Där analysförmågan lämnar och annat tar vid...

Om man hade varit född till pessimist. Om man hade levt efter devisen "allt som kan gå åt helvete går åt helvete". Då hade man kunnat spela på Superettan den gångna helgen. Och blivit rik, riktigt jävla tät faktiskt. Men, tyvärr, jag hade inte ens i min vildaste fantasi kunnat tro att alla, precis alla matcher, skulle sluta med resultat som gjorde allt precis så dåligt som det bara kunde bli. Nu finns det inga "om". Nu finns det inga "hoppas". Nu finns det ingenting. Förutom ilska, stolthet, jävlaranamma. Ja vad fan som helst som kan få spelarna att prestera sitt yttersta.

Rickardsson gjorde en trevlig intervju på SF. Men nu vill ingen se en trevlig kille. Man vill se en målvakt som äger sitt straffområde. Som skäller ut första jävel som vågar kompromissa med så mycket som en millimeter i positionsspelet. Som utstrålar "nu jävlar räcker det, åt helvete med förbund, Trollhättan och allt annat som kommer i vår väg". Så Rickard. Ställ bort guran ett par veckor och fokusera bara på Sirius. Den andra vägen har du provat. Den fungerar inte tillräckligt bra.
Haisem, Gustaf, Fredrik, Oscar, Jonas eller vilka som nu kan tänkas spela framför Rickard: Nu räcker det. Ni kommer säkerligen att göra några misstag. Men. Ni behöver gå in på den där planen med inställningen att vägra att återigen bli överkörda. Det ska lysa "idag är det stängt på den här delen av planen" i era ögon.
Gallo & co! Ni kommer att bära ett oerhört stort ansvar. Vi vet av tidigare erfarenheter att ni behöver täcka, springa, tackla och offra er totalt. För försvarslinjen klarar det inte själv. Blir de utlämnade så blir det hela lagets fall. Så acceptera att det är på det viset. Inga hängande huvuden. Ingen misströstan. Bara gör det! För resultatet! För klubbens framtid!
Johan, Shpetim, Sunday eller vilken som helst som står där på söndag iklädd föreningens matchställ och med uppgiften att göra mål. Det är lite av sanningens ögonblick. Det har släppts in mål i massor. Men om vi ska vara ärliga, väldigt sällan har det levererats framåt. Alltför ofta har ni setts tveka. Nu är matchen med stort M. Nu om någon gång behöver ni ge laget lite utöver det vanliga. Många jämna fotbollmatcher avgörs genom en anfallsspelare som är lite hungrigare, lite vassare, lite vaknare än övriga.

Jag vet. Det låter desperat och ogenomtänkt. Som lösryckta rop på hjälp. Inte ett dugg kreativt. Men det är lite så läget är nu. Allt är åt helvete. Det är i princip så dåligt som det kan bli. Fans är uppgivna. Folk säger att Sirius är värdelösa. Att "det förstod man ju". Dåliga spelare. Dålig ledning. Fotbollen är död.

Men. Och det är ett stort MEN! MEN om vi vinner. Om vi fixar en match till. Om vi kan åka till Södertälje med chans att fixa en kvalplats. Då lever vi. Och så länge vi lever ska det kämpas. Det kan fortfarande bli en säsong att minnas. En säsong som man leende berättar om. Som man refererar till när det går tungt. Och så länge den chansen finns så måste den tas. Av spelare. Av ledare. Av fans. Som alla ingår i i begreppet SIRIUS.
Sen kan vi spekulera under silly season. Sen kan vi vara långsiktiga. Sen kan vi drömma. Men nu är nu. Och allt som räknas är seger.
Upp till bevis SIRIUS!