Det är väl inget att vara stolt över. Jag är "madridista" sedan barnsben. Inte mitt fel. Jag har snarare gjort allt för att inte vara det. Men det är väl det dom säger: att vara supporter är inget man väljer.
Nåväl, i allt elände som det inneburit att hålla på det laget de senaste åren så anas en ljusglimt nu. Unga spelare från canteran, unga nyförvärv utifrån. Och som pricken över i: de lönelyftande ikonerna försvinner. Först Beckham, nu - äntligen! - Ronaldo. Som gråter ut i spansk press nu. "Mitt hjärta spricker". Yeah, right. De enda gånger man sett den fete motiverad på träning i Madrid har varit inför stora mästerskap. Dvs inför VM i Tyskland.
När han dessutom säger att fansen alltid varit på hans sida är det närmast hjärtskärande patetiskt. De var på hans sida när han var bra och gjorde mål. Och bara därför. Och det var som bekant ett tag sen han var bra och gjorde mål i Madrid. Tack och adjö. Gå och var kass i Milan också, por favor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar