius förmånen – japp, förmånen – att åka till en bortamatch mot Mjällby med i dagsläget bara en back tillgänglig. I sammanhanget är jag oerhört glad att det inte var matchen mot Vasalund som gällde nästa omgång med de förutsättningarna. Ingen, absolut ingen, kommer att kräva något överhuvudtaget resultatmässigt från matchen mot Mjällby. Oddsexperterna kommer utse den till veckans säkraste match. Det ger ändå en situation där Sirius har allt att vinna och risken är minimal. En förlust mot Mjällby, till och med om den blir rätt stor, förändrar inte ett skit faktiskt. Det kan förhoppningsvis ge lite lugn och ro inför den sjukt viktiga matchen mot Vasalund den 7:e juni. Vasalund är ett lag som vi måste ha plus på när serien summeras, det är inte Mjällby.
Så snälla styrelse och lagledning. Sitt still i båten. Lyssna inte på vargarna som ylar där ute. Det är de som ska kanalisera sin frustration genom invektiv och resultatanalyser. Ni ska följa planen och titta lite mer noggrant i tabellen. Det är två poäng upp till säker mark. Det är på tok för tidigt att börja tvivla. Gör ni det, då är det kört på allvar är jag rädd.
Lösningen på det problemet är desto svårare att hitta. Sirius är knappast en grupp sämre fotbollsspelare än Qviding. Det är åtminstone ett lag som kan dominera en matchbild mot Qviding så länge det står 0-0. Vad sedan självförtroende gör för prestationen är uppenbart. Qviding blir självklart inte ett bättre lag genom att göra målet, de spelar egentligen likadant hela första halvlek. Men helt uppenbart blir Sirius så oerhört mycket sämre. Det enda som har skett är alltså ett mål i baken, det vill säga en faktor som har ENBART en psykologisk effekt, men det är en effekt som i allra högsta grad påverkar prestationen.
Svaret på gåtan är alltså av allt att döma inte att ”värva bättre fotbollsspelare”, som många pratar om. Svaret måste vara att lösa den mentala knuten. Visste jag hur man gjorde det skulle jag berätta det, men sådant är förstås förtvivlat svårt. Vill man se positivt på det hela kan man dock konstatera att det finns en hel bunt latenta faktorer som kan ticka in. Att känna att man är ett lag i motgång gör icke-normala situationer jobbigare att lösa. Att ändra om i backlinje och olika konstellationer som tvingar folk att spela på ovana positioner blir jobbigare att bära. En stabiliserad skadesituation som låter folk spela där de känner sig hemma flera matcher i rad kan därför vara en sådan faktor som påverkar den mentala biten i positiv riktning. En annan kan naturligtvis vara att få känslan av att ”det lossnar”. I den bästa av världar var det det som hände Johan Pettersson igår då han gjorde mål.
Summan av den kardemumman blir naturligtvis även då att snacket om att ”vi har haft en hel del otur” blir en viktig strategi, även om det irriterar många supportrar. Att vara en spelare i ett lag som varit med i matcherna, men ”haft en hel del oflyt” har naturligtvis lättare att prestera bra i nästa match än en spelare som har känslan av att man är för kass helt enkelt.
Därför tror jag att det i det här läget är a och o att gruppen lyckas behålla känslan av att ”det här kommer vi att vända!” En känsla som jag ändå trots allt uppfattar som genuin, även efter matchen igår. Kommentarer som ”de kan inte ha sån sjuk jävla röta som får in det 2-1-målet” är bättre att höra än att ”vi blev totalt jävla manglade idag”. För någonstans är det ju också sant att Sirius tabellposition inte har förändrats till det sämre av gårdagens resultat. Två raka segrar ger oss med all sannolikhet en placering väl över båda strecken, och det kommer nog att vara sant även efter uppehållet. Man kan komma ihåg att BP till exempel låg på nedflyttningsplats så här års i fjol. Det är naturligtvis för mycket att begära att fans och publik ska tro på det de fick se igår, men att spelarna, ledarna och styrelsen fortsätter att göra det är skillnaden mellan framgång och ökenvandring.
Nu får Sirius förmånen – japp, förmånen – att åka till en bortamatch mot Mjällby med i dagsläget bara en back tillgänglig. I sammanhanget är jag oerhört glad att det inte var matchen mot Vasalund som gällde nästa omgång med de förutsättningarna. Ingen, absolut ingen, kommer att kräva något överhuvudtaget resultatmässigt från matchen mot Mjällby. Oddsexperterna kommer utse den till veckans säkraste match. Det ger ändå en situation där Sirius har allt att vinna och risken är minimal. En förlust mot Mjällby, till och med om den blir rätt stor, förändrar inte ett skit faktiskt. Det kan förhoppningsvis ge lite lugn och ro inför den sjukt viktiga matchen mot Vasalund den 7:e juni. Vasalund är ett lag som vi måste ha plus på när serien summeras, det är inte Mjällby.
Så snälla styrelse och lagledning. Sitt still i båten. Lyssna inte på vargarna som ylar där ute. Det är de som ska kanalisera sin frustration genom invektiv och resultatanalyser. Ni ska följa planen och titta lite mer noggrant i tabellen. Det är två poäng upp till säker mark. Det är på tok för tidigt att börja tvivla. Gör ni det, då är det kört på allvar är jag rädd.
24 maj 2009
Vad gör en bra domare?
Jag har sovit på många föreläsningar i mitt liv. Men en och annan har jag faktiskt varit hyfsat vaken på. En av dem var den första föreläsningen i förvaltningsrätt. Från den har jag också det enskilda citat under 10 år på universitetet som etsat sig fast mest. "Juridik handlar inte om rättvisa, det handlar om att lösa tvister". I övrigt var han galen, den lille korpulente lektorn, men där sade han något viktigt. Det är inte utan att man önskar att de 15 sekundernas föreläsning även hade givits landets fotbollsdomarkår. Allt för ofta ser man domare med regelboken fastetsad i hjärnbarken och en fyraårings rättspatos kanaliserat genom pipan. Hur kan det bli så fel?
Ibland sägs det att en bra fotbollsdomare är den som inte syns. Det är om inte bort-i-tok fel, så åtminstone att ta i lite i överkant kan jag tycka. En bra fotbollsdomare tillhör i allra högsta grad matchen och får gärna märkas. Domarens uppgift är att se till att ramen som spelarna agerar i under 90 minuter är tydlig, relevant och i takt med händelserna på planen. En domares uppgift är inte att blåsa frispark för allt som enligt regelboken kan ge frispark. Och en domare som tror att tydlighet innebär att man vinkar aggresivt och blåser stenhårt i pipan har tyvärr inte förståt vad tydlighet är. Och för en domare som tror att en relevant ram är den samma i division 5 Uppland som i Superettan finns det nog tyvärr inte tillräckligt många fortbildningar att tillgå.
Ändå får de hållas. Domarna som anser att pondus är att ryta till vid minsta pip och peka med hela handen sträckt i den tyska 30-talsskolan. Domarna som väljer att ge fördel mest för att visa att de vet att det finns en fördelsregel, snarare än att faktisk fördel föreligger. Domarna som vänder ryggen till varje situation så fort de blåst frispark av ren konfrontationsångest. Dessa domare skapar matchsituationer i obalans. De ger publiken matcher där bollen ligger still stora delar av tiden. De skapar konflikt i sin paniska längtan efter rättvisa snarare än att lösa de tvister som uppstår. De hade fått IG i förvaltningsrätt.
Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det här jag nu ska skriva. Att folk vill vara domare tycker jag är fantastiskt - jag tycker själv att det var väldigt kul när jag dömde upp till division 4 som liten parvel. Samtidigt har naturligtvis alla rätt att inte vara tillräckligt bra på saker som de gör. Att sakna talang är en mänsklig rättighet som bör försvaras. Med detta sagt måste man dock konstatera att även om det är uppmuntransvärt att folk vill döma fotboll och även om det är en rättighet att vara talanglös så innebär inte detta att det är en mänsklig rättighet att få utlopp för sin talanglöshet inom domarämbetet på vilken nivå som helst. Ta bara konsteleven Anna Odell. Hon har förstås rätt att brinna för att skapa dålig konst som går ut över andra människor, men det ger henne inte ett automatiskt tillträde för att få göra det på stora scener. Eller det gjorde det ju, men det borde det inte göra. Nån måste gripa in.
Och precis som att Konstfack borde stoppat Odell, borde Svenska fotbollsförbundets tävlingskommitté gå in och flytta ner Andreas Ekberg ett par divisioner. Eller ge honom ett Mekano som kanske på sikt kan utvecklas till ett nytt fritidsintresse. Efter att ha förstummats av denne - säkerligen trevlige - unge mans insatser med pipa i mun några gånger bestämde jag mig för en liten undersökning.
På sju matcher denna säsong har Andreas dömt 220 frisparkar. Det vill säga lite drygt 31 per match. Dessutom har han hunnit med att dömma fyra utvisningar och ge 31 gula kort, alltså fem kort per match i runda slängar. Mycket fysiskt arbete för slanten blir det. Personbästa satte han i matchen Sirius-GIF Sundsvall då han hann med 43 frisparkar, sju gula och 2 röda kort (båda för två varningar). I en match som var ganska snäll.
Vad innebär då detta för en match? Om vi gissar att det i snitt tar cirka 20 sekunder att lägga en frispark (då har vi räknat in både de som tar tre sekunder eftersom bollen finns nära till hands och laget vill ha igång spelet snabbt, och de som tar 48 sekunder i matchens slutskede då ena laget vill vinna tid. Och sätter dessutom siffran lågt för att vara snälla mot Ekberg, han är ju ändå bara 23) så blir 43 frisparkar ungefär 14 minuter. Dessutom tenderar frisparkar i sönderblåsta matcher att ta längre tid eftersom missnöjet på planen leder till mer åthutningar och fler tjafssituationer.
För att jämföra denna siffra med något kan det vara på sin plats att titta på samma statistik för Keijo Hyvärinen, en rutinerad Superettadomare som av många anses vara ganska bra, de första åtta omgångarna av superettan. Han har dömt en match mindre än Ekberg och har på sex matcher dömt totalt 125 frisparkar, 18 varningar och ett rött kort. Det vill säga 21 frisparkar och tre kort i snitt per match. Eller omräknat i tid, nästan fem minuters mer speltid när Keijo visslar matcherna jämfört med när Andreas gör det. Och det är alltså lågt räknat.
Detta lilla statistikunderlag ger naturligtvis ingen fullständig bild av läget, men indikationen är solklar. Det är dags för förbundet att mata sin broiler på någon annans gräsmatta. Längre ner i seriesystemet. Det är faktiskt, rent objektivt, bäst för alla parter skulle jag tro.
Ibland sägs det att en bra fotbollsdomare är den som inte syns. Det är om inte bort-i-tok fel, så åtminstone att ta i lite i överkant kan jag tycka. En bra fotbollsdomare tillhör i allra högsta grad matchen och får gärna märkas. Domarens uppgift är att se till att ramen som spelarna agerar i under 90 minuter är tydlig, relevant och i takt med händelserna på planen. En domares uppgift är inte att blåsa frispark för allt som enligt regelboken kan ge frispark. Och en domare som tror att tydlighet innebär att man vinkar aggresivt och blåser stenhårt i pipan har tyvärr inte förståt vad tydlighet är. Och för en domare som tror att en relevant ram är den samma i division 5 Uppland som i Superettan finns det nog tyvärr inte tillräckligt många fortbildningar att tillgå.
