Seger och kvalplats

I en dryg halvtimme ledde Sirius division 1 norra i måndags. Sirius hade just gjort 1-0 i Upplandsderbyt mot Valsta Syrianska, och i Västerås stod det fortfarande 1-1. När röken till slut hade lagt sig över Mälardalen hade både Sirius och VSK gjort varsit mål till vilket innebär att Västerås SK leder serien en poäng före Sirius.

Om vi tar det positiva.

Det här var Sirius nionde (9!) raka match utan förlust. Det är en imponerande svit Brännans lagbygge är inne i. Precis lika imponerande är det faktum att det var Sirius nionde nolla i år. Att bara ha släppt in 14 mål på 20 matcher är en smärre blå-svart revolution i en klubb där man har haft för vana att släppa in mellan två och tre baljor i snitt per match.

Och det är där någonstans man ska se måndagens match. Sirius vann mot ett lag man i princip aldrig slår, efter en medioker (och nu är jag snäll) insats. Men ändå kändes det faktiskt rätt säkert, trots att det var gästerna från Märsta som visade upp det bästa spelet och den - och det här stör lite - bästa viljan.

Vilket för oss in på det negativa.

Första halvlek var på många sätt fullt i klass med första halvleken borta mot Arameiska Syrianska. Det var en erbarmlig halvlek där den återigen nykomponerade (framtvingat av skador, sjukdom och avstängning) mittfältstriangeln svajade betänkligt, och där yttrarna Mani och Kango var helt anonyma. Resultatet blev att Sirius mycket sällan hade boll på ett konstrujtuvt sätt. Erik Z och Petter slet på, men tappade positionerna så det vischlade om det. Ernesto kampade uppenbarligen om portugisiska mästerskapet i kurragömma (rekordet, som innehas av Pauleta, var han väl i och för sig inte nära) och bidrog inte på något sätt till att stadga upp spelet.

Resultatet blev att korthuset från Valsta fick se ut som ett harmoniskt och välspelande lag trots att diverse omständigheter gjort att den startelva gästerna ställde upp med var minst sagt fascinerande. Men mer om sådant skvaller senare...

I halvtid lär Brännan ha kopplat på svordomsfläkten ordentligt. Det ryktades om könsordskvantiteter som sällan skådats i ett blåsvart omklädningsrum. Kanske fungerade det på något sätt. Mani inledde i alla fall andra halvlek med att tvinga fram lite fasta situationer på sin kant, istället för att spela bollen blint åt vilket jävla håll som helst. Viktig skillnad.

Det var också Mani som fixade straffen. Straffen som fick pappa Djordjic att näst intill implodera av serbiska invektiv. Och jag förstår honom på sitt sätt. Mani tajmar en bra situation fel och kommer på baksidan av försvaren inne i boxen. Men i stället för att ge upp situationen hoppar han mer eller mindre in i ryggen på honom och faller. Och domaren blåser straff.

Tack för kaffet, sa Johan P och sköt in ettan via Buluts lama nävar. Ingen bra dömd straff. Ingen bra slagen straff. Ingen bra siriusinsats so far. Men 1-0. Sedan kom Gallo in efter att man till slut hittat Ernesto borta vid ena sidlinjen och därför kunde byta ut honom. Det första Gallo gör är att bomba en hörna i huvudet på Haisem, som kommer perfekt på bortre stolpen. 2-0.

Och där känns matchen förstås tvärdöd. All cred till Valsta som sedan faktiskt behåller huvudet uppe på axlarna och fortsätter nöta på på ett bra sätt. De skulle nog ha haft en straff också när Fredrik Söderbring tog med armen i straffområdet. Men det var en sådan kväll när Sirius hade lite pay back-time. Och som Brännan sa efter matchen: Det finns inget att be om ursäkt för. Sirius var dåliga, men stabila. Det räcker ganska ofta för att vinna mot ett i grunden lite sämre lag. Det gjorde det igår.

När man ändå har börjat jämföra med insatsen mot Arameiska så måste man genast konstatera att skillnaden fanns i backlinjens uppträdande. Arameiska fick skapa sex-sju 100 %-chanser i den halvleken. Valsta skapade två riktigt bra. Och då var Bylle där med ett par räddningar som känns så mannagrynsgröt vid det här laget att vi nästan glömmer bort hur fantastiska de är. Sirius är helt enkelt ruggigt stabila bakåt.

Nu är Sirius alltså där uppe där man sagt att man ska vara. En viktig ingrediens i receptet som tagit laget dit är faktiskt något så trist som tålamod och konsekvens. Sirius spelare och ledare har orkat tro på att deras klass - ja, man får faktiskt kalla det för det - kommer att betala sig till slut och att det stabila försvarsspel man lagt grunden till kommer att ge resultat även i tabellen.

Det kanske låter som stora ord, men Sirius har i år börjat genomgå en förändring som är rätt radikal för vår svajiga förening. Jag har inte tid att sammanfatta mina tankar kring det just nu, men det kommer var så säkra. Men jämför gärna för ett ögonblick Sirius från Stellan fram till idag. Det är många förlorade år i den jämförelsen. Nu har klubben att förstå att förvalta det vi börjar skymta idag. Jag är inte nervös för resterande sex matcher i år, men sådana tankar gör mig byxis.

Well. Speaking of byxis. I dagarna sitter ett antal arkitekter bakom "kreativa "sportsliga lösningar i några klubbar vi känner till och biter på naglarna. I alla fall om man får tro ihärdiga rykten från märstahållet. Det ryktas inte bara om spelarstrejker och uteblivna löner, det sägs även att Bosse Batong har hittat ett par häktningar av folk med anknytning till klubben och att ett visst kassaskåp och andra intressanta dokument ska vara beslagtagna. Tränaren Ranko Djordjic bekräftar också till marsta.nu att vissa spelare har strejkat.

Studan - och många andra - undrar nog om det inte är dags för journalistkåren att börja rota lite snart. Men, men. Jag kan förstås ha hört fel. Det är kanske bara illasinnade rykten. Oyals korta besök i märstaklubben kanske finansierades på ett helt riktigt sätt. Kanske förekommer inga tveksamma kontraktslösningar. Kanske har inga spelare de senaste åren fått svarta löner. Kanske är Ekan faktiskt knäskadad. Se där, ett gäng trådar att dra i, om man är på det humöret. Jag är det inte. Men när så många av varandra oberoende rykten ändå florerar så platsar det att ta upp i en blogg.