We've only just begun

Två dagar efter gastkramningen på Studenternas lägrar sig verkligheten över det uppjagade sinnet. Att vinna en "måstematch" är förstås bland det skönaste man kan göra. Men man tenderar också att glömma varför det var en måstematch. Det är där någonstans fokus måste ligga nu.

Men visst. Det var en bra match. Med tanke på de yttre förutsättningarna, med vattenplaning på i stort sett hela planen och patetiskt häftigt ösregn stora delar av matchen, så var det till och med riktigt bra. Det var en match mellan två lag som bjöd till, spelade fotboll och hela tiden gick för poängen. Det var en match mellan två lag som skapade chanser. Riktiga chanser efter bra spel och inte bara slumpmässigt uppkomna chanser efter motståndares misstag. Visst, det fanns sådana också, men det spelades ändå överraskande mycket riktig fotboll i förrgår.

Men en del av snacket runt segern är direkt trams. Som att det skulle ha skett en stor förändring med laget över sommaren, till exempel. Då glömmer man bort att Sirius gjorde en ännu bättre - betydligt bättre match i Västerås. Fyra poäng är rimlig utdelning för Sirius på dessa matcher, men rimligare hade varit tre i Västerås och en i Uppsala.

Och segern mot VSK var inte heller lösningen. Den var en förutsättning för att kunna fortsätta kämpa om Superettan. På söndag är det match igen. Den måste också vinnas. Och sedan på torsdag. Och sedan nästa söndag. Det är så det ser ut i höst. En lång räcka matcher, som i princip alla måste vinnas.

Men det är härligt att vara med igen! Det är härligt att känna att det nu är ett helt genomförbart projekt att ta sig till nästa års Superetta. Men det förutsätter att laget och ledarna kan hålla huvudet kallt bland alla vildhjärnor som pratar om "att nya röster tillfört en helt annan energi i laget" och att "se vad det går bra bara man kämpar lite".

För så här lite snett utifrån ser det ut som om Sirius redan har en plan med sin spel i år. Som inte har förändrats stort, men som däremot har fått lite förändrade förutsättningar. Framför allt genom en skadesituation som innebär att i stort sett alla spelare är i träning och tillgängliga, till skillnad mot tidigare i år där fem-sec - ibland sju - potentiella startspelare varit otillgängliga. Det är en vansinnigt stor skillnad det.

Sirius har hittills i år inte ställt upp med samma mittfält två matcher i rad. Inte för att ledarna älskar att exprimentera, utan för att det inte gått helt enkelt.

Det andra huvudsakliga skälet tror jag är att många av de idéer och de förändringar som genomförts från säsongens början så sakteliga börjar sätta sig. Tid är en inte helt oväsentlig faktor.

Så min ödmjuka gissning är att det allra bästa för chanserna att avancera till Superettan är att ge laget lugn och ro att fortsätta detta arbete. Det är inte alkemi ett fotbollslag håler på med. Det finns inga quick fixes. Så därför är jag fortsatt skeptisk till Bosse Anderssons närvaro i klubben. Hittills har ingen kunnat förklara vad han egentligen ska göra och varför.

Så länge det är så tror jag att det är ett stort problem. Det är ju egentligen bara att tänka efter själv hur man skulle reagera om tjefen släpade in en ny kollega som "ska se till att det händer lite grejer här eftersom ni uppenbarligen inte fixar det själva". Helt utan tydliga mandat, annat än att tillföra lite energi och flexa ett tveksamt CV. Jag vet att jag skulle bli lite syrak i alla fall. Men jag kanske oroar mig i onödan. Det kanske ser betydligt bättre ut internt än vad det gör utåt. Låt oss hoppas det.

And while you're at it, hoppas det knästående och med knäppta händer gärna.

Förresten. Detalj jag tar med mig från matchen:
Bytet i mitten på andra halvlek när Sunday kommer in. Ledning med ett mål i uselt väglag, och man väljer att plocka in en tonårig forward i tveksam form. Inte en brunkande och rutinerad mittfältare. I min bok är det genialt. Med Sunday fick de in en bollhållare som kunde vinna tid och frisparkar högt upp i banan och förlägga mer spel på harmlösa ytor. Dessutom tvingar det det jagande laget att behålla mer folk hemåt. Simpelt egentligen, men få vågar faktiskt göra det.

En annan detalj. Lika mycket som jag njöt av att se Patrik St Cyr göra sin bästa match offensivt i blå-svart, lika mycket oroades jag över att gästernas Bärlin hade bollen hela tiden i andra halvlek i just den ytan. Det hade kunnat kosta oss trepoängaren.

Och så vill jag framhålla Kangos tjockisfint på Holmgren. Tack för den! Och Blommans comeback. Det kändes som ALLA blå-svarta på plan blev några snäpp tryggare. Tänk vad han ska kunna åstadkomma med mer än en träningsvecka i bagaget... Och målen. Inlägg i rätt ytor där rätt löpningar kommer. Vad lätt det kan vara att göra mål då. De enkla målen är tillbaka. Rejoice!