Vad gör en bra domare?

Jag har sovit på många föreläsningar i mitt liv. Men en och annan har jag faktiskt varit hyfsat vaken på. En av dem var den första föreläsningen i förvaltningsrätt. Från den har jag också det enskilda citat under 10 år på universitetet som etsat sig fast mest. "Juridik handlar inte om rättvisa, det handlar om att lösa tvister". I övrigt var han galen, den lille korpulente lektorn, men där sade han något viktigt. Det är inte utan att man önskar att de 15 sekundernas föreläsning även hade givits landets fotbollsdomarkår. Allt för ofta ser man domare med regelboken fastetsad i hjärnbarken och en fyraårings rättspatos kanaliserat genom pipan. Hur kan det bli så fel?

Ibland sägs det att en bra fotbollsdomare är den som inte syns. Det är om inte bort-i-tok fel, så åtminstone att ta i lite i överkant kan jag tycka. En bra fotbollsdomare tillhör i allra högsta grad matchen och får gärna märkas. Domarens uppgift är att se till att ramen som spelarna agerar i under 90 minuter är tydlig, relevant och i takt med händelserna på planen. En domares uppgift är inte att blåsa frispark för allt som enligt regelboken kan ge frispark. Och en domare som tror att tydlighet innebär att man vinkar aggresivt och blåser stenhårt i pipan har tyvärr inte förståt vad tydlighet är. Och för en domare som tror att en relevant ram är den samma i division 5 Uppland som i Superettan finns det nog tyvärr inte tillräckligt många fortbildningar att tillgå.

Ändå får de hållas. Domarna som anser att pondus är att ryta till vid minsta pip och peka med hela handen sträckt i den tyska 30-talsskolan. Domarna som väljer att ge fördel mest för att visa att de vet att det finns en fördelsregel, snarare än att faktisk fördel föreligger. Domarna som vänder ryggen till varje situation så fort de blåst frispark av ren konfrontationsångest. Dessa domare skapar matchsituationer i obalans. De ger publiken matcher där bollen ligger still stora delar av tiden. De skapar konflikt i sin paniska längtan efter rättvisa snarare än att lösa de tvister som uppstår. De hade fått IG i förvaltningsrätt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det här jag nu ska skriva. Att folk vill vara domare tycker jag är fantastiskt - jag tycker själv att det var väldigt kul när jag dömde upp till division 4 som liten parvel. Samtidigt har naturligtvis alla rätt att inte vara tillräckligt bra på saker som de gör. Att sakna talang är en mänsklig rättighet som bör försvaras. Med detta sagt måste man dock konstatera att även om det är uppmuntransvärt att folk vill döma fotboll och även om det är en rättighet att vara talanglös så innebär inte detta att det är en mänsklig rättighet att få utlopp för sin talanglöshet inom domarämbetet på vilken nivå som helst. Ta bara konsteleven Anna Odell. Hon har förstås rätt att brinna för att skapa dålig konst som går ut över andra människor, men det ger henne inte ett automatiskt tillträde för att få göra det på stora scener. Eller det gjorde det ju, men det borde det inte göra. Nån måste gripa in.

Och precis som att Konstfack borde stoppat Odell, borde Svenska fotbollsförbundets tävlingskommitté gå in och flytta ner Andreas Ekberg ett par divisioner. Eller ge honom ett Mekano som kanske på sikt kan utvecklas till ett nytt fritidsintresse. Efter att ha förstummats av denne - säkerligen trevlige - unge mans insatser med pipa i mun några gånger bestämde jag mig för en liten undersökning.

På sju matcher denna säsong har Andreas dömt 220 frisparkar. Det vill säga lite drygt 31 per match. Dessutom har han hunnit med att dömma fyra utvisningar och ge 31 gula kort, alltså fem kort per match i runda slängar. Mycket fysiskt arbete för slanten blir det. Personbästa satte han i matchen Sirius-GIF Sundsvall då han hann med 43 frisparkar, sju gula och 2 röda kort (båda för två varningar). I en match som var ganska snäll.

Vad innebär då detta för en match? Om vi gissar att det i snitt tar cirka 20 sekunder att lägga en frispark (då har vi räknat in både de som tar tre sekunder eftersom bollen finns nära till hands och laget vill ha igång spelet snabbt, och de som tar 48 sekunder i matchens slutskede då ena laget vill vinna tid. Och sätter dessutom siffran lågt för att vara snälla mot Ekberg, han är ju ändå bara 23) så blir 43 frisparkar ungefär 14 minuter. Dessutom tenderar frisparkar i sönderblåsta matcher att ta längre tid eftersom missnöjet på planen leder till mer åthutningar och fler tjafssituationer.

För att jämföra denna siffra med något kan det vara på sin plats att titta på samma statistik för Keijo Hyvärinen, en rutinerad Superettadomare som av många anses vara ganska bra, de första åtta omgångarna av superettan. Han har dömt en match mindre än Ekberg och har på sex matcher dömt totalt 125 frisparkar, 18 varningar och ett rött kort. Det vill säga 21 frisparkar och tre kort i snitt per match. Eller omräknat i tid, nästan fem minuters mer speltid när Keijo visslar matcherna jämfört med när Andreas gör det. Och det är alltså lågt räknat.

Detta lilla statistikunderlag ger naturligtvis ingen fullständig bild av läget, men indikationen är solklar. Det är dags för förbundet att mata sin broiler på någon annans gräsmatta. Längre ner i seriesystemet. Det är faktiskt, rent objektivt, bäst för alla parter skulle jag tro.