Vi människor är får. Hur ska man annars tolka läsaromröstningarna i vår kära lokaltidning? Förra veckans fråga; om Sirius kommer rasa ner i division 1 efter kölhalningen mot Mjällby, besvarades jakande av 70 % av fårskocken. Dagens fråga; har vinden vänt för Sirius, besvaras i nuläget jakande av 74 %. Sirius har visserligen tre poäng mer idag än igår, men att det totala läget skulle ha förändrats så dramatiskt sedan förra veckan köper jag bara inte.
Nyckelfrågan blir då förstås; vilka får har rätt? Förra veckans, eller denna veckas?
Vet inte riktigt vad gårdagsmatchen ger för svar på den frågan. Inget entydigt sådant i alla fall. Med tanke på att Sirius plockade en trepoängare som räddar mången blå-svart från terapisofforna den här veckan hade man kanske kunnat förvänta sig Den Stora Glädjen just efter slutsignal. Så var det nu inte. Snarare den stora lättnaden. I omklädningsrummet satt spelarna och såg just lättade ut, inte var det den där förlösande glädjen som efter J-Södravändningen här om året i alla fall. En av gårdagens aktörer - som ska få förbli anonym - sa till och med att "först när domaren blåste av blev jag jätteglad, men fem sekunder senare var jag förbannad igen".
Lite så är det ju. Livet är förstås mycket lättare att leva idag. Som om kannvis med Onakafil hällts ner över tillvaron och jagat bort de ondsinta bakterierna. Men frågorna återstår. Vann vi verkligen igår tack vare att vi blivit så jäkla mycket bättre, eller hade det lika mycket att göra med ett minst sagt liberalt försvarsagerande från hemmalagets sida? Lärdomen kanske lika gärna kan vara att vi måste göra åtminstone fyra mål för att vinna en match. I så fall blir det tufft i år.
Men on the positive note konstateras ändå att hjärtat var med på planen igår. Johan Pettersson exemplifierade det hela med en 40-metersrush ner i defensivt straffområde efter att Mani i all sin entusism tappat boll på mittplanen. Johan var helt plötsligt självuppoffrande mittback. Och likadant såg det ut hos många andra. Trots psykologiskt oerhört jobbiga mål i baken - sista sparken före halvtidsvilan och 3-3 mitt i massiv Siriuspress - står laget upp och reser sig igen på slutet. Spelare som jobbade för varandra, i och för sig allt som oftast efter att ha ställt till det för varandra, var en vacker syn. Lite som att återse en gammal god vän man inte sett på ett tag.
Å andra sidan fortsätter problemen med kontinuiteten. Nu var det i och för sig ett bra tag sedan jag själv sprang ut på en elvamannaplan, men jag inbillar mig att som fotbollsspelare på den här nivån är man rätt betjänt av att "ha en position" i ett så kallat spelsystem. Jag begriper ju att Sirius inte har lyxen att värva två spelare till varje plats efter en välsvarvad kravspec och att skadehelvetet kräver sina offer, men jag efterlyser ändå kontinuitet på platser där kontinuitet är möjlig. Efter tio matcher borde laget ha hittat fram till ett sätt att spela. På rak arm kan jag komma på kanske fyra-fem skilda taktiska dispositioner som Sirius ställt på banan i år. Det har varit två defensiva mttfältare ibland, en vid andra tillfällen, två anfallare, eller en, olika typer av fyrmannamittfält och spelare som skiftats från än den ena platsen till den andra.
Paradoxalt nog är det endast i backlinjen - där spelaromsättningen varit av bibliska proportioner - som rollerna har varit som tydligast och mest konsekventa. Kanske är det lättare. En högerback är en högerback är en högerback liksom. Men jag inbillar mig att det inte skulle skada, även i motgång, om en vänstermitt var en vänstermitt var en vänstermitt.
Till nästa drabbning fortsätter dock tvångsdiskontinuiteten. Fredrik Olsson och Daniel Fernberg drog på sig avstängningsvarningar och får en tidig semester från matchandet. Det innebär nya spelare på ovana positioner och ett nytt jiddrande i startelvan som naturligtvis är omöjligt att göra något åt. Jag hoppas nog ändå på att Sirius kan behålla strukturen intakt till nästa match, med ett tvåmannaanfall och en någorlunda liknande mittfältsformation i alla fall. Kanske kan det vara ett sätt att behålla det positiva från gårdagens seger? Kanske kan man på det sättet ingjuta en känsla av trygghet?
Men det är klart. Det blev ju tre mål i baken. Jag är helt övertygad om att den siffran måste reduceras dramatiskt för att det överhuvudtaget ska gå att plocka poäng mot Åtvid. Men jag tror nog faktiskt likväl att grunden till det kunde spåras igår. Hur konstigt det än låter med tanke på att Vasalund hade ett 20-tal avslut mot stackars Richard. Det var ändå Laget som vann. Det fanns en vilja att möta bollar, att hjälpa varandra, att bärga den där jävla segern. Den känslan är att bygga vidare på i jakten på nya poäng.
07 juni 2009
Det drar ihop sig för Vasamatchen
Ångestens morgon har grytt. Alla matchdagar är Ångestens morgon, om nu någon undrade. Vasalunds hemsida har levererat sin trupp, och där kan man i sann kremlologisk anda notera att Korkmaz och Amamoo saknas och att Lenell likväl kommenterar att "vi har alla ordinarie tillgängliga". Den konspiratoriskt lagda ser förstås konfliktens spår i dessa informationskomponenter. Hur som helst är det inte bara dåliga nyheter. Korkmaz är en av på sin höjd två-tre spelare i Vasalund som är utrustad med någon form av defensiva färdigheter.
Det betyder också med all sannolikhet att Dimitriadis hoppar ner på mittbacken. Tidigare antydningar om att Vasa spelat med trebackslinje på sistone kan efter dubbelkoll helt avfärdas. Vasalund är om möjligt ännu mer luriga än Sirius när det gäller officiellt inlämnad startelva. Och just denna vecka när undertecknad suttit och försökt lista ut hur de egentligen har spelat är det inte svårt att förstå poängen med luret. Det försvårar onekligen scoutandet en del. Särskilt för lag som ingen bryr sig om, ingen analyserar offentligt och ingen skriver annat än floskler om.
Den största fördelen med att lagkaptenen Dimitriadis flyttar ner är annars att han inte spelar på mittfältet. Det innebär att Vasa har tre backar som kan spela försvarsspel, en ytterback som suger och i bästa fall en mittfältare som under vissa delar av matchen eventuellt kan tänka sig att ta en defensiv löpning (Krasniqi). Resten kör med fullt blås framåt. Det är den faktor som ska kunna bli Sirius nyckel till poäng. och naturligtvis också den faktor som oroar. Vasa är offensivt väldigt starka och man kan notera att trots relativt begränsad poängåterbäring så skickar de ändå iväg en 13-14 avslut per match.
För Sirius del tror jag det är svårt att räkna med att Söderbring ska palla 90 minuter, rimligtvis spelar St Cyr ytterback igen, och resten av backlinjen ger sig ju självt. För Fernbergs och Gurras del handlar uppgiften väldigt mycket om att ta tillräckligt djup och att inte titta boll. Både Rajab och Kennedy är utpräglade djupledslokomotiv som dessutom är bra en mot en. Det var också en av de grejer som Sirius tärnade extra på i veckan coachade av fula-kneps-experten Brännan. Titta inte boll, då är killen förbi er med tre meter direkt. Klonka ner honom i stället, och gör ni det bara tillräckligt nära bollen kommer domaren att fria. Bra så!
