Nedre mitten, Enköpings SK

På sitt sätt känns det skönt att ESK spelar i Superettan. De representerar liksom det där med att elitfotboll inte är så farligt. Man behöver inte vara särskilt bra på fotboll, man behöver inte ha något publikstöd på sin genomtrista arena och man kan ha en hemsida som får ponnyexpressen att framstå som det snabba alternativet för nyhetsförmedling. Ändå kan man vara ett halvstabilt mittenlag i rikets näst högsta serie. För det är fullständigt självklart att ESK klarar sig kvar i Superettan. Det ska liksom finnas ett ställe dit man som bortasupporter kan åka och vara säker på att bli otrevligt bemött i entrén, där laget spelar i urblekt grönt och där folk tittar snett på en om man applåderar. Det ger trygghet och det ger tröst. Om man förlorar på Enavallen kan man liksom alltid sätta sig i bilen och åka hemåt, sakta känna doften av nygödslad åker försvinna och tänka att, visst vi förlorade, men jag bor i alla fall inte i Enköping.

Thomas Lekander, Peter Holm och Daniel Olsson har alla insett det här. Det finns en viss trygghet i att spela för ett lag som ingen bryr sig i om, i en kommun man slipper bo i och vars främsta karaktärsdrag är att det är så lätt att ta sig därifrån. Endast en kommun med extremt dålig självkänsla skulle komma på tanken att som slogan dra till med "Sveriges närmaste stad". Att stadens lag dessutom spelar i grönt gjorde säkert flytten från Väsby till ESK extra lätt. Förutom dessa består ESK år 2007 av östeuropeiska importer, egna produkter och folk som inte platsar i andra lag. Det finns dock ett undantag. ESK har värvat Visby Gutes skyttekung Anders Lindberg, kanske inte en lika vass och intressant spelare som förre anfallskollegan Alexander Gerndt, men helt klart en habil spelare som med sin spelstil och sin konstitution passar i ett lag som ESK. Intrycket att ingen egentligen vill spela i ESK kvarstår dock och bekräftas av att den enda riktiga klasspelaren i truppen, Martin Andersson, enligt säkra källor har sagt att han egentligen mycket hellre skulle vilja spela i Sirius.

Om vi då lite snabbt går igenom laget så inser man snabbt att man inför säsongen har tappat riktigt många viktiga spelare. Bröderna Ulmstedt, som spelat i ESK sedan reformationen, har satt sina sista dobbar i motståndarnas lår, Joen Averstad har kommit på bättre tankar, Dinko - han är som Zlatan, men utan allt det bra - Felic, Pavo, Tomas Sztolpa och Andrei Razin likaså. Ersättarna är, med undantag för Peter Holm och Anders Lindberg, i bästa fall likvärdiga. Jag har svårt att se spelare som Vitali Gussev göra ens 10 mål i superettan. Emil Oremo och Jonas Forsberg är lite för gamla för att kunna anses som unga talanger, men kan säkert utgöra goda komplement. Desperationen över bristen på balans i truppen har till och med manifesterat sig genom att man kännt sig nödgade att ropa in gamle trotjänaren Johan Johansson på en allmogeauktion i Heby. Och det värsta är att det var förmodligen ett väldigt smart drag.

Målvaktsduon är jämn och helt okej även om Ludwig Bergström knappast kan klassas som stabil. Niklas Bergh hade varit mitt förstaval. I backlinjen kommer strandraggaren Peter Holm och Väsbys förre lagkapten Daniel Olsson att bli oerhört viktiga. Att Rory Davies lanseras som back i ESK-truppen är inte ett styrketecken om man säger så och lagdelen, som traditionellt varit en av ESK:s starkaste känns som det kanske största frågetecknet. Förutom mittfält och anfall då. På mittfältet kommer allting som vanligt att handla om Martin Andersson. Martin är en lysande speldirigent i sina bästa stunder och en riktigt obehaglig motståndare. Om man tittar på övriga mittfältare så inser man snabbt varför klubben tjatade på Johan Johansson. Här saknas tyngd och rutin. Tomas Lekander är verkligen inte dålig, och gymnasister som Sebastian Rajalakso, Linus Bylin och Erik Zettergren är förvisso lovande, men inget att hänga upp ett lagbygge på. Anfallet har varit sällsynt svagt på försäsongen och riskerar att bli allt för statiskt. Med Vitali Gussev, Anders Lindberg och Mats Lundin som huvudalternativ kan man lika gärna lägga ut anfallsstrategin på nätet. Det blir inte mer förutsägbart för det.

Till sist ska man ju inte överdriva tränarstabens roll, men det är ändå här anledningen bakom ESK:s stabila nedremittenplacering hämtas. Bosse Pettersson är en man med gediget fotbollskunnande, ESK-erfarenheter och ofta högljutt engagemang och Per-Åke Swärdh har stått för kontinuiteten och vett och sans bland alla pajasar som ESK har anställt som tränare de senaste åren. Hans huvuduppgifter i år blir, förutom att styra upp verksamheten, att vara barnvakt till nästa man i tränarpajasraden, Jesper Blomqvist. Den gamle tröjtuggaren från Tavelsjö är förvisso bara 32, men känner sig nu redo för att coacha lite. IFK Eskilstuna nobbades eftersom det var för långt att pendla, men Enköping är ju som bekant Sveriges närmaste stad. I kompetenta fotbollshjärnor som Swärdhs och Petterssons kommer ritningarna som resulterar i förnyat kontrakt, men inte så mycket mer att dras upp.

Detta räcker till bland annat en orättvis 2-1-seger hemma mot Sirius, 14 1-1-matcher och tillräckligt många uddamålssegrar för att förlusterna på Studenternas med 3-0 och i Mjällby med 7-2 inte ska spela någon roll. Till hela fotbollssveriges ohöljda entusiasm och glädje kommer ESK även nästa år att spela fotboll i Superettan. Före Sirius kommer de också enligt någon sorts skum naturlag om alltings djupa orättvisa och lidandets estetik. 6 ggr satsad månadspeng på att ESK blir bästa nykomling kan köpa en Judas ett försvarligt antal pilsner att släcka novembertörsten med. Även nästa år får bortasupportrar från hela Sverige glädjen att besöka Enavallen, även nästa år kommer en avdankad föredetting med löjlig frisyr och djup v-ringning att bli tränare och även nästa år kommer Martin Andersson att önska att han spelade i Sirius.

Tips: 10