Mardrömscenariot - Tänk om vi båda har rätt...

Visst, jag är böjd att hålla med om att en rak robertsforsisk 4-4-2-uppställning med exakt 15,4 meter mellan lagdelarna i fallet Sirius av idag vore ungefär som att försöka trycka ner en rund kloss i ett fyrkantigt hål. Och det går ju bra, som alla vet, bara den runda klossen är tillräckligt liten. Det är lite så jag ser det. Genom att spela med en bordsfotbollsuppställning utnyttjar man inte spelarnas maximala kapacitet. Man måste helt enkelt slipa bort funktionella delar av spelarnas kompetens för att passa in dem i den önskade formen.

Men, säger då vän av ordning. Det måste ju finnas någon sorts fördel med rak 4-4-2. Om det inte skulle göra det så skulle det ju med tvång innebära att vår nya tränarkonstellation är dum i huvudet. Att deras bollar inte är riktigt runda, så att säga. Det är ett tråkigt alternativ, så vi lämnar det för ett tag och tittar då på det eventuellt positiva med rak 4-4-2. Det bör gå ganska fort.

Rak 4-4-2 spelas idag av samtliga lag i division tre och nedåt, förutom vissa sköna gäng vars spelartrupper består av 40-åriga farsor och deras 17-åriga söner varav 92 % är anfallare och 8 % är försvarare tack vare sina fängelsemeriter. Dessutom används spelsystemet av två kategorier elitfotbollslag. De som inte kan bättre och de som inte begriper bättre. De lärde tvista ännu om vilken av dessa två kategorier det är fördelaktigast att tillhöra. Detta beror helt enkelt på att en rak 4-4-2-uppställning har vissa fördelar för ett lag som har en trupp med minst åtta mittbackar och som spelar efter devisen att om ett lag inte kan göra mål på oss kan de inte heller vinna mot oss. Ett lag som har en trupp av spelare som är skolade i rak 4-4-2 är riktigt svårt att besegra även med ett bollinnehav på över 60 %. Lag som inte kan bättre kan alltså vara betjänta av att spela 4-4-2. Exempel på sådana lag är Enköpings SK och Portsmouth.

Lag som inte begriper bättre är lag som tror att oavsett vilka spelartyper som finns i truppen är det enda sättet för oss att kanske nå någon form av framgång att spela med ett spelsystem som alla kan och som skänker trygghet i truppen eftersom vi räknar med att alla lag vi möter är klart bättre än oss. Alternativt lag som alltid har spelat så och "det har ju gått bra". Det är feltänkt av flera anledningar. För det första har inte alla spelare under 25 år dödats in i fasta 4-4-2-positioner. Det är vi gamla trettiplussare som kan diskutera våra nogsamt ihopljugda meriter med varandra utifrån vilken position man spelat på. För dagens juniorer låter det lika knepigt när jag säger att jag var höger innermittfältare än gång i tiden som när farfar säger att han var centerhalv. För det andra finns det andra spelsystem som lämpar sig ännu bättre för utpräglat defensiv kontringsfotboll. Grekland vann inte EM med en rak 4-4-2, om man säger så. Dessutom är rak 4-4-2 effektivast mot just rak 4-4-2. Längst mittbackar vinner. På det här viset har lag som Djurgården, AIK, Malmö FF, Trelleborg, Häcken och ÖSK med flera åkt ur allsvenskan. Eller vänta nu. Hur åkte ÖSK ur egentligen... Kanske Lagrell kan svara på det. IFK Göteborg borde åka ur på det sättet om rättvisa funnes.

Min främsta farhåga inför säsongen 2007 är att både vi på gubbhyllan och Mille har rätt. Mille har rätt så till vida att Sirius kommer att få åka flottstång så det sjunger om det i Superettan om vi inte grisspelar oss igenom skiten. Och vi har rätt så till vida att spelarmaterialet inte alls fungerar för 4-4-2. I så fall kommer vi att förlora alla matcher med 4-2. Utom mot ESK där vi som vanligt kommer att förlora med uddamålet borta och vinna med 3-0 hemma. Jon Rytterbro var lite inne på den här linjen nu senast då han menade att antingen får vi skaffa oss försvarsspelare eller så får vi hitta en kille som sätter fem baljor per match.

Min tanke är en kombination av dessa linjer. Vi kan kalla dem Rytterbro 1 och Rytterbro 2. I enlighet med Rytterbro 1 samarbetsavtalar vi till oss Boskailo från Djurgården och vi lånar RÅP från AIK. I enlighet med Rytterbro 2 skulle jag här vilja släppa ett rykte från en mycket initierad källa. Allas vår P kan efter nästa vecka bli aktuell för Sirius. P ligger precis på gränsen i ÖSK-truppen och denna trupp spikas i helgen. Hamnar P utanför ligger en utlåning till Sirius mycket nära till hands eftersom han fortfarande har kontrakt med ÖSK. Kontakter lär redan ha tagits i smyg. (Se denna information som dels ett substansiellt rykte och dels ett test på hur noga UNT läser denna sida).

Summan av kardemumman för min del blir denna. Sirius kommer att spela 4-4-2 i år om så regelverket skulle skrivas om och tillåta 15 spelare på plan. Trygghet framför allt oavsett konsekvenser. Lika smart som att helförsäkra en Volvo 242 från -84. Men folk gör ju sånt. Jag har alltså gett upp tron på att det kommer att bli 4-3-3. Jag tänker i stället hoppas på en o-rak och flexibel 4-4-2. En rak 4-4-2 är nämligen dödsstöten för Sirius av idag eftersom spelsystemet bygger så mycket på inlägg, fasta situationer och ett anfallspar av modell fyrtorn och släpvagn. Ingen blå-svart har kunnat slå ett redigt inlägg detta millenium och så lär knappast ske i år heller. Ingen blå-svart har vidare nickat in en fast situation sedan Ingvar Carlsson var statsminister och den enda i dagens trupp som skulle ha någon som helst potential som targetplayer är förmodligen Olle Kullinger version 2003 eller så. Däremot skulle en 4-4-2 med säg P och Hoch på topp (Olle kommer in i 73:e och skrämmer skiten ur motståndarbackarna) och Ante i en fri offensiv roll framför Gallo-RÅP-Mani som i sin tur står framför en backlinje med Linus-Boskailo-Gurra-Tighe kanske kunna göra de underverk vi kräver. Det vackra i den här kråksången är ju dessutom att utanför denna elva finns en bänk med namn som Olle, Antou, Özgur, Christos, Musse, Fredrik, Hjalmar, Daouda, Luggen, Kim och Palmqvist.

Med Rytterbro 1 och 2, en krokig 4-4-2 och en tränarduo som kan tänka sig att släppa sargen åtminstone med ena handen kanske det inte är helkört i år i alla fall.