Framåt kommer det definitivt att finnas luckor mellan backlinje och mittfält och mellan ytterback och mittback. Det kommer förhoppningsvis Sirius kunna utnyttja såväl i snabba omställningar som i spelsekvenser med mycket bollinnehav. Enligt uppgift så har Vasa fått problem de delar av matcherna där man hamnat under press med litet bollinnehav. Det är förstås delvis en självförtroendegrej, men Sirius har såpass bollskickliga spelare i exempelvis, Jernberg och Gallo att det ska gå att ha en hel del boll på mittfältet, då kommer också Vasas positionsproblem utan Dimitriadis på mitten som ett brev på posten. I teorin. Därför utgår jag från att antingen Jernberg eller Ian kommer att ha en central offensiv roll på mittfältet med tanke på deras egenskaper som kvicka, tekniska och bollsäkra (normalt sett). Själv hade jag gärna balanserat mittfältet med starkiller Fredrik defensivt på Ayouba för att trasa sönder deras speluppbyggnad i möjligaste mån.
En bonus vore sedan om Mani kunde komma in och göra en rivig kvart, eller om Palmqvist kunde ta ytterligare steg mot startelvan med ett fint inhopp. Jag hade just nu gärna bänkat Shpetim, som jag tycker har gett extremt lite på sistone med framför allt en usel inställning i underläge, men givet tillgången i truppen är det förstås omöjligt. Både han och Johan måste starta. Gärna bredvid varandra om jag får välja. Mest för att avlasta varandra mentalt och för att skapa ytor och tryck mot en förmodat småvimsig backlinje.
Hoppet är som sagt det sista som överger idioten, men känslan är trots att erfarenheter säger kölhalning att uppgiften idag ska passa Sirius rätt bra. Men jag trodde ju att Sverige skulle mosa Danmark igår också ända tills Micke Nilsson kom på den briljanta idén att försöka klacka bort bollen i eget målområde. Se där, kanske den främsta nyckeln till siriuspoäng idag. INGET LARV! Inga indianare från överoptimistiska ytterbackar och inga stötbrytningsförsök mot Kennedy. Stå kvar, stå rätt i defensiven så är halva matchen vunnen. Den som gör en Micke Nilsson kan gå hem!
Det betyder också med all sannolikhet att Dimitriadis hoppar ner på mittbacken. Tidigare antydningar om att Vasa spelat med trebackslinje på sistone kan efter dubbelkoll helt avfärdas. Vasalund är om möjligt ännu mer luriga än Sirius när det gäller officiellt inlämnad startelva. Och just denna vecka när undertecknad suttit och försökt lista ut hur de egentligen har spelat är det inte svårt att förstå poängen med luret. Det försvårar onekligen scoutandet en del. Särskilt för lag som ingen bryr sig om, ingen analyserar offentligt och ingen skriver annat än floskler om.
Den största fördelen med att lagkaptenen Dimitriadis flyttar ner är annars att han inte spelar på mittfältet. Det innebär att Vasa har tre backar som kan spela försvarsspel, en ytterback som suger och i bästa fall en mittfältare som under vissa delar av matchen eventuellt kan tänka sig att ta en defensiv löpning (Krasniqi). Resten kör med fullt blås framåt. Det är den faktor som ska kunna bli Sirius nyckel till poäng. och naturligtvis också den faktor som oroar. Vasa är offensivt väldigt starka och man kan notera att trots relativt begränsad poängåterbäring så skickar de ändå iväg en 13-14 avslut per match.
För Sirius del tror jag det är svårt att räkna med att Söderbring ska palla 90 minuter, rimligtvis spelar St Cyr ytterback igen, och resten av backlinjen ger sig ju självt. För Fernbergs och Gurras del handlar uppgiften väldigt mycket om att ta tillräckligt djup och att inte titta boll. Både Rajab och Kennedy är utpräglade djupledslokomotiv som dessutom är bra en mot en. Det var också en av de grejer som Sirius tärnade extra på i veckan coachade av fula-kneps-experten Brännan. Titta inte boll, då är killen förbi er med tre meter direkt. Klonka ner honom i stället, och gör ni det bara tillräckligt nära bollen kommer domaren att fria. Bra så!
Framåt kommer det definitivt att finnas luckor mellan backlinje och mittfält och mellan ytterback och mittback. Det kommer förhoppningsvis Sirius kunna utnyttja såväl i snabba omställningar som i spelsekvenser med mycket bollinnehav. Enligt uppgift så har Vasa fått problem de delar av matcherna där man hamnat under press med litet bollinnehav. Det är förstås delvis en självförtroendegrej, men Sirius har såpass bollskickliga spelare i exempelvis, Jernberg och Gallo att det ska gå att ha en hel del boll på mittfältet, då kommer också Vasas positionsproblem utan Dimitriadis på mitten som ett brev på posten. I teorin. Därför utgår jag från att antingen Jernberg eller Ian kommer att ha en central offensiv roll på mittfältet med tanke på deras egenskaper som kvicka, tekniska och bollsäkra (normalt sett). Själv hade jag gärna balanserat mittfältet med starkiller Fredrik defensivt på Ayouba för att trasa sönder deras speluppbyggnad i möjligaste mån.
En bonus vore sedan om Mani kunde komma in och göra en rivig kvart, eller om Palmqvist kunde ta ytterligare steg mot startelvan med ett fint inhopp. Jag hade just nu gärna bänkat Shpetim, som jag tycker har gett extremt lite på sistone med framför allt en usel inställning i underläge, men givet tillgången i truppen är det förstås omöjligt. Både han och Johan måste starta. Gärna bredvid varandra om jag får välja. Mest för att avlasta varandra mentalt och för att skapa ytor och tryck mot en förmodat småvimsig backlinje.
Hoppet är som sagt det sista som överger idioten, men känslan är trots att erfarenheter säger kölhalning att uppgiften idag ska passa Sirius rätt bra. Men jag trodde ju att Sverige skulle mosa Danmark igår också ända tills Micke Nilsson kom på den briljanta idén att försöka klacka bort bollen i eget målområde. Se där, kanske den främsta nyckeln till siriuspoäng idag. INGET LARV! Inga indianare från överoptimistiska ytterbackar och inga stötbrytningsförsök mot Kennedy. Stå kvar, stå rätt i defensiven så är halva matchen vunnen. Den som gör en Micke Nilsson kan gå hem!
04 juni 2009
Sitt still i båten!
Vi fortsätter lite på managementkonsulttugget. Om man befinner sig djupt nere i en dal består utsikten framför allt av oerhört höga berg. Det är svårt att få en överblick. Och om man kommenterar läget där nerifrån är det svårt att se annat än just bergen. På annat sätt är det svårt att tolka presskommentarer och supporterdiskussioner kring Sirius i olika läger just nu. Lagets synbarliga lugn blir uppenbarligen väldigt svårsmält för många. Vinklingarna väljs efter sinnestämningen och analyserna fokuserar mest på faktorer som är okända. Det vill säga vad som skulle hända om en massa saker var annorlunda. Om vi fick en ny tränare. Om vi värvade flockvis med spetskompetens i sommar. Om vi bytte spelsystem. Om Hochen var frisk. Om, om, om.
