28 oktober 2009

Haverikommissionen

Det har tagit sina timmar att smälta det här. Det fattades två jävla mål. Eller en poäng. De fullständigt onödiga 4-1-målen i slutminuterna till Mjällby respektive Åtvidaberg nyligen, till exempel. Jernbergs friläge mot Syrianska. Ribbskottet i Väsby. Listan kan göras hur lång som helst. Känns inte som det spelar så stor roll. Faktum är att vi har kört fulla och utan bälte ganska länge nu. Olyckan skulle komma för eller senare.

Sedan matchen som alla fortfarande pratar om mot IFK Norrköping i juni 2007 har Sirius spelat 80 matcher. Den matchen, seriefinalen, inräknad. På dessa 80 matcher har vi tagit 87 poäng. På dessa 80 matcher har vi släppt in 148 mål. Nästan två per match. Under dessa 80 matcher har laget letts av fyra olika tränarkonstellationer. De har matchat 49 olika spelare. På dessa 80 matcher har våra anfallare – samtliga inräknade – gjort ca 50 mål, lite beroende på hur man räknar. Ungefär varannan match. Bästa målskytt i Sirius på dessa 80 matcher är Daniel Hoch. 13 mål. Ett före mittback Gurra.

Det där är inte statistik från ett elitlag. Det är statistik från ett bonkegäng. Det är statistik från ett lag som i två och ett halvt år har presterat för att åka ur. Det är statistik från en klubb som berusade sig på 10 omgångar en vår för länge sedan, och som sedan aldrig lyckades hämta sig från baksmällan. Några hävdar att det kanske krävdes en kraschlandning för att vakna. I så fall har den skett nu.

Det sägs att det alltid är lätt att vara efterklok. Klaga på beslut som fattats. Värvningar som gjorts. Rekryteringar som skett. Men det är en ganska viktig uppgift för vissa att vara just det. Efterklok. Lära sig av det som skett för att inte göra om samma misstag igen. Där kan man nog säga att föreningen har brustit. Man har felaktigt tolkat våren 2007 som det normala tillståndet och det som skedde därefter som undantaget. Samma personer som fattade beslut då har fått fatta samma beslut igen. Samma personer som skickade upp varningsraketer då har ignorerats gång på gång på gång.

Ingen skulle få för sig att åka Monte Carlo-rallyt utan kartläsare. Vi har gjort ungefär det när vi valde att spela elitfotboll utan sportchef. Ingen skulle få för sig att bygga en skyskrapa utan att använda sig av ritningar. Vi har gjort ungefär det när vi valde att bygga ett lag utan att säkerställa att de ansvariga hade någon plan. Och nu spelar vi i norrettan igen.

Jag tillhör själv de som har varit alltför blåögda. Visst tycker jag mig ha sett de flesta av problemen. Visst har jag slitit mitt hår över en del beslut som fattats de senaste åren. Jag minns desperata telefonsamtal med goda vänner med stora siriushjärtan så tidigt som under hösten 2007 när det kändes som att det här är på väg att gå åt helvete. Ändå har jag nog aldrig riktigt innerst inne trott att det skulle behöva landa där vi är nu. Att truppen skulle vara snäppet för bra för att åka ur.

Samtidigt växte under hösten en känsla fram att en relegering kanske är det enda som kan vända det hela. Det enda som kan vara en tillräckligt kraftfull väckarklocka för att få skutan att ändra kurs. Ut ur Bermudatriangeln.

Men det hade nog inte behövt vara så. Och det är det som grämer mig mest just nu. Känslan är att de viktiga insikterna och den genomgripande kursomläggningen redan hade skett. Några veckor efter det att Jens T Andersson hoppade av som kapten för skutan. Och därmed hade omstarten kunnat ske i Superettan i stället för i Norrettan, med allt vad det innebär. Om det inte vore för de där två målen. Eller den ynka poängen.Men nu är det som det är. Väsby United kan få premiärspela mot Djurgården i april nästa år. Och vi kanske får Forward hemma. Om vi har tur. Det kan lika gärna bli Boden borta.

Jag är siriussupporter. Jag kommer att vara där nästa år. Och bygga upp nya förhoppningar och förväntningar. Nya drömmar. De tre senaste åren tänker jag försöka glömma. Jag har varit efterklok färdigt nu.

Men jag hoppas att det finns andra som tänker komma ihåg. Som kommer att studera de tre senaste åren noggrant och rannsaka sig själva. Och när de sitter och tittar tillbaka på Sirius sejour i Superettan hoppas jag att det inte är hemmamatchen mot BoIS inför 6000 åskådare 2007 som man stirrar sig blind på. Inte matchen mot Norrköping. De man måste se är 0-3 hemma mot BoIS i höstas och 0-3 mot Bunkeflo. Sådana matcher. För tittar man på statistiken är det det som är det normala. Och vill man nå tillbaka till eliten är det nog bäst att sluta hoppas och sluta drömma. Och ta reda på långsiktighet och stabilitet egentligen betyder.

4 kommentarer:

Tommy sa...

Äntligen!! Befarade att det inte skulle komma några fler inlägg här.

Hoppas ni fortsätter, och ökar takten under bandysäsongen och fotbollens silly!

Kör järnet nu.

Anonym sa...

Tror att man som supporter levt i en dröm. Blir ju tydligt när statistiken presenteras. Men som fan har man den rätten. Som ansvarig i föreningen har man det INTE. Klockren skrift, sluta aldrig skriva.

Anonym sa...

kan bara instämma, den här bloggen är guld för en stackars siriussupporter

Mike sa...

Uppskattar dessa analyser något oerhört! Hoppas att ni noga följer utvecklingen den närmaste tiden. Som fotbollsentusiast är man orolig.