25 februari 2007

Det var bättre förr, och ju förr desto bättre.

Nostalgi brukar man kalla det om man är snäll, den där reaktionära oviljan att titta på verkligheten så som den faktiskt ser ut. Den som är för oss fotbollsfans vad rondeller är för Vägverket – upphöjd till gällande religion. Det kanske inte nödvändigtvis var bättre förr, men det är definitivt mycket sämre nu, och så vidare. Och nu står vi siriussupportrar här med ena foten i den framtid som per definition skall vara betydligt mörkare än den dåtid vi lämnar. En framtid som består av elitfotboll, riktiga fotbollsarenor, särskilda läktare för bortasupportrar och en och annan match sänd direkt genom den moderna företeelsen Television.

Sirius i superettan är ganska märkligt. Sportsliga framgångar är något som man förgäves ska drömma om, prata om i dåtid och håna andra så kallade medgångssupportrar för. När de står där på farstun, framgångarna, är det klart att man omfamnar dem varmt och släpper in dem hos sig. Men nu när jag har umgåtts ett tag med Sirius avancemang till eliten märker jag att vi har förhållandevis lite att prata om, jag och Framgången. Hur blir det nu? Jag har så länge levt efter devisen att bara man har hjärtat på rätta stället så spelar det ingen roll var man har hjärnan, att det känns svårt och främmande att tänka på elitlicens och publikvärdar som något annat än saker man kan håna ESK för att de alltid har problem med. Nu är den verkligheten här, hos mig, i min vardag.

Ta bara en sådan sak som publikvärdar och bortaläktare. En pojklandskamp på Studenternas här om året gav en liten glimt in i den stora världens verklighet där publikvärdsauktoritet byggs av lika doser sexism och smygrasism gödslad av långvarig marinering av reptilhjärnan i folköl och steroider. En klubb från angränsande län fast förankrad i en anakronistisk självbild av elittillhörighet hade skickat tre kvastfeningar för att lära oss uppsalaslynglar att bemästra den närmast kosmiska kraften av en publik bestående av 200 småbarnsfamiljer. Att kalla det för kulturkrock vore som att kalla 9/11 för en flygolycka. Först nu ser jag denna hisnande antropologiska upplevelse som ett omen om vad som komma skall.

För sanningen är den att från och med mitten av april så kommer vi siriusfans inte längre att kunna parkera vår hoplånade bil femti meter från hörnflaggan i den för dagen aktuella byhålan och knata in på träläktaren brandförsvaret glömde för att sedan med fyra röster dominera ljudbilden totalt under 90 minuter. Vi kommer inte kunna föra konstruktiva dialoger med linjemän och motståndarbackar och vi kommer inte längre att ses som ett exotiskt inslag på arenor där bortafans är något som endast de riktigt gamla surgubbarna kan berätta om. Elit är inte bara sportslig framgång, det är också ett hot av bibliska proportioner mot en identitet. En identitet som jag i och för sig antar att det är lite patetiskt att vara stolt över.

3 kommentarer:

Uv sa...

Panibyrån regerar. Välkommen in i matchen!

Farbror the Guru sa...

På pricken! Väl skaldat.

70 sa...

intressant grubblat. Jag kommer absolut sakna en del grejer, men knappast Farsta IP...