Följaktligen väljer därför unt idag exempelvis att fokusera på samlad statistik från superettans samtliga säsonger och vart laget som legat sist efter 10 omgångar till slut hamnat. Som om det lärde oss nåt om hur vi ska tolka Sirius prestation hittills. Statistiken säger dock inte särskilt mycket om de specifika situationerna. Den som orkar kan exempelvis konstatera att säsongen 2004 då UNT helt korrekt påpekar att Friska Viljor låg sist i omgång 10, finns andra intressanta exempel. Om man vill kan man i stället jämföra med Falkenberg. De låg sist i omgång 9 efter ett rätt tufft spelprogram som endast gett 4 poäng och en tämligen skral målskillnad. I omgång 10 mötte de Friska Viljor och vann. I omgång 11 mötte de ESK, ett annat lag som senare åkte ur, och vann. I omgång 11 spelade de oavgjort. FFF tog sju poäng på tre matcher mot lite svagare motstånd och vips var strecket borta.
2005 låg Västra Frölunda sist i omgång 10. En poäng efter Mjällby. Västra Frölunda tog sedan nio poäng på tre matcher i omgång 12-16 och skuttade en bra bit förbi Mjällby som då låg hjälplöst sist. Mjällby tog sin första seger först i omgång 18 (!), alltså en bra bit in i augusti och inledde därpå en minst sagt stark höst med nio segrar på de 13 sista matcherna. Slutresultatet blev en 12:e plats, 10 poäng före Västra Frölunda.
2003, när Sylvia åkte ur med dunder och brak låg Falkenberg och kved på exakt samma nivå fram till omgång 9, då man lyckades besegra just Sylvia med 1-0 i en krampmatch. Sedan gjorde laget en bra höst och säkrade kontraktet i sista omgången. 2007 och 2008 konstaterar ju också UNT att Landskrona och Väsby låg sist, men gjorde starka comebacker under hösten och klarade sig kvar med marginal.
Och, nota bene, av dessa lag dessa år är det endast Landskrona BoIS som öppnade stora plånboken mitt i sommaren. De andra exemplen har rest sig på egen hand och med i praktiken samma trupp och samma ledarstab som sunkade ihop totalt i början av säsongen. Alla olika fall har naturligtvis egna specifika skäl till varför det blev som det blev. Men en sak verkar dock ganska säker, om man tittar bara en liten, liten aning bortom de braskande rubrikerna. Att konstatera att en trupp inte räcker till, eller att "något måste göras nu, annars går det åt helevete" efter inte ens en halv säsong har inget entydigt stöd i erfarenhet och historia.
Säkerligen tjöt Mjällbyfansen att det var åt helvete och att nån måste sparkas efter 17 segerlösa omgångar 2005. Bara en knapp månad senare var man på andra sidan strecket och ett av de lag i serien som hade den starkaste sviten. Med samma trupp. Hur lät det då? Truppen räcker inte till? Nä, okej. De hade väl bara flyt.
Ett annat kul exempel från i år är när Thomas Wernersson efter att Kalmar FF torskat i omgång fem av allsvenskan och ännu inte tagit någon seger i Sportnytt konstaterar att det inte finns någon räddning för laget som saknar spel och har förlorat alla kreativa spelare. "Det finns bara en väg för Kalmar FF, och den slutar i Superettan." Jag vet inte hur han skulle kommentera tabelläget nu, men han skulle säkerligen inte vara lika tvärsäker på att Kalmar åker ur i år.
Okej. Vad menar jag då med detta? Att det inte är någon fara på taket och att Sirius kommer att klara sig kvar lätt?
Nä.
Det tror jag inte. Jag tror det blir ett fortsatt rätt tufft år för Sirius där bottestreckstriden kommer vara plågsamt närvarande länge, länge. Kanske åker Sirius ur. Min poäng är att "kanske åker Sirius inte ur" är en minst lika begåvad sak att säga för en person som följer laget på lite lagom distans. Man "måste inte göra något nu". Man "måste inte sparka tränarna". Man "måste inte värva en massa spelare". Den typen av åtgärder kan lösa en massa olika tänkbara problem. Men det viktigaste i så fall är ju att de problemen verkligen existerar. Vad man med säkerhet kan säga är att den typen av åtgärder dock inte löser en tabellsituation med automatik. Och att de normalt kostar rätt mycket stålars.
Innan någon kan presentera en gedigen plan på vilka effekter ett tränarbyte rimligen skulle få med väl underbyggd argumentation och en konkret kandidat med en konkret plan, och tydligt redogöra för varför det skulle öka sannolikheten för att Sirius skulle hänga kvar i serien anser jag att det är djupt oansvarigt att ens yttra orden "sparka tränarna!".
Sedan är det viktigt att förstå att resonemanget ovan inte innebär att jag fullt ut är övertygad om att den nuvarande filosofin kring laget funkar. Det kan mycket väl vara så att den inslagna vägen inte leder till varken kortsiktigt acceptabla resultat i form av slutplacering i år, eller långsiktigt acceptabla resultat i from av positiv utveckling över tid. Men hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte få ihop till att det skulle vara bättre att ändra kurs här och nu och välja en lösning som knappast kan vara genomtänkt och hållbar längre än till årsskiftet.
Följaktligen väljer därför unt idag exempelvis att fokusera på samlad statistik från superettans samtliga säsonger och vart laget som legat sist efter 10 omgångar till slut hamnat. Som om det lärde oss nåt om hur vi ska tolka Sirius prestation hittills. Statistiken säger dock inte särskilt mycket om de specifika situationerna. Den som orkar kan exempelvis konstatera att säsongen 2004 då UNT helt korrekt påpekar att Friska Viljor låg sist i omgång 10, finns andra intressanta exempel. Om man vill kan man i stället jämföra med Falkenberg. De låg sist i omgång 9 efter ett rätt tufft spelprogram som endast gett 4 poäng och en tämligen skral målskillnad. I omgång 10 mötte de Friska Viljor och vann. I omgång 11 mötte de ESK, ett annat lag som senare åkte ur, och vann. I omgång 11 spelade de oavgjort. FFF tog sju poäng på tre matcher mot lite svagare motstånd och vips var strecket borta.
2005 låg Västra Frölunda sist i omgång 10. En poäng efter Mjällby. Västra Frölunda tog sedan nio poäng på tre matcher i omgång 12-16 och skuttade en bra bit förbi Mjällby som då låg hjälplöst sist. Mjällby tog sin första seger först i omgång 18 (!), alltså en bra bit in i augusti och inledde därpå en minst sagt stark höst med nio segrar på de 13 sista matcherna. Slutresultatet blev en 12:e plats, 10 poäng före Västra Frölunda.
2003, när Sylvia åkte ur med dunder och brak låg Falkenberg och kved på exakt samma nivå fram till omgång 9, då man lyckades besegra just Sylvia med 1-0 i en krampmatch. Sedan gjorde laget en bra höst och säkrade kontraktet i sista omgången. 2007 och 2008 konstaterar ju också UNT att Landskrona och Väsby låg sist, men gjorde starka comebacker under hösten och klarade sig kvar med marginal.