Ändå får de hållas. Domarna som anser att pondus är att ryta till vid minsta pip och peka med hela handen sträckt i den tyska 30-talsskolan. Domarna som väljer att ge fördel mest för att visa att de vet att det finns en fördelsregel, snarare än att faktisk fördel föreligger. Domarna som vänder ryggen till varje situation så fort de blåst frispark av ren konfrontationsångest. Dessa domare skapar matchsituationer i obalans. De ger publiken matcher där bollen ligger still stora delar av tiden. De skapar konflikt i sin paniska längtan efter rättvisa snarare än att lösa de tvister som uppstår. De hade fått IG i förvaltningsrätt.
Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det här jag nu ska skriva. Att folk vill vara domare tycker jag är fantastiskt - jag tycker själv att det var väldigt kul när jag dömde upp till division 4 som liten parvel. Samtidigt har naturligtvis alla rätt att inte vara tillräckligt bra på saker som de gör. Att sakna talang är en mänsklig rättighet som bör försvaras. Med detta sagt måste man dock konstatera att även om det är uppmuntransvärt att folk vill döma fotboll och även om det är en rättighet att vara talanglös så innebär inte detta att det är en mänsklig rättighet att få utlopp för sin talanglöshet inom domarämbetet på vilken nivå som helst. Ta bara konsteleven Anna Odell. Hon har förstås rätt att brinna för att skapa dålig konst som går ut över andra människor, men det ger henne inte ett automatiskt tillträde för att få göra det på stora scener. Eller det gjorde det ju, men det borde det inte göra. Nån måste gripa in.
Och precis som att Konstfack borde stoppat Odell, borde Svenska fotbollsförbundets tävlingskommitté gå in och flytta ner Andreas Ekberg ett par divisioner. Eller ge honom ett Mekano som kanske på sikt kan utvecklas till ett nytt fritidsintresse. Efter att ha förstummats av denne - säkerligen trevlige - unge mans insatser med pipa i mun några gånger bestämde jag mig för en liten undersökning.
På sju matcher denna säsong har Andreas dömt 220 frisparkar. Det vill säga lite drygt 31 per match. Dessutom har han hunnit med att dömma fyra utvisningar och ge 31 gula kort, alltså fem kort per match i runda slängar. Mycket fysiskt arbete för slanten blir det. Personbästa satte han i matchen Sirius-GIF Sundsvall då han hann med 43 frisparkar, sju gula och 2 röda kort (båda för två varningar). I en match som var ganska snäll.
Vad innebär då detta för en match? Om vi gissar att det i snitt tar cirka 20 sekunder att lägga en frispark (då har vi räknat in både de som tar tre sekunder eftersom bollen finns nära till hands och laget vill ha igång spelet snabbt, och de som tar 48 sekunder i matchens slutskede då ena laget vill vinna tid. Och sätter dessutom siffran lågt för att vara snälla mot Ekberg, han är ju ändå bara 23) så blir 43 frisparkar ungefär 14 minuter. Dessutom tenderar frisparkar i sönderblåsta matcher att ta längre tid eftersom missnöjet på planen leder till mer åthutningar och fler tjafssituationer.
För att jämföra denna siffra med något kan det vara på sin plats att titta på samma statistik för Keijo Hyvärinen, en rutinerad Superettadomare som av många anses vara ganska bra, de första åtta omgångarna av superettan. Han har dömt en match mindre än Ekberg och har på sex matcher dömt totalt 125 frisparkar, 18 varningar och ett rött kort. Det vill säga 21 frisparkar och tre kort i snitt per match. Eller omräknat i tid, nästan fem minuters mer speltid när Keijo visslar matcherna jämfört med när Andreas gör det. Och det är alltså lågt räknat.
Detta lilla statistikunderlag ger naturligtvis ingen fullständig bild av läget, men indikationen är solklar. Det är dags för förbundet att mata sin broiler på någon annans gräsmatta. Längre ner i seriesystemet. Det är faktiskt, rent objektivt, bäst för alla parter skulle jag tro.
23 maj 2009
Any given Sunday
I press och på debattforum ojas och stånkas det över hur illa det är ställt med Sirius målskytte. Svårt att inte stånka med. Sex mål på åtta matcher är visserligen inte sämst i serien, men det är ändå så dåligt att Stagnelius hade skrivit en dikt om det. Men med tanke på detta uppenbara problem med lagets spel är det på gränsen till uppseendeväckande att ingen i varken press eller diskussionsfora på allvar spanat in vår provspelare med det fantastiska namnet Sunday Sylvester Bale.
Sunday är nyss fylda 18 år och har figurerat i Nigerias nationella samlingar för talangfulla fotbollsspelare. Lite som Halmstadlägret hos oss, fast med ett underlag på uppskattningsvis 10 gånger så många spelare i ett land som prenumererat på final-4 i U-17 och U-19 VM de senaste gångerna. På tre U21-matcher i Sirius har killen hunnit med fem assist och ett mål mot bra motstånd. På avslutträningen här om veckan stod Shpetim bara och garvade när killen drog in bicykletas och volleyskott om vartannat.
Initierade röster säger att "han är bra rättvänd, han är bra felvänd och kanske bäst av alla en mot en." Och dessutom 18 år. I min bok är det mer än tillräckligt. Dessutom är det en stabil och jordnära kille som pratar helt okej engelska. Nu säger också ryktet att en lösning verkar möjlig. Skulle detaljerna lösas ut kan Sunday tidigast spela i riktigt blå-svart efter den 1 juli när transferfönstret öppnas. Själv sover jag med korsade fingrar...
Sunday är nyss fylda 18 år och har figurerat i Nigerias nationella samlingar för talangfulla fotbollsspelare. Lite som Halmstadlägret hos oss, fast med ett underlag på uppskattningsvis 10 gånger så många spelare i ett land som prenumererat på final-4 i U-17 och U-19 VM de senaste gångerna. På tre U21-matcher i Sirius har killen hunnit med fem assist och ett mål mot bra motstånd. På avslutträningen här om veckan stod Shpetim bara och garvade när killen drog in bicykletas och volleyskott om vartannat.
Initierade röster säger att "han är bra rättvänd, han är bra felvänd och kanske bäst av alla en mot en." Och dessutom 18 år. I min bok är det mer än tillräckligt. Dessutom är det en stabil och jordnära kille som pratar helt okej engelska. Nu säger också ryktet att en lösning verkar möjlig. Skulle detaljerna lösas ut kan Sunday tidigast spela i riktigt blå-svart efter den 1 juli när transferfönstret öppnas. Själv sover jag med korsade fingrar...
22 maj 2009
Usel början, men bra start?
Kan en usel början vara en bra start? Se där, kärnan i dagens siriusdebatt. Efter åtta omgångar har Sirius tagit sex poäng och ligger kjempesist i Superettantabellen. Det har vi gjort förr. Senast förra säsongen var vi nere i elitens botten och vände. Målbilden inför säsongen det året var att nå en bättre placering än fjolåret och att etablera Sirius i Superettan. Detta förankrades genom diverse utspel i pressen. That's it.
Mål med den sportsliga verksamheten? Tja, äh, öh, spela bra fotboll kanske? Utbilda spelare? Jorå, junisarna är ju bra och så, eller? Klubben hade ingen koll, ingen riktning, ingen strategi annat än en helt resultatbaserad sådan. Visst, jag hårddrar kanske lite, men den bilden är ändå viktig när man ska försöka bedöma hur pass bra det går i år.
Jämför med privatekonomi. Säg att du vill att ditt sparkapital ska ha resulterat i en ökning med 10 % eller vad fan som helst tills nästa år. Hur stor är då chansen att nå dit om du inte bryr dig nämnvärt om hur den allmänna konjunkturen är, vilka sparformer som finns och hur mycket du ska spara varje månad? "Äh, vafan. Jag kör in lite deg i Rysslandsfonder, det var det visst nån som ringde och sa var bra. Funkade förra året juh."
