Det är kanske inte världens roligaste åsikt, men hur jag än rådbråkar mig kommer jag alltid tillbaks till att organisationen, det som bland gemene man ofta benämns "spelsystem", trots allt inte är huvudsaken. Tråkiga 4-4-2 kan spelas på jag vet inte hur många sätt. Siffrorna verkar säga en sak, men döljer lika ofta det som är väsentligt.
Nämligen vad man har och hur man disponerar vad man har.
Att som Sirius nu spela rakt 4-4-2 när man inte har några riktiga yttrar att placera i de rena ytterpositionerna är taktiskt självmord. Inte är det heller direkt optimalt att spela med Gallo och Ante ensamma på mitten. Gallo är en fantastisk passningsspelare, men behöver jordfräs och duracellkanin med sig.
4-3-3 är på alla sätt bättre, vilket redan beskrivits och argumenterats fullödigt och väl här på bloggen. Men man kan faktiskt spela 4-4-2 också. Hörde talas om att det finns de som funderar på ett diamantmittfält, och det är också oceaner bättre än det vi sett hittills.
Men vad tusan. Även med kass taktik fick vi med oss ett hyfsat resultat mot Djurgården. Vad har ESK för ursäkt? 0-6! Fyra mål av Quirino?! Heja! Så ser ett samarbete ut!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
4-1-3-2 tack!
Skicka en kommentar