Paussammanfattning i superettan. Del 1.

Superettan har så gått in i dvala. Efter 12 omgångar med oerhört intensivt spelprogram och många matcher får nu spelarna i de olika lagen ett par veckors välbehövlig matchvila. I Sirius fall har spelarna en veckas ledighet först innan träningen tas upp med sikte på återstarten borta mot Trollhättan den 5 juli.

Visserligen är det ju tre omgångar kvar tills serien vänder, och egentligen för tidigt för aggregerade analyser. Men det brukar vi ju som bekant skita i. 12 matcher är över en tredjedel av säsongen, och det är klart att det finns intressanta observationer att vaska ut ur detta material. Vi tar det lag för lag. De fyra första kommer här.

Mjällby.
Det är bara att lyfta på hatten. Listerlänningarna gör nästan tre mål per match framåt och har släppt in totalt sex på tolv matcher. Det är makalöst bra. Erton Fejzullahu har varit vårens stjärnskott i Superettan och fått oerhört mycket press. För mig är det ändå andra saker som imponerar mer med Mjällby. Framför allt Peter Swärdh. Han lärde sig konsten att koka soppa på en spik i Åtvidaberg och lyfte dem flera säsonger till resultat långt över förväntningarna baserade på det så kallade "pappret". I Mjällby har han fått jobba med ett spelarmaterial som är hyperintressant, och har varit det ett tag. Vad han har lyckats med är att slipa bort lagets svagheter. Tidigare säsonger har man haft en tendens att klappa igenom totalt i vissa matcher och ojämnheten har kostat topplaceringar. I år har svackorna mer eller mindre helt uteblivit. Kids som Erton, Adam Berner och Emmanuel Svensson har fått speltid och blommat ut i ett oerhört välfungerande kollektiv med en konsekvent och trygg spelidé.

Samtidigt ska man inte heller underskatta vikten av värvningen av Patrik Rosengren från Kalmar FF. Bagarn var en av allsvenskans mest rutinerade mittbackar och är nu - enligt mig - Superettans MVP. Utan större konkurrens. De sex insläppta målen talar sitt tydliga språk, ett snitt på 0,5 per match. Mindre än hälften mot förra säsongens baklängeskvot. Mycket beroende på samspelet mellan Bagarn och en av seriens mest rutinerade målvakter. Som jag ser det finns absolut ingenting som talar mot att Mjällby fortsätter ånga på i toppen. Om Fejzullahu försvinner spelar mindre roll, laget är långt från beroende av honom, och ersättning i form av Ringberg ryktas vara på väg in. Mjällby är allsvenskt 2010.

Falkenberg
Här får vi nog säga att vi har lite mer av ett mysterium. 16-13 i målskillnad har gett laget hela åtta segrar. Effektivt så det förslår, och då får man ju också ta med i beräkningarna att nästan en femtedel av lagets totala målproduktion har Sirius bjussat på. Men å andra sidan, som jag konstaterade på annat håll inför seriestarten; Falkenberg har en fantastisk förmåga att leverera och det är bara att konstatera att tränare Thomas Askebrand tillsammans med gamle målvaktslegendaren Håkan Svensson gjort ett otroligt bra jobb med laget i tre års tid. År efter år tappar man tongivande spelare, ändå lyckas man ersätta gediget på alla positioner. Det tyder på ett oerhört starkt grundspel.

Själv är jag dock ingen fan av detta grundspel. Falkenberg hör enligt mig till de tråkigaste lagen i serien att titta på, vilket ju också målskillnaden aviserar. Men de är ändå vansinnigt stabila och inte minst bra på fasta situationer. Ett lag där de tongivande spelarna är sådana som Jens Gustafsson, Erik Johansson och David Svensson kommer aldrig charma världen, men. Det räcker rätt långt i den här serien, inte minst som man har seriens kanske bästa träningsförutsättningar. I synnerhet nu när fixstjärnan Rodevåg börjar hitta målet. Det är väl orealistiskt att drömma bort FFF från övre halvan, men någon allsvenska känns knappast aktuellt. Hur skulle det se ut?

Åtvidaberg
Är någon förvånad? Åtvidaberg har prenumererat på lagom många poäng, tillräckligt för toppstrid, men egentligen inte nära allsvenskan rätt länge nu. Men fortfarande är det egentligen oklart hur det går till, i synnerhet i år när man inte kan räkna med Swärdheffekten längre. Eller så är det den som fortfarande håller i sig. För gudarna ska veta att stackars Daniel Wiklund varken var första, andra eller ens tredjeval på tränarposten. Samtidigt är laget ett självspelande kollektiv med en trupp som inte genomgått samma enorma förändringar som många andra lag i den här serien tvingas till år efter år