Med den analogin i ryggen vill jag faktiskt drista mig till att påstå att Sirius har börjat bra givet det uttalade målet att på sikt etablera allsvensk fotboll i Uppsala med en solid verksamhet. All sportverksamhet innebär naturligtvis en rad komponenter som är okända och svåra att påverka. Ta motståndare till exempel. Deras kompetens kan man inte styra. Därför är det också meningslöst att bygga analyser, målbilder och verksamhet på reultat endast. En förlust med 2-1 avslöjar ingenting om matchen annat än det antal poäng som varje lag får vid matchens slut.
När jag tittar på Sirius idag ser jag en klubb som ligger på rehabavdelningen. Organisationen är bristfällig, men bättre än vid vilken given punkt som helst sedan laget gick upp i Superettan. Ekonomin är illa där an, men bättre än vid vilken given punkt som helst sedan Karl X tågade över Stora bält. Spelartruppen är inne i en långsiktig omställning där spelare nu rekryteras på basis av vad tränare och sportansvariga ser för behov, inte framför allt för nästa omgång, utan för den så kallade framtiden. För bara ett år sedan rekryterades spelare på grundval av vilka befintliga kontakter ansvariga hade och vad som damp ner i knät på oss. Fel eller rätt, det är den bilden jag har fått i alla fall. Det är förstås en riktig riktning.
Är då inte resultat viktiga? Jo, självklart. För en hel rad faktorer är resultat a och o. Resultat är den för allom synliga feedback man får på utfört arbete. Alla andra faktorer kräver så mycket mer för att tolka. Det största problemet med uteblivna resultat är risken att den långsiktiga strategin utvärderas och ageras efter alldeles för tidigt under press av sponsorer, publik och media. Till det kommer naturligtvis akuta ekonomiska problem till följd av svikande publikunderlag och en psykisk press på spelare och ledare som gör arbetsförhållandena svårare. Det är dock inga olösliga problem, bara man inte överger the game plan. För åtta matcher är ingenting - än så länge är inte ens det självklara, men ändå föredömligt outtalade sportsliga målet, att hålla sig kvar i serien hotat.
I bästa Bagdad Bob-stil känner jag därför att det är läge att sticka fram hakan och konstatera att det nya långsiktiga Sirius har fått en bra start. Laget har numera ett spel som inte är beroende av att två-tre nyckelspelare presterar skyhögt över den genomsnittsliga superettanivån. Laget har arbetat ihop ett funktionellt försvarsspel, inte minst på fasta situationer, som ändå ger spelarna en vettig grund att agera utifrån. Laget kommer fram till lägen på flera olika sätt, både fasta situationer, spel genom det centrala mittfältet, kantspel och långbollar. Och detta spel presteras av spelare som sökt sig till Sirius för att klubben har en för dem tilltalande vision och kan erbjuda ett lockande sportsligt upplägg. Skillnaden från förra säsongen kunde inte vara större.
Förra året hade Sirius tur som klarade sig kvar. Mitt i säsongen fick man börja skapa en panikstrategi för att lösa problemet. Det gick precis, men det var nära, nära, nära platt fall. Men arvet från den förra säsongen finns fortfarande kvar. Sirius bygger ett nytt hus på en nedbränd grund - precis så allvarligt var läget - och det tar tid. Resultatmässigt anser jag att Sirius har tagit färre poäng än vad jag räknat med/hoppats på. Spelmässigt anser jag att Sirius sett över samtliga 720 minuter spelat betydligt bättre än vad jag räknat med. Jag vet vad jag trots allt föredrar av de två.
Mål med den sportsliga verksamheten? Tja, äh, öh, spela bra fotboll kanske? Utbilda spelare? Jorå, junisarna är ju bra och så, eller? Klubben hade ingen koll, ingen riktning, ingen strategi annat än en helt resultatbaserad sådan. Visst, jag hårddrar kanske lite, men den bilden är ändå viktig när man ska försöka bedöma hur pass bra det går i år.
