Bit för bit

Det är inte klart, men det så kallade lagbygget inför Superettan faller faktiskt så sakteliga på plats. Gallo, Jallow, Luggen och nu Hoch. Kullinger fortsätter. Nästa vecka kanske de sista pusselbitarna trillar dit?

Innan dess är det matchdags för första gången. Sirius är klart slitet, småskadat och sargat. Ingen större tillställning att vänta, med andra ord. Frågan är vilka som lirar över huvud taget. Kullinger har inte tränat mycket och står över, liksom skadade Musse & Pereira. Gallo har knappt kommit igång igen efter skada och vilar säkert också. Hur kommer det att se ut då? Alla tillgängliga spelare kommer att få tid, helt säkert. En halvlek var, en del får mer.

En möjlig startelva:

Jon
Linus, Hjalle, Gurra, Luggen
Olsson, Daouda, Kim
Mani
Antou, Hoch

Och det ser ju rätt okej ut, trots allt. Om Mille väljer att spela alla starka kort samtidigt, vilket inte är säkert. Bänken är mindra imponerande. Några junisar (Fernberg, Ekstrand?). Adam, Eldin, Palmqvist och Lundin. García. Kanske Nekmouche om han är någorlunda kry.

Hursom tänker jag inte ägna särskilt många minuter åt att analysera resultat och dylikt. Det är från och med nästa vecka som matchandet börjar på allvar, mot AIK. Då är Gallo med. Kullinger. En utländsk spelare till, en inhemsk. Då börjar bänken se rätt imponderande ut också!

10 små... nej just ja

Sist jag kollade krävdes det ungefär 11 spelare för att få ihop en startelva. En vecka kvar till första träningsmatchen och sjukstugan är tydligen magnifik. Tur att juniorlaget är spelledigt.

Men man ska sannerligen inte klaga. Mötet mellan de klassiska Valencia och Atlético Madrid på mitt kära Mestalla innehåller många bra detaljer och spelare. Särskilt om man betänker att de två lagen tillsammans har 22 (tjugotvå) spelare borta. Tjugotvå. Hälften är dessutom borta på mer eller mindre allvarliga knäåkommor. Om man lägger samman den tid de skadade spelarna är borta från banan blir det sex år. Ni fattar.

Nä, i det sammanhanget är läget prima i Uppsalas stolthet. Och det kanske inte gör så mycket om Sylvia tror att vi är rätt kackiga? När det väl drar igång är vi iallafall hästlängder bättre, både än nu och än dom.

Inte bara i Madrid...

Det är också mycket glädjande att konstatera att ungtupparna Eldin Podrug och Adam Frydman får plats i Sirius a-lag. De har tillhört det framgångsrikaste pojk- och juniorlaget på många år, och det vore egentligen skam om inte någon eller några därifrån får utvecklas med de stora pojkarna. Två per årgång är väl så mycket man kan hoppas på. Robert Refai lär hamna i Fyris, Magnus Blomberg är klar för GUSK. Jag hoppas verkligen att de får fortsätta utvecklas och utbildas väl där.

Eldin och Adam lär inte få mycket speltid (i serien) på ett bra tag. Men det är inte poängen. Det betyder mycket för en förening att spelare som gått genom pojk- och juniorlagen får komma upp i seniorlaget. På sikt innebär det mycket. Och på sikt skapar det också bra fotbollsspelare, till Sirius eller andra (som då får betala bra, som exempelvis Gefle IF). Om detta vet andra mer, däribland en av författarna på denna blogg.

Vidunderlig måne härom natten, på tal om inget. Fick mig att tänka på när jag, på fullaste allvar, citerade hela texten till Sandy Dennys visserligen vidunderliga "Full Moon" som ett kärleksbrev till en avlägsen älskling. Herregud, ärligt talat. Eller om det var Dustys "The Look of Love". Vilket i så fall inte gjorde saken särskilt mycket mindre patetisk. Oavsett hur sanslöst bra den inspelningen och låten är.

Minnet är bra. Men kort.

Det är väl inget att vara stolt över. Jag är "madridista" sedan barnsben. Inte mitt fel. Jag har snarare gjort allt för att inte vara det. Men det är väl det dom säger: att vara supporter är inget man väljer.