Och, nota bene, av dessa lag dessa år är det endast Landskrona BoIS som öppnade stora plånboken mitt i sommaren. De andra exemplen har rest sig på egen hand och med i praktiken samma trupp och samma ledarstab som sunkade ihop totalt i början av säsongen. Alla olika fall har naturligtvis egna specifika skäl till varför det blev som det blev. Men en sak verkar dock ganska säker, om man tittar bara en liten, liten aning bortom de braskande rubrikerna. Att konstatera att en trupp inte räcker till, eller att "något måste göras nu, annars går det åt helevete" efter inte ens en halv säsong har inget entydigt stöd i erfarenhet och historia.
Säkerligen tjöt Mjällbyfansen att det var åt helvete och att nån måste sparkas efter 17 segerlösa omgångar 2005. Bara en knapp månad senare var man på andra sidan strecket och ett av de lag i serien som hade den starkaste sviten. Med samma trupp. Hur lät det då? Truppen räcker inte till? Nä, okej. De hade väl bara flyt.
Ett annat kul exempel från i år är när Thomas Wernersson efter att Kalmar FF torskat i omgång fem av allsvenskan och ännu inte tagit någon seger i Sportnytt konstaterar att det inte finns någon räddning för laget som saknar spel och har förlorat alla kreativa spelare. "Det finns bara en väg för Kalmar FF, och den slutar i Superettan." Jag vet inte hur han skulle kommentera tabelläget nu, men han skulle säkerligen inte vara lika tvärsäker på att Kalmar åker ur i år.
Okej. Vad menar jag då med detta? Att det inte är någon fara på taket och att Sirius kommer att klara sig kvar lätt?
Nä.
Det tror jag inte. Jag tror det blir ett fortsatt rätt tufft år för Sirius där bottestreckstriden kommer vara plågsamt närvarande länge, länge. Kanske åker Sirius ur. Min poäng är att "kanske åker Sirius inte ur" är en minst lika begåvad sak att säga för en person som följer laget på lite lagom distans. Man "måste inte göra något nu". Man "måste inte sparka tränarna". Man "måste inte värva en massa spelare". Den typen av åtgärder kan lösa en massa olika tänkbara problem. Men det viktigaste i så fall är ju att de problemen verkligen existerar. Vad man med säkerhet kan säga är att den typen av åtgärder dock inte löser en tabellsituation med automatik. Och att de normalt kostar rätt mycket stålars.
Innan någon kan presentera en gedigen plan på vilka effekter ett tränarbyte rimligen skulle få med väl underbyggd argumentation och en konkret kandidat med en konkret plan, och tydligt redogöra för varför det skulle öka sannolikheten för att Sirius skulle hänga kvar i serien anser jag att det är djupt oansvarigt att ens yttra orden "sparka tränarna!".
Sedan är det viktigt att förstå att resonemanget ovan inte innebär att jag fullt ut är övertygad om att den nuvarande filosofin kring laget funkar. Det kan mycket väl vara så att den inslagna vägen inte leder till varken kortsiktigt acceptabla resultat i form av slutplacering i år, eller långsiktigt acceptabla resultat i from av positiv utveckling över tid. Men hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte få ihop till att det skulle vara bättre att ändra kurs här och nu och välja en lösning som knappast kan vara genomtänkt och hållbar längre än till årsskiftet.
02 juni 2009
Lite osorterat inför Vasalund
Fem dagar kvar nu. Jag har sett Sirius spela borta mot Vasalund, Vasalund/Essinge eller Essinge IK ett helt gäng gånger (känns det som), men tror inte jag nånsin ens fått med mig en poäng därifrån. Men poäng vill man ju ha, inte minst nu och med tanke på att jag tänker mig Vasa som ett lag för nedre halvan. Det är sex poäng upp för Sirius just nu. Avståndet ska helst inte öka på söndag. Det är dags att knapra lite poäng. Det är trots allt fem lag inom tre poäng i Superettans bottenträsk just nu, så det kan gå snabbt att lägga lite lag bakom sig. Inte för att det är nu som serien avgörs, men det är en väsentlig skillnad för media och intresse om Sirius ligger 12:a eller sist.
Vasalund är - i viss konkurrens med Väsby - det sämst bevakade laget i Superettan, och det är inte lätt att få reda på vad som händer där. Jag har inte ens kommit så långt så att jag fått reda på om de faktiskt använt trebackslinje i ett par av de senaste matcherna (Lenell har påstått det i de officiella uppställningar han lämnat in, men i hans fall är jag beredd att ta gift på att han aldrig någonsin lämnar in en korrekt sådan). Att Qviding verkar haft fri lejd på kanterna tyder iofs på det, men säker kan man verkligen inte vara, särskilt inte när det är med Peter Lenell som man har med att göra. Om det skulle vara så säger jag inte nej, särskilt om Lenell spelar Farid Hafsia som vänsterback i trebacken. Hafsia har en smittande inställning, men hans positionsspel påminner om efternamnet. Där borde Petter kunna hitta hål. Om Lenell nu spelar så, som sagt.
Vasalund saknar målvakten Wiliam Amamoo som antingen är skadad eller på landslagsläger med Ghana. Eller både och. Mer än så är svårt att på förhand veta om förutsättningarna. Inga avstängningar att notera. Däremot kan man utläsa från de senaste trupperna att det inte direkt flödar över med backar. Korkmaz har missat tre matcher nu, en pga avstängning, två sannolikt pga skada. Dimitriadis har fått vikariera som mittback, Senatore som ytterback, Hafsia har fått spela trots sitt positionsspel, Krasniqi har spelat vänsterback ett antal matcher, och sist fick unge Ali Sheaib göra a-lagsdebut i backlinjen.
Sirius har inte heller några avstängningar, men har Makacha borta på landslagsuppdrag och förstås en hel drös skadade spelare. Mani, Love och Hoch kan vi räkna bort, om inte Hogge på något magiskt sätt skulle blixtrehabba till en bänkplats. Blomman, Haisem och Söderbring ligger närmare, men om det räcker återstår att se. Gurra och Luggen är åtminstone tillbaka efter avstängning, och Palmqvist fick en halvtimme senast.
Så, vad tror vi? Vad ska göras för att vi - äntligen - ska ta poäng av Vasa i Solna?
Vasalund är - i viss konkurrens med Väsby - det sämst bevakade laget i Superettan, och det är inte lätt att få reda på vad som händer där. Jag har inte ens kommit så långt så att jag fått reda på om de faktiskt använt trebackslinje i ett par av de senaste matcherna (Lenell har påstått det i de officiella uppställningar han lämnat in, men i hans fall är jag beredd att ta gift på att han aldrig någonsin lämnar in en korrekt sådan). Att Qviding verkar haft fri lejd på kanterna tyder iofs på det, men säker kan man verkligen inte vara, särskilt inte när det är med Peter Lenell som man har med att göra. Om det skulle vara så säger jag inte nej, särskilt om Lenell spelar Farid Hafsia som vänsterback i trebacken. Hafsia har en smittande inställning, men hans positionsspel påminner om efternamnet. Där borde Petter kunna hitta hål. Om Lenell nu spelar så, som sagt.