Jämför med privatekonomi. Säg att du vill att ditt sparkapital ska ha resulterat i en ökning med 10 % eller vad fan som helst tills nästa år. Hur stor är då chansen att nå dit om du inte bryr dig nämnvärt om hur den allmänna konjunkturen är, vilka sparformer som finns och hur mycket du ska spara varje månad? "Äh, vafan. Jag kör in lite deg i Rysslandsfonder, det var det visst nån som ringde och sa var bra. Funkade förra året juh."
Med den analogin i ryggen vill jag faktiskt drista mig till att påstå att Sirius har börjat bra givet det uttalade målet att på sikt etablera allsvensk fotboll i Uppsala med en solid verksamhet. All sportverksamhet innebär naturligtvis en rad komponenter som är okända och svåra att påverka. Ta motståndare till exempel. Deras kompetens kan man inte styra. Därför är det också meningslöst att bygga analyser, målbilder och verksamhet på reultat endast. En förlust med 2-1 avslöjar ingenting om matchen annat än det antal poäng som varje lag får vid matchens slut.
När jag tittar på Sirius idag ser jag en klubb som ligger på rehabavdelningen. Organisationen är bristfällig, men bättre än vid vilken given punkt som helst sedan laget gick upp i Superettan. Ekonomin är illa där an, men bättre än vid vilken given punkt som helst sedan Karl X tågade över Stora bält. Spelartruppen är inne i en långsiktig omställning där spelare nu rekryteras på basis av vad tränare och sportansvariga ser för behov, inte framför allt för nästa omgång, utan för den så kallade framtiden. För bara ett år sedan rekryterades spelare på grundval av vilka befintliga kontakter ansvariga hade och vad som damp ner i knät på oss. Fel eller rätt, det är den bilden jag har fått i alla fall. Det är förstås en riktig riktning.
Är då inte resultat viktiga? Jo, självklart. För en hel rad faktorer är resultat a och o. Resultat är den för allom synliga feedback man får på utfört arbete. Alla andra faktorer kräver så mycket mer för att tolka. Det största problemet med uteblivna resultat är risken att den långsiktiga strategin utvärderas och ageras efter alldeles för tidigt under press av sponsorer, publik och media. Till det kommer naturligtvis akuta ekonomiska problem till följd av svikande publikunderlag och en psykisk press på spelare och ledare som gör arbetsförhållandena svårare. Det är dock inga olösliga problem, bara man inte överger the game plan. För åtta matcher är ingenting - än så länge är inte ens det självklara, men ändå föredömligt outtalade sportsliga målet, att hålla sig kvar i serien hotat.
I bästa Bagdad Bob-stil känner jag därför att det är läge att sticka fram hakan och konstatera att det nya långsiktiga Sirius har fått en bra start. Laget har numera ett spel som inte är beroende av att två-tre nyckelspelare presterar skyhögt över den genomsnittsliga superettanivån. Laget har arbetat ihop ett funktionellt försvarsspel, inte minst på fasta situationer, som ändå ger spelarna en vettig grund att agera utifrån. Laget kommer fram till lägen på flera olika sätt, både fasta situationer, spel genom det centrala mittfältet, kantspel och långbollar. Och detta spel presteras av spelare som sökt sig till Sirius för att klubben har en för dem tilltalande vision och kan erbjuda ett lockande sportsligt upplägg. Skillnaden från förra säsongen kunde inte vara större.
Förra året hade Sirius tur som klarade sig kvar. Mitt i säsongen fick man börja skapa en panikstrategi för att lösa problemet. Det gick precis, men det var nära, nära, nära platt fall. Men arvet från den förra säsongen finns fortfarande kvar. Sirius bygger ett nytt hus på en nedbränd grund - precis så allvarligt var läget - och det tar tid. Resultatmässigt anser jag att Sirius har tagit färre poäng än vad jag räknat med/hoppats på. Spelmässigt anser jag att Sirius sett över samtliga 720 minuter spelat betydligt bättre än vad jag räknat med. Jag vet vad jag trots allt föredrar av de två.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)