Monday morning quarterback

Som supporter har man privilegiet att analysera ett fait accompli ungefär en gång i veckan. Förra matchens lag tas alltid med fördel ut dagen efter. Den sanna besserwissern är försiktig med precisionen i förhandsanalyserna och sylvass i kritiken av gårdagen. Därför kastar jag mig gladeligen ut i ett frosseri över dagens tillkortakommande på Listerlandet - och dess efterdyningar manifesterade i press och cyberrymd. Matchen osedd. I sann måndagmorgonmittbacksanda.

Låt oss till att börja med konstatera att Sirius statistiskt sett inte stod för dagens kassaste elitfotbollsinsats i Sverige. Det gjorde Stattena som hade 4-25 i avslut och förlorade med 0-5 mot Umeå IK i damallsvenskan. Några mil därifrån hamnade dock inte Sirius. Och det är förstås inte under några omständigheter ett acceptabelt utfall mellan två lag i samma serie med lika många spelare på plan.

Nu är visserligen inte Sirius det enda laget som tvingats böja ur fyra bollar ur nätmaskorna på Strandvallen i år. Assyriska och Giffarna har också släppt in fyra, Assyriska gjorde dessutom lika få som Sirius. Mjällby är bra. Inte tu tal om det. När Johan Svensson dessutom nu är tillbaka i full form har de tre-fyra spelare som är potentiella matchvinnare offensivt. Det matchar inget annat lag i serien. Men den jobbiga frågan att svara på är; hur dåliga är egentligen Sirius?

Här famlar jag lite. Jag såg inte matchen idag, men jag såg nyligen Sirius först spela 1-1 med mersmak hemma mot Norrköping för att sedan bitvis rulla ut Assyriska borta trots förlust och sedan till slut vinna hemma mot Giffarna. Efter de tre fullt godkända insasterna har laget sedan presterat fem riktigt undermåliga halvlekar. Varför? Det är den enda viktiga frågan just nu. Hur kan samma lag som spelade så bra - nåja heeelt okej i alla fall - fotboll för bara ett par veckor sedan rämna så totalt? Hur kan tre blytunga förluster följa på den seger som till slut kom som retroaktiv utdelning på bra spel?

Svaren på Sirius problem måste naturligtvis sökas i den riktningen. I framtiden. Snarare än att älta laguttagningar, felbeslut och tappade sugar. Det är så lätt att säga att St Cyr inte skulle spelat mittback idag. Fullständigt riskfri analys. Jag vet inte själv hur jag hade formulerat laget med dagens förutsättningar. I bästa måndagmorgonstyle skulle jag väl kunna gör ett försök och hävda att jag hellre hade sett Fredrik som central mittfältare och starkiller idag. Men sanningen är att oavsett vem som hade spelat var idag (och jag hade definitivt valt Gallo som vänsterback givet de tillgängliga spelarna, för att bara nämna någon som fått mycket skit av de flesta av oss som inte sett matchen) hade Sirius varit chanslösa givet samstämmiga ögonvittnesskildringar av läget vad gäller Sirius arbetsinsats.

Men det ligger inte människan för att vända och vrida på svåra problem för att söka en konstruktiv lösning. Vi söker enkla lösningar utan att ta hänsyn till förutsättningar. Därför höjs rösterna nu för att sparka tränare. En eller två spelar ingen roll. Bara nåt görs. Motiveringen är oftast begränsad till "något måste göras, annars...", eller "en ny röst måste in". Det är inget märkligt med det med tanke på resultaten. Samtidigt måste man konstatera att den typen av krav tenderar att fokusera enbart på dåtiden, och inte på framtiden. Endast om man har en gedigen analys av exakt vad som inte fungerar - och på vilket sätt nuvarande konstellationer i form av spelare och ledning är oförmögna att lösa problemet och man har en lika gedigen analys över på vilket sätt den nya situationen ska lösa problemen på ett mer effektivt sätt är det försvarligt att göra såpass genomgripande förändringar.

Det är lite som att om man går till doktorn så vill man gärna bli undersökt ordentligt innan de börjar behandla. Jag kan inte se något väsentligt som skiljer idrott från läkekonst när det gäller just frågan om vad som är fördelaktigast att göra, behandla orsaker eller symptom. Jag är själv inte tillräckligt nära laget för att göra den analysen, men jag kan konstatera att före matchen mot Qviding var stödet för tränarduon kompakt i alla läger trots resultaten. Det finns ingenting som två matcher kan göra för att ändra på den biten. Inte ens uselt spel. Ingenting. Man avbryter helt enkelt inte en långsiktig satsning för en kortsigt lösning om man inte har oerhört väl på fötterna. Det underlaget finns helt enkelt inte nu, som jag ser det. Endast om förtroendet bland spelarna helt skulle rämna kan en seriös klubb ens lyfta frågan.

Vad måste göras då? Om spelarna till hundra procent trodde på sig själva och på gruppen skulle jag utan tvekan säga ingenting. Ingenting behöver göras. Nu är det inte så. Förtroendet för tränarna och för spelidén verkar gediget, men självförtroendet och tilliten på plan är det uppenbart inte. Jag såg som sagt inte matchen idag, men jag kan tolka andras bild - och den passar bra även på matchen mot Qviding så den fungerar som utgångspunkt. Den huvudsakliga diagnosen är att lagspelet bara fungerar så länge matchen är jämn. I kris individualiseras hela uppträdandet. Den som har bollen ser stillastående ryggar framåt och reagerar spontant med att söka bli av med bollen och flytta ansvaret någon annanstans. Alla fotbollslag som uppträder på det sättet måste ha väldigt mycket tur för att inte förlora. En och en räcker helt enkelt inte kunnandet för att slå ett lag som uppträder som en enhet.

Att det just nu är så enkelt att besegra lag som Sirius och Norrköping beror på just det. Den mentala belastningen blir för stor och det överhängande hotet - att förlora matchen och kanske sedan i förlägningen att åka ur - slår undan förutsättningarna för att lösa den aktuella situationen. Det är också anledningen till att jag tror att det kunde vara värdefullt med extern hjälp. Hjälp att helt enkelt strukturera situationen, individ för individ såväl som för hela gruppen. Bygga egna lokala målbilder för det enskilda uppträdandet, skapa en gemensam förståelse för laget som enhet och vars och ens roll in i den strukturen. Alltså personliga verktyg för självutvärdering och måluppfyllelse och en kollektiv problemförståelse och lojalitet för varandra och uppgiften.

Det är alltså en helt och hållet en mental övning. Spela fotboll kan spelarna redan. Det är också en mental övning som inte går att genomföra utan specifik kompetens och utan att finnas relativt nära laget och individerna. Kompetensen finns dock inom organisationen i form av Magnus Berglund. Det känns som en resurs som det vore dumt att inte titta närmare på just nu. Antingen kan man "hoppas" att det ska lossna förr eller senare, och det känns tyvärr ungefär lika konstruktivt som att hävda att "min" laguppställning mot Mjällby hade funkat mycket bättre än tränarnas. Eller så skapar man sig verktygen för en vändning så målmedvetet man kan. Jag tror dock att det är dumt att negligera just den mentala biten av verktygslådan. Vi människor klarar helt enkelt normalt inte den typen av utmaningar på en kafferast.