Vasalund saknar målvakten Wiliam Amamoo som antingen är skadad eller på landslagsläger med Ghana. Eller både och. Mer än så är svårt att på förhand veta om förutsättningarna. Inga avstängningar att notera. Däremot kan man utläsa från de senaste trupperna att det inte direkt flödar över med backar. Korkmaz har missat tre matcher nu, en pga avstängning, två sannolikt pga skada. Dimitriadis har fått vikariera som mittback, Senatore som ytterback, Hafsia har fått spela trots sitt positionsspel, Krasniqi har spelat vänsterback ett antal matcher, och sist fick unge Ali Sheaib göra a-lagsdebut i backlinjen.
Sirius har inte heller några avstängningar, men har Makacha borta på landslagsuppdrag och förstås en hel drös skadade spelare. Mani, Love och Hoch kan vi räkna bort, om inte Hogge på något magiskt sätt skulle blixtrehabba till en bänkplats. Blomman, Haisem och Söderbring ligger närmare, men om det räcker återstår att se. Gurra och Luggen är åtminstone tillbaka efter avstängning, och Palmqvist fick en halvtimme senast.
Så, vad tror vi? Vad ska göras för att vi - äntligen - ska ta poäng av Vasa i Solna?
31 maj 2009
Monday morning quarterback
Som supporter har man privilegiet att analysera ett fait accompli ungefär en gång i veckan. Förra matchens lag tas alltid med fördel ut dagen efter. Den sanna besserwissern är försiktig med precisionen i förhandsanalyserna och sylvass i kritiken av gårdagen. Därför kastar jag mig gladeligen ut i ett frosseri över dagens tillkortakommande på Listerlandet - och dess efterdyningar manifesterade i press och cyberrymd. Matchen osedd. I sann måndagmorgonmittbacksanda.
Låt oss till att börja med konstatera att Sirius statistiskt sett inte stod för dagens kassaste elitfotbollsinsats i Sverige. Det gjorde Stattena som hade 4-25 i avslut och förlorade med 0-5 mot Umeå IK i damallsvenskan. Några mil därifrån hamnade dock inte Sirius. Och det är förstås inte under några omständigheter ett acceptabelt utfall mellan två lag i samma serie med lika många spelare på plan.
Nu är visserligen inte Sirius det enda laget som tvingats böja ur fyra bollar ur nätmaskorna på Strandvallen i år. Assyriska och Giffarna har också släppt in fyra, Assyriska gjorde dessutom lika få som Sirius. Mjällby är bra. Inte tu tal om det. När Johan Svensson dessutom nu är tillbaka i full form har de tre-fyra spelare som är potentiella matchvinnare offensivt. Det matchar inget annat lag i serien. Men den jobbiga frågan att svara på är; hur dåliga är egentligen Sirius?
Här famlar jag lite. Jag såg inte matchen idag, men jag såg nyligen Sirius först spela 1-1 med mersmak hemma mot Norrköping för att sedan bitvis rulla ut Assyriska borta trots förlust och sedan till slut vinna hemma mot Giffarna. Efter de tre fullt godkända insasterna har laget sedan presterat fem riktigt undermåliga halvlekar. Varför? Det är den enda viktiga frågan just nu. Hur kan samma lag som spelade så bra - nåja heeelt okej i alla fall - fotboll för bara ett par veckor sedan rämna så totalt? Hur kan tre blytunga förluster följa på den seger som till slut kom som retroaktiv utdelning på bra spel?
Svaren på Sirius problem måste naturligtvis sökas i den riktningen. I framtiden. Snarare än att älta laguttagningar, felbeslut och tappade sugar. Det är så lätt att säga att St Cyr inte skulle spelat mittback idag. Fullständigt riskfri analys. Jag vet inte själv hur jag hade formulerat laget med dagens förutsättningar. I bästa måndagmorgonstyle skulle jag väl kunna gör ett försök och hävda att jag hellre hade sett Fredrik som central mittfältare och starkiller idag. Men sanningen är att oavsett vem som hade spelat var idag (och jag hade definitivt valt Gallo som vänsterback givet de tillgängliga spelarna, för att bara nämna någon som fått mycket skit av de flesta av oss som inte sett matchen) hade Sirius varit chanslösa givet samstämmiga ögonvittnesskildringar av läget vad gäller Sirius arbetsinsats.
Men det ligger inte människan för att vända och vrida på svåra problem för att söka en konstruktiv lösning. Vi söker enkla lösningar utan att ta hänsyn till förutsättningar. Därför höjs rösterna nu för att sparka tränare. En eller två spelar ingen roll. Bara nåt görs. Motiveringen är oftast begränsad till "något måste göras, annars...", eller "en ny röst måste in". Det är inget märkligt med det med tanke på resultaten. Samtidigt måste man konstatera att den typen av krav tenderar att fokusera enbart på dåtiden, och inte på framtiden. Endast om man har en gedigen analys av exakt vad som inte fungerar - och på vilket sätt nuvarande konstellationer i form av spelare och ledning är oförmögna att lösa problemet och man har en lika gedigen analys över på vilket sätt den nya situationen ska lösa problemen på ett mer effektivt sätt är det försvarligt att göra såpass genomgripande förändringar.
Det är lite som att om man går till doktorn så vill man gärna bli undersökt ordentligt innan de börjar behandla. Jag kan inte se något väsentligt som skiljer idrott från läkekonst när det gäller just frågan om vad som är fördelaktigast att göra, behandla orsaker eller symptom. Jag är själv inte tillräckligt nära laget för att göra den analysen, men jag kan konstatera att före matchen mot Qviding var stödet för tränarduon kompakt i alla läger trots resultaten. Det finns ingenting som två matcher kan göra för att ändra på den biten. Inte ens uselt spel. Ingenting. Man avbryter helt enkelt inte en långsiktig satsning för en kortsigt lösning om man inte har oerhört väl på fötterna. Det underlaget finns helt enkelt inte nu, som jag ser det. Endast om förtroendet bland spelarna helt skulle rämna kan en seriös klubb ens lyfta frågan.
Vad måste göras då? Om spelarna till hundra procent trodde på sig själva och på gruppen skulle jag utan tvekan säga ingenting. Ingenting behöver göras. Nu är det inte så. Förtroendet för tränarna och för spelidén verkar gediget, men självförtroendet och tilliten på plan är det uppenbart inte. Jag såg som sagt inte matchen idag, men jag kan tolka andras bild - och den passar bra även på matchen mot Qviding så den fungerar som utgångspunkt. Den huvudsakliga diagnosen är att lagspelet bara fungerar så länge matchen är jämn. I kris individualiseras hela uppträdandet. Den som har bollen ser stillastående ryggar framåt och reagerar spontant med att söka bli av med bollen och flytta ansvaret någon annanstans. Alla fotbollslag som uppträder på det sättet måste ha väldigt mycket tur för att inte förlora. En och en räcker helt enkelt inte kunnandet för att slå ett lag som uppträder som en enhet.
