30 oktober 2009

Vägen framåt

Den som springer runt i stan med ett siriusfinger i luften och försöker ta tempen på stämningen runt fotbollslaget blir nog lite lätt förvånad. Visst, folk är besvikna och så, men det andas faktiskt driv och jävlar anamma kring det hela. Ärligt talat, inte sedan hösten 2006 har folk kännts så entusiastiska. Det är som om det som alla har bävat för i tre år har inträffat och att alla spänningar har släppt.

Det har inte ens gått en vecka sedan misären i Södertälje, men ihärdiga rykten gör gällande att den övergripande ledarorganisationen runt laget redan är klar. Bara en gång de senaste fem åren har vi haft en tränare klar för kommande säsong redan i oktober. Det var Mille inför hans andra år, och det var en mindre katastrof i sig. Nu har vi dessutom enligt samma rykten en sportchef som redan arbetar för fullt. Det är för Sirius del smått revolutionerande. För första gången sedan säsongen 2006 verkar det arbetas på en plan för hur fotbollen ska kunna fungera och utvecklas i föreningen.

Jag vill verkligen inte enbart hylla Magnus Pehrsson. Han gjorde helt klart ett bra jobb under sin korta tid i föreningen. Samtidigt har jag svårt att acceptera att han inte ens var här ett år. Från mitt perspektiv är folk som i praktiken använder den klubb som jag brinner för som dörrmatta för den egna karriären inte blå-svarta hjältar. På ett personligt plan kan jag förstå det. Som siriussupporter kan jag inte acceptera det. Därför hoppas jag verkligen att de som nu ska börja om från grunden planerar att stanna. Och att klubben har tillräckligt tålamod för att ge det den tid som förmodligen kommer att krävas. Och tillräckliga verktyg för att bedöma om arbetet fungerar eller inte. Laissez-fair-mentaliteten (eller Lasse-fair, för den som är på det humöret...) måste bytas ut mot ett genuint och brett ägarskap för helheten i föreningen. Det vore också en nyhet.

Och man ska, innan man förbehållslöst lägger hela äran för uppflyttningen 2006 i Magnus Pehrssons famn, komma ihåg att en stor del av Sirius lyft nog kan tillskrivas det faktum att det på kort tid på rätt eget bevåg återvände en hel drös med karaktärsspelare, varav många med allsvenska meriter. Sådana som Olle Kullinger, Einar Brekkan, Musse Johansson, Andreas Brännström. Spelare som där och då var rätt hyfsade div I-spelare, om man så säger.

Men om vi fortsätter på det positiva. Ordförande Lasse säger sig ha sålt spons som aldrig förr den senaste veckan. Han är fortfarande en ovärderlig komponent för att få säljbiten att gå runt. Även med de sedvanliga saltnyporna som all sådan info ska sköljas ned med så verkar det som om företagen är mottagliga för argumentet "med ert stöd hade detta inte behövt ske". Nu delar jag i och för sig inte den sakframställningen, pengar löser inte den typ av problem som klubben haft. Snarare kan man skraj för vad klubben hade hittat på med ännu mer pengar att tillgå. Men om det är ett fungerande säljargument så ställer jag mig gärna bakom den bilden. För självfallet är pengar en nödvändighet för att jobba klubben tillbaka upp i eliten. I synnerhet om det finns en sportorganisation som kan förvalta dem.

Och till sist. Spelarna. Vi vet att några försvinner. Ett par har redan halvt påskrivna nya kontrakt enligt kvittret i stan. Andra kan man nog redan nu räkna bort. Men som landet ligger idag är det ett fåtal. Den överhängande attityden bland de flesta spelarna verkar ändå vara att "nu jävlar kör vi!" De flesta verkar räkna med att bli kvar. Det är förvisso lätt att skicka de signalerna så länge inte pappret med den tomma raden och den laddade pennan ligger framför en på bordet. Men med tanke på hur det har varit att vara fotbollsspelare i Sirius på sistone hade man faktiskt kunnat förvänta sig en helt annan grundinställning. Något i stil med "fuck den här klubben, nu drar jag till en riktig förening".

Så idag. Den 30:e oktober känns det som att klubben är på gång igen. Som om vindar blåser åt rätt håll. Det är en bräcklig känsla, det ska medges. Det är silly season och mycket kan hända. Men så länge silly bara står för försäsongstransaktioner, och inte koncernbeslut så lever hoppet. Och så länge Pierre Gallo fortfarande står listad som spelare för IK Sirius lever även drömmen om en snabb revansch.

4 kommentarer:

olle sa...

Håller verkligen med om att jag trodde man skulle deppa mycket mer än man gjort. Visst hade det på ett sätt varit lättare att få börja framtida framgångar med "omstart" i superettan istället för div 1 nästa år. Jag tycker vi hade den chansen i år och misslyckades att ta den. Då går det inte att i efterhand sitta och sura över att det nog finns andra klubbar som egentligen är sämre. Vägen tillbaka är kanske lång men jag är fan jävligt sugen på att börja springa allt vad jag har redan idag.

Foley sa...

Ja, det jobbigaste nu tycker jag är att det är så långt till nästa säsong. Jag vill gå på nära bortamatcher utan motståndarklack och se positiv fotboll!

Anonym sa...

Fantastiskt bra om det stämmer att tränare och sportchef redan är klara! Vilka är de då? Det borde ju handla om två tränare och en sportchef, och namn som dyker upp i huvudet är naturligtvis Brännan, Mattias E, Jocke M och allas vår JTA. Men även Wikman, Zaine och Klebér känns fullt möjliga. Eller kommer vi att bli rejält överraskade den dagen det kallas till presskonferens. Lagerbäck borde ju vara ledig...

Anonym sa...

Jag orkar inte med någon presskonferens där Sirius presenterar någon tränare från huvudstaden som antingen gjort usla resultat eller aldrig varit på elitnivå som tränare. Någon som står och snackar lite om fina saker och alla runt omkring bara nickar lyckligt istället för att ställa några tuffa frågor. Det finns två beslut som jag kan acceptera. 1: Klubben gör en ordentlig scouting. Vet inte hur man lyckades hitta den då okända Magnus Persson, men något bra borde man ju gjort då. Repris? 2: Ge Andreas Brännström fortsatt förtroende. Det borgar för någon form av stadga. Ryktet säger också att det var han som styrde skutan förra hösten.