05 juli 2010

Åkej. Nu är det lite jobbigt.

Ni var säkert där igår. På Studan. Om ni inte var det så har ni säkert ändå läst om de tre matchavgörande domsluten. Straffen som inte skulle varit straff. Målet som dömdes bort. Straffen som uteblev.

Jag är supporter. Jag blir knasgalen när jag tänker på de där situationerna. Att tre såpass tunga domslut går oss emot - och dessutom leder till att Fernberg är avstängd nästa match - är vidrigt att smälta för en supporter. Men det finns ändå värre problem.

Jag skrev i förra inlägget att vi nog måste ta sex poäng innan uppehållet för att det inte ska vara kört uppåt och jobbigt läge neråt. Nu fick vi ett poäng. I den "lätta" matchen. Det räcker inte. Det är sju poäng upp till kvalplatsen och fyra lag före. Självklart kan Sirius gå upp fortfarande, det är bara att vinna resten till exempel. Men man ska vara näst intill tjolahoppreligiös på ett sådant där Årstasätt för att inte kasta in handduken nu.

Och det har inte främst med tabelläget att göra. Det har mest att göra med hur det ser ut i vår lilla klubb och i vårt lilla lag.

För glöm straffsituationerna och det bortdömda målet. Kom i stället ihåg hur det såg ut i första halvlek. Från matchstart. I matchen som bara måste vinnas. Sirius kom till sin hemmaplan som ett oroligt lag. Syrianska, som rasat som en sten genom tabellen de senaste omgångarna, och som därför sparkade tränaren inför gårdagens match, var det lag som kom till match med en idé om vad som skulle göras. Visst, den enkla idén. Stå lågt, ställ om och stöt där vi är svaga. Men den enkla idén är inte alltid dum.

För Syrianskas del gav den utdelning direkt. Efter 20 minuter borde det stått 2-0 till gästerna till och med. Sirius var laget utan idéer, utan riktiga anfall och utan avslut, men med väldigt mycket boll i backlinjen. Och som gästtränaren sa i paus. "Vi visste hur Sirius skulle spela och att de skulle ha mycket boll i backlinjen. Det har vi ingenting emot. De gör inga mål därifrån."

I andra halvlek spelar visserligen Sirius betydligt bättre. Men trots att Syrianska backar tillbaka och bara rensar vilt skapas nästan inga chanser. Och när målet väl kommer är det ett självmål. Resten av matchen kan förstås gå hur som helst. Därifrån är det slumpkontot som avgör framför allt och det är rätt svårt att analysera vad som händer då. Men det är inte heller den delen som oroar mig. Det är den delen av matchen som Sirius ska ta tag i och föra. Det gjorde man inte. Det kunde man inte. Uppenbarligen. Det skrämmer mig.

Det skrämmer mig att lagkaptenen lämnar omklädningsrummet med orden "nu skiter jag i det här". Det skrämmer mig att spelare drar på sig rött kort genom att snacka med domaren efter matchen. Det SKA man inte göra. Det går inte att skylla på domaren där. Man ska inte ens ge honom chansen att ge kort. Gå in i omklädningsrummet och rannsaka sin egen insats är bättre.

Det skrämmer mig också att laget inte heller har tagit sig ur de senaste årens koma. Förlorarmentaliteten skriker ut sin närvaro och den akuta bristen på ledarskap på planen från 2009 och 2008 är lika aktuell 2010.

Faktum är att vår trupp idag inte skrämmer någon motståndare. Att möta Sirius är inte seriens svåraste match, som det borde vara med tanke på trupp och rutin. Vi går in på planen och blottar halsen direkt. Skriker "här är vi svaga, kom och ät upp oss!"

Hörde ni snacket på plan tio minuter in i matchen? Underläge 1-0 på ett tidigt skitmål och 80 minuter kvar att utnyttja sitt markanta övertag i bollinnehav och initiativ. Nä, tänkte väl det. Det var knäpptyst. Om det fanns en enda spelare i blå-svart som trodde på uppgiften så märktes inte det. Från läktaren såg det ut som 11 spelare som tänkte att "fan vilken jävla otur vi har, nu är det kört!"

Med den mentaliteten är det tokkört i år. Då hjälper inte ens tre poäng i torsdagens bortamöte med serieledarna.

Nu är det en match kvar innan serien vänder. Det är en gigantisk uppgift som ligger framför laget. Först tre poäng. Det är det lilla. Sedan en månad för Brännan och Antonio att lösa knuten som fortfarande värker. Att förvandla blå-svarta förlorare till vinnare. Lag som vinner matcher för att de är bättre än motståndarna och som går ut och walkar the walk också. Lag som slutar prata om domare och revanscher och otur och sådant. Lämna det till oss supportrar. Vi är grymma på det, jag lovar. För er som drar på er tröjan gäller andra uppgifter. Lös dem.

1 kommentar:

Anonym sa...

Klockren analys! Skönt med någon som kan klä ens något diffusa blåsvarta ångest i ord. Ledarskap på plan är minst sagt en bristvara. Det är lätt att jämföra med 2006 då Kullinger, Brekkan och Brännström med ord, kroppsspråk och sitt spel visade de övriga i laget vad som gällde. Nu har vi Bylle som skriker och i viss mån Storm som försöker mana på ibland. Om några dagar kanske vi inte har Storm kvar förresten. Det pratades i vintras om att satsa på en amerikan i årets Sirius. Jag tror fortfarande att det vore en bra idé. Jänkarna har ofta en sjujäkla vinnarskalle och "keep running" mentalitet som jag tror skulle göra dagens blåsvarta lag gott.

/Hornby