Att det just nu är så enkelt att besegra lag som Sirius och Norrköping beror på just det. Den mentala belastningen blir för stor och det överhängande hotet - att förlora matchen och kanske sedan i förlägningen att åka ur - slår undan förutsättningarna för att lösa den aktuella situationen. Det är också anledningen till att jag tror att det kunde vara värdefullt med extern hjälp. Hjälp att helt enkelt strukturera situationen, individ för individ såväl som för hela gruppen. Bygga egna lokala målbilder för det enskilda uppträdandet, skapa en gemensam förståelse för laget som enhet och vars och ens roll in i den strukturen. Alltså personliga verktyg för självutvärdering och måluppfyllelse och en kollektiv problemförståelse och lojalitet för varandra och uppgiften.
Det är alltså en helt och hållet en mental övning. Spela fotboll kan spelarna redan. Det är också en mental övning som inte går att genomföra utan specifik kompetens och utan att finnas relativt nära laget och individerna. Kompetensen finns dock inom organisationen i form av Magnus Berglund. Det känns som en resurs som det vore dumt att inte titta närmare på just nu. Antingen kan man "hoppas" att det ska lossna förr eller senare, och det känns tyvärr ungefär lika konstruktivt som att hävda att "min" laguppställning mot Mjällby hade funkat mycket bättre än tränarnas. Eller så skapar man sig verktygen för en vändning så målmedvetet man kan. Jag tror dock att det är dumt att negligera just den mentala biten av verktygslådan. Vi människor klarar helt enkelt normalt inte den typen av utmaningar på en kafferast.
Låt oss till att börja med konstatera att Sirius statistiskt sett inte stod för dagens kassaste elitfotbollsinsats i Sverige. Det gjorde Stattena som hade 4-25 i avslut och förlorade med 0-5 mot Umeå IK i damallsvenskan. Några mil därifrån hamnade dock inte Sirius. Och det är förstås inte under några omständigheter ett acceptabelt utfall mellan två lag i samma serie med lika många spelare på plan.
Nu är visserligen inte Sirius det enda laget som tvingats böja ur fyra bollar ur nätmaskorna på Strandvallen i år. Assyriska och Giffarna har också släppt in fyra, Assyriska gjorde dessutom lika få som Sirius. Mjällby är bra. Inte tu tal om det. När Johan Svensson dessutom nu är tillbaka i full form har de tre-fyra spelare som är potentiella matchvinnare offensivt. Det matchar inget annat lag i serien. Men den jobbiga frågan att svara på är; hur dåliga är egentligen Sirius?
Här famlar jag lite. Jag såg inte matchen idag, men jag såg nyligen Sirius först spela 1-1 med mersmak hemma mot Norrköping för att sedan bitvis rulla ut Assyriska borta trots förlust och sedan till slut vinna hemma mot Giffarna. Efter de tre fullt godkända insasterna har laget sedan presterat fem riktigt undermåliga halvlekar. Varför? Det är den enda viktiga frågan just nu. Hur kan samma lag som spelade så bra - nåja heeelt okej i alla fall - fotboll för bara ett par veckor sedan rämna så totalt? Hur kan tre blytunga förluster följa på den seger som till slut kom som retroaktiv utdelning på bra spel?
Svaren på Sirius problem måste naturligtvis sökas i den riktningen. I framtiden. Snarare än att älta laguttagningar, felbeslut och tappade sugar. Det är så lätt att säga att St Cyr inte skulle spelat mittback idag. Fullständigt riskfri analys. Jag vet inte själv hur jag hade formulerat laget med dagens förutsättningar. I bästa måndagmorgonstyle skulle jag väl kunna gör ett försök och hävda att jag hellre hade sett Fredrik som central mittfältare och starkiller idag. Men sanningen är att oavsett vem som hade spelat var idag (och jag hade definitivt valt Gallo som vänsterback givet de tillgängliga spelarna, för att bara nämna någon som fått mycket skit av de flesta av oss som inte sett matchen) hade Sirius varit chanslösa givet samstämmiga ögonvittnesskildringar av läget vad gäller Sirius arbetsinsats.
Men det ligger inte människan för att vända och vrida på svåra problem för att söka en konstruktiv lösning. Vi söker enkla lösningar utan att ta hänsyn till förutsättningar. Därför höjs rösterna nu för att sparka tränare. En eller två spelar ingen roll. Bara nåt görs. Motiveringen är oftast begränsad till "något måste göras, annars...", eller "en ny röst måste in". Det är inget märkligt med det med tanke på resultaten. Samtidigt måste man konstatera att den typen av krav tenderar att fokusera enbart på dåtiden, och inte på framtiden. Endast om man har en gedigen analys av exakt vad som inte fungerar - och på vilket sätt nuvarande konstellationer i form av spelare och ledning är oförmögna att lösa problemet och man har en lika gedigen analys över på vilket sätt den nya situationen ska lösa problemen på ett mer effektivt sätt är det försvarligt att göra såpass genomgripande förändringar.
Det är lite som att om man går till doktorn så vill man gärna bli undersökt ordentligt innan de börjar behandla. Jag kan inte se något väsentligt som skiljer idrott från läkekonst när det gäller just frågan om vad som är fördelaktigast att göra, behandla orsaker eller symptom. Jag är själv inte tillräckligt nära laget för att göra den analysen, men jag kan konstatera att före matchen mot Qviding var stödet för tränarduon kompakt i alla läger trots resultaten. Det finns ingenting som två matcher kan göra för att ändra på den biten. Inte ens uselt spel. Ingenting. Man avbryter helt enkelt inte en långsiktig satsning för en kortsigt lösning om man inte har oerhört väl på fötterna. Det underlaget finns helt enkelt inte nu, som jag ser det. Endast om förtroendet bland spelarna helt skulle rämna kan en seriös klubb ens lyfta frågan.
Vad måste göras då? Om spelarna till hundra procent trodde på sig själva och på gruppen skulle jag utan tvekan säga ingenting. Ingenting behöver göras. Nu är det inte så. Förtroendet för tränarna och för spelidén verkar gediget, men självförtroendet och tilliten på plan är det uppenbart inte. Jag såg som sagt inte matchen idag, men jag kan tolka andras bild - och den passar bra även på matchen mot Qviding så den fungerar som utgångspunkt. Den huvudsakliga diagnosen är att lagspelet bara fungerar så länge matchen är jämn. I kris individualiseras hela uppträdandet. Den som har bollen ser stillastående ryggar framåt och reagerar spontant med att söka bli av med bollen och flytta ansvaret någon annanstans. Alla fotbollslag som uppträder på det sättet måste ha väldigt mycket tur för att inte förlora. En och en räcker helt enkelt inte kunnandet för att slå ett lag som uppträder som en enhet.
Att det just nu är så enkelt att besegra lag som Sirius och Norrköping beror på just det. Den mentala belastningen blir för stor och det överhängande hotet - att förlora matchen och kanske sedan i förlägningen att åka ur - slår undan förutsättningarna för att lösa den aktuella situationen. Det är också anledningen till att jag tror att det kunde vara värdefullt med extern hjälp. Hjälp att helt enkelt strukturera situationen, individ för individ såväl som för hela gruppen. Bygga egna lokala målbilder för det enskilda uppträdandet, skapa en gemensam förståelse för laget som enhet och vars och ens roll in i den strukturen. Alltså personliga verktyg för självutvärdering och måluppfyllelse och en kollektiv problemförståelse och lojalitet för varandra och uppgiften.
Det är alltså en helt och hållet en mental övning. Spela fotboll kan spelarna redan. Det är också en mental övning som inte går att genomföra utan specifik kompetens och utan att finnas relativt nära laget och individerna. Kompetensen finns dock inom organisationen i form av Magnus Berglund. Det känns som en resurs som det vore dumt att inte titta närmare på just nu. Antingen kan man "hoppas" att det ska lossna förr eller senare, och det känns tyvärr ungefär lika konstruktivt som att hävda att "min" laguppställning mot Mjällby hade funkat mycket bättre än tränarnas. Eller så skapar man sig verktygen för en vändning så målmedvetet man kan. Jag tror dock att det är dumt att negligera just den mentala biten av verktygslådan. Vi människor klarar helt enkelt normalt inte den typen av utmaningar på en kafferast.
30 maj 2009
Bussen till Mjällby har gått
Alla som hade hoppats på en snabb och överraskande rehabsuccé i backlinjen inför matchen mot Mjällby hoppades förgäves. Spelarbussen till Listerlandet lämnade nyss Löten och det utan Söderbring, Blomman och Haisem. Och naturligtvis utan avstängda Gurra och Luggen. Sålunda är Fernberg den enda ordinarie backen i truppen. Studan konstaterar dock den glädjande nyheten att Marcus Palmqvist för första gången i år är tillgänglig för spel och ingår i 17-mannatruppen. Palmqvist har ju dessutom vid ett flertal tillfällen tidigare vikarierat som ytterback med relativt gott resultat.
Det finns onekligen en hel radda komponenter att laborera med när startelvan ska komponeras. Petter sa innan han klev på bussen att han gärna spelar back. Studan tror dock att det finns andra spelare som är mer aktuella. St Cyr har redan provat på livet i de bakre regionerna med viss framgång. Gallo har vid flera tillfällen i karriären använts som vänsterback, det känns som ett givet utgångstips att det blir så även i morgon. Fredrik är ytterligare en het backkandidat.
Hur som helst innebär backlinjeskomplikationerna att mittfältet kommer att dräneras på startspelare. Där är täckningen dock god. En inte alltför vild gissning är att Makcha och Ian kommer att spela centralt och Petter och Jernberg kommer ta hand om kanterna. Väljer man 4-4-2 är det med säkerhet P och Shpetim som startar på topp. Väljer man 4-2-3-1 hamnar P längre ner i banan, eventuellt på kanten i stället för Jernberg som då kommer in centralt.
Hur man än vänder och vrider på det kommer detta att bli en ytterst tuff uppgift defensivt, men det finns å andra sidan ingen orsak till att tro annat än att Sirius kommer att kunna skapa en hel del oreda på offensiv planhalva. Mjällbys mittbackspar Robledo - Rosengren håller yppersta klass i luftrummet och det är inget snack om att Bagarn är seriens bästa mittback. Men på backen är de också ett riktigt långsamt par vilket borde kunna utnyttjas med en utpräglad kontringsfotboll mot en förmodat hög backlinje.
Det är trots allt en rätt spännande uppgift att ta sig an för Sirius. Skrälläget för 10-oddsaren är inte dumt mot ett lag som med all säkerhet kommer att gå in i matchen för att bärga en "säker" trepoängare. Sådant har straffat sig förr.
Det finns onekligen en hel radda komponenter att laborera med när startelvan ska komponeras. Petter sa innan han klev på bussen att han gärna spelar back. Studan tror dock att det finns andra spelare som är mer aktuella. St Cyr har redan provat på livet i de bakre regionerna med viss framgång. Gallo har vid flera tillfällen i karriären använts som vänsterback, det känns som ett givet utgångstips att det blir så även i morgon. Fredrik är ytterligare en het backkandidat.
Hur som helst innebär backlinjeskomplikationerna att mittfältet kommer att dräneras på startspelare. Där är täckningen dock god. En inte alltför vild gissning är att Makcha och Ian kommer att spela centralt och Petter och Jernberg kommer ta hand om kanterna. Väljer man 4-4-2 är det med säkerhet P och Shpetim som startar på topp. Väljer man 4-2-3-1 hamnar P längre ner i banan, eventuellt på kanten i stället för Jernberg som då kommer in centralt.
Hur man än vänder och vrider på det kommer detta att bli en ytterst tuff uppgift defensivt, men det finns å andra sidan ingen orsak till att tro annat än att Sirius kommer att kunna skapa en hel del oreda på offensiv planhalva. Mjällbys mittbackspar Robledo - Rosengren håller yppersta klass i luftrummet och det är inget snack om att Bagarn är seriens bästa mittback. Men på backen är de också ett riktigt långsamt par vilket borde kunna utnyttjas med en utpräglad kontringsfotboll mot en förmodat hög backlinje.
Det är trots allt en rätt spännande uppgift att ta sig an för Sirius. Skrälläget för 10-oddsaren är inte dumt mot ett lag som med all säkerhet kommer att gå in i matchen för att bärga en "säker" trepoängare. Sådant har straffat sig förr.
28 maj 2009
Tränare vs fans
Hur kan det komma sig att tränare match efter match tar ut spelare som fansen match efter match kräver ska bänkas? Det är väl ett generellt mysterium, men när det gäller Sirius är det just nu mest aktuellt i fallet Austin Makacha. Den kenyanske landslagsmannen anslöt sent till truppen, men har ända sedan matchen mot IFK Norrköping varit bofast i startelvan. Jag ska villigt erkänna att jag efter matchen mot Ängelholm var redo att skicka honom till GUSK. Tränare Jens plockade av honom i halvtid, varpå Sirius kom ut som ett nytt lag. Från sidan borde det vara självklart. Mot Qviding startar inte Makacha.
Men det gjorde han. Det finns bara en rimlig förklaring. Austin Makacha ger laget något som tränarna anser att laget behöver. Jag går därför tillbaka till några situationer ur de senaste matcherna och konstaterar att en sak är uppenbar. Makacha ger tid - en inte helt oväsentlig komponent. En annan sak är också uppenbar. Jag kan inte kalla det för något annat än en kulturkrock. Men mer om det senare.
Jag är övertygad om att just tidsaspekten är grunden i varför Jens och Brännan väljer att spela Makacha match efter match. Man behöver inte se många matchsekvenser för att kunna konstatera att Makachas passningsprocent inte bara är en av lagets högsta, han är också överlägset snabbast att leverera bollen. Både i antal touch och i vanliga hundradelar och sekunder.
Ta exemplet Barcelona. Inte för att Sirius idag påminner på något jävla sätt som helst om Barcelona, utan för att det är det mest uppenbara exemplet. Hela Barcas mittfältsspel bygger på att de gör relativt enkla saker så oerhört mycket snabbare än alla andra. Sällan är deras passar mer än tio meter. Sällan hamnar de någon annanstans än exakt den kvadratcentimeter bollen var ämnad för. Pass, och sedan vips en ny position som gör dig spelbar. Så enkelt. I teorin. Och så oerhört effektivt.
Det där är Makacha överlägset bäst på i truppen. Den spelare som får en pass från Makacha har nästan alltid mer tid än den spelare som får bollen från exempelvis Fredrik - bara för att nämna någon. Som mest uppenbart är det kanske i matchen mot Assyriska. Men även senast mot Qviding var han en av de som hade absolut högst passningsprocent. Jämfört med exempelvis Petter, som hade tre korrekta passningar av de första 15, var det en enorm skillnad. Kan det vara så att tränarduon startar Makacha för att de vill ha den kompetensen på planen. Pass, och vips en ny spelbar position. Tid.
Sedan har vi det där med kulturkrocken. Något bättre ord hittar jag inte. Det uppenbara exemplet är 0-1-målet i matchen mot Ängelholm. Sirius får frispark nära mitt på planen. Makacha springer fram och slår den kort till Petter - som dock är på väg upp i planen för att ta position för en lång frispark mot straffområdet. Ängelholm kan bryta passningen och ställer om snabbt mot ett tomt försvar där alla spelare är på väg upp och 0-1 är ett faktum. Hur kan det hända?
Den bästa bilden av det får man genom att titta på en frispark för Sirius - i stort sett vilken som helst - och jämföra den med en frispark för exempelvis Ghana från förra Afrikanska mästerskapen. I fallet Sirius så vänder i stort sett hela laget den döda bollen ryggen för att löpa till en ny position högre upp i banan. I det ghananska exempelet söker de fyra-fem närmsta spelarna kontakt med frisparksläggaren för att kunna komma igång med spelet snabbt. I det senare exemplet är Makachas frispark snabb och riktig. I det förstnämnda exemplet resulterar den i ett ödesdigert baklängesmål.
Vem är det då som gör fel? Det ansvaret måste trots allt ligga på tränarna. Den typen av situationer kan förutses och planeras för. Vilka roller de olika spelarna ska ha i specifika fasta situationer borde inte vara svårt att bestämma på förhand. Samtidigt är det utan tvekan så att den typen av missförstånd löser sig lättare och med större automatik i ett lag i medgång än i ett lag med motgång. I ett lag i medgång är en spelare som Makacha ovärderlig. Spelare som löper rätt i nya positioner kommer att få bollen där snabbt. I ett stillastående lag blir samma spelare en fara. Om ingen kommer i ytan får man omställningarna som ett brev på posten.
Kanske är det så som kritikerna säger. Makacha passar inte i Superettan. Kanske är det så att tränarna får rätt och Makacha blir en oerhörd tillgång när lagets spel lossnar. Vi får väl se. En sak är dock säker, Makacha har petat Jamal Mohammed i kenyanska landslaget. Det finns folk som uppenbarligen ser eftertraktade kvalitéer i hans spel. Att veva repriser är ett ganska bra sätt att se just dessa kvalitéer även i den blå-svarta tröjan. Men om det ska få konkret resultat i form av mål eller assist lär även fortsättningsvis bero på om Sirius och Makacha lyckas möta varandra. Än så länge är Makacha inblandad i fler baklängesmål än mål i rätt kasse. Så länge den statistiken fortsätter grina fansen i ansiktet lär debatten fortgå.
Men det gjorde han. Det finns bara en rimlig förklaring. Austin Makacha ger laget något som tränarna anser att laget behöver. Jag går därför tillbaka till några situationer ur de senaste matcherna och konstaterar att en sak är uppenbar. Makacha ger tid - en inte helt oväsentlig komponent. En annan sak är också uppenbar. Jag kan inte kalla det för något annat än en kulturkrock. Men mer om det senare.
Jag är övertygad om att just tidsaspekten är grunden i varför Jens och Brännan väljer att spela Makacha match efter match. Man behöver inte se många matchsekvenser för att kunna konstatera att Makachas passningsprocent inte bara är en av lagets högsta, han är också överlägset snabbast att leverera bollen. Både i antal touch och i vanliga hundradelar och sekunder.
Ta exemplet Barcelona. Inte för att Sirius idag påminner på något jävla sätt som helst om Barcelona, utan för att det är det mest uppenbara exemplet. Hela Barcas mittfältsspel bygger på att de gör relativt enkla saker så oerhört mycket snabbare än alla andra. Sällan är deras passar mer än tio meter. Sällan hamnar de någon annanstans än exakt den kvadratcentimeter bollen var ämnad för. Pass, och sedan vips en ny position som gör dig spelbar. Så enkelt. I teorin. Och så oerhört effektivt.
Det där är Makacha överlägset bäst på i truppen. Den spelare som får en pass från Makacha har nästan alltid mer tid än den spelare som får bollen från exempelvis Fredrik - bara för att nämna någon. Som mest uppenbart är det kanske i matchen mot Assyriska. Men även senast mot Qviding var han en av de som hade absolut högst passningsprocent. Jämfört med exempelvis Petter, som hade tre korrekta passningar av de första 15, var det en enorm skillnad. Kan det vara så att tränarduon startar Makacha för att de vill ha den kompetensen på planen. Pass, och vips en ny spelbar position. Tid.
Sedan har vi det där med kulturkrocken. Något bättre ord hittar jag inte. Det uppenbara exemplet är 0-1-målet i matchen mot Ängelholm. Sirius får frispark nära mitt på planen. Makacha springer fram och slår den kort till Petter - som dock är på väg upp i planen för att ta position för en lång frispark mot straffområdet. Ängelholm kan bryta passningen och ställer om snabbt mot ett tomt försvar där alla spelare är på väg upp och 0-1 är ett faktum. Hur kan det hända?
Den bästa bilden av det får man genom att titta på en frispark för Sirius - i stort sett vilken som helst - och jämföra den med en frispark för exempelvis Ghana från förra Afrikanska mästerskapen. I fallet Sirius så vänder i stort sett hela laget den döda bollen ryggen för att löpa till en ny position högre upp i banan. I det ghananska exempelet söker de fyra-fem närmsta spelarna kontakt med frisparksläggaren för att kunna komma igång med spelet snabbt. I det senare exemplet är Makachas frispark snabb och riktig. I det förstnämnda exemplet resulterar den i ett ödesdigert baklängesmål.
Vem är det då som gör fel? Det ansvaret måste trots allt ligga på tränarna. Den typen av situationer kan förutses och planeras för. Vilka roller de olika spelarna ska ha i specifika fasta situationer borde inte vara svårt att bestämma på förhand. Samtidigt är det utan tvekan så att den typen av missförstånd löser sig lättare och med större automatik i ett lag i medgång än i ett lag med motgång. I ett lag i medgång är en spelare som Makacha ovärderlig. Spelare som löper rätt i nya positioner kommer att få bollen där snabbt. I ett stillastående lag blir samma spelare en fara. Om ingen kommer i ytan får man omställningarna som ett brev på posten.
Kanske är det så som kritikerna säger. Makacha passar inte i Superettan. Kanske är det så att tränarna får rätt och Makacha blir en oerhörd tillgång när lagets spel lossnar. Vi får väl se. En sak är dock säker, Makacha har petat Jamal Mohammed i kenyanska landslaget. Det finns folk som uppenbarligen ser eftertraktade kvalitéer i hans spel. Att veva repriser är ett ganska bra sätt att se just dessa kvalitéer även i den blå-svarta tröjan. Men om det ska få konkret resultat i form av mål eller assist lär även fortsättningsvis bero på om Sirius och Makacha lyckas möta varandra. Än så länge är Makacha inblandad i fler baklängesmål än mål i rätt kasse. Så länge den statistiken fortsätter grina fansen i ansiktet lär debatten fortgå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)