Nåväl, i allt elände som det inneburit att hålla på det laget de senaste åren så anas en ljusglimt nu. Unga spelare från canteran, unga nyförvärv utifrån. Och som pricken över i: de lönelyftande ikonerna försvinner. Först Beckham, nu - äntligen! - Ronaldo. Som gråter ut i spansk press nu. "Mitt hjärta spricker". Yeah, right. De enda gånger man sett den fete motiverad på träning i Madrid har varit inför stora mästerskap. Dvs inför VM i Tyskland.

När han dessutom säger att fansen alltid varit på hans sida är det närmast hjärtskärande patetiskt. De var på hans sida när han var bra och gjorde mål. Och bara därför. Och det var som bekant ett tag sen han var bra och gjorde mål i Madrid. Tack och adjö. Gå och var kass i Milan också, por favor.

Riktiga liksom... skivor!

Den årliga CD-rean vet jag inte om jag ger mycket för; skivbolagen och distributörerna försöker göra sig av med osäljbara lager genom att sänka priset med typ en tjuga. Nätack, så dumma är vi inte.

Åhléns, däremot, har fattat hur man ska göra: de rear åtminstone i Stockholm ut lagret ordentligt. 4 cd för en hundring. Så ska det se ut! Naturligtvis är det extremt mycket elände i travarna, men det är det ju å andra sidan alltid. Och det är lätt att ha överseende med när man på ganska kort tid kan plocka ihop skivor från A Girl Called Eddy, Chris Stamey (!), Grand Drive, m fl.

En hundring är dessutom billigt för det där nästan bortglömda nöjet att känna på en ny skiva för första gången. Av med plasten, försiktigt så man inte skadar omslaget, och när man öppnar fodralet kommer den där doften mot en. Doften av Ny Skiva. Häftet har aldrig bläddrats i förut och är sådär härligt styvt. Det är ett bra ögonblick helt enkelt. Och att för en hundring få göra om samma procedur fyra gånger är... ja, billigt!

Agenter

Så har då den årlige brassen kommit till Sirius för provspel. Med tanke på vilken klass Catimba och Bomba (inte) höll kan det rimligen inte bli sämre. Brassen har åtminstone spelat fotboll i riktiga lag. Inga lag man känner igen, visserligen, men herregud så många! Minst ett klubbyte per säsong. Man undrar ju lite vad det kan bero på.

Särskilt som det finns en agent i buskarna. Efter rätt avancerad informationssökning hittar jag agentens hemsida. Och inser snabbt att Rodrigo Paulista inte är den enda av hans spelare som gjort det till en konst att byta klubb. Ivan Kaviedes. Behöver jag säga mer? Under- och problembarn i samma lilla kropp. Med samma agent som Rodrigo Paulista. Det finns fler exempel i samma stall. Juan Arostegui byter också klubb varje år, liksom Fabio Pinto, liksom ÖSK-bekantingen Gigena, liksom... ja, snart sagt varenda spelare i samma stall. Inte för att jag kan säga vad det beror på i varje fall, men visst blir jag misstänksam. Agenter får trots allt procent på signingar och övergångar.

Och i pappers-UNT kastar Teddy Niziolek skräp på ESK. Vilket alltid är trevligt. Däremot känns pepparrötternas agerande inte direkt renhårigt; jag anar en hund. Men inte kan de vara så låga att de bara velat strula till det för Sirius? Och i samma veva strula till det för Teddy? Njäae? Proffsigt värre, i så fall.

Lurigt, UNT

UNT rapporterar idag att föräldrarna överlag är mycket nöjda med Uppsalas förskolor. Vilket är en bra, och kanske något överraskande, nyhet på alla sätt och vis. Men sen kommer luringen: "Två förskolor som fått högre betyg än genomsnittet är Solrosen i Vindhemskyrkan och Almtunakyrkans förskola, som båda drivs i Uppsala domkyrkoförsamlings regi. De får exempelvis full pott, fem poäng, på den punkt där föräldrarna värderar hur god fostran förskolan ger."

Okej, jag är med. I Uppsala ansöker man om i vilken förskola ens barn ska gå i. Det är inte alltid man får sitt förstaval, men det finns goda skäl att anta att de som har sina barn i kommunens enda två förskolor som drivs i kyrklig regi också delar den världsbild som kyrkan representerar. Att då ge förskolan något annat än högsta betyg i kategorin "god fostran" vore en rejäl misstroendeförklaring.

Inget ont om föräldrarna med barn på Almtunakyrkan och Solrosen, verkligen inte. Men: bra knäck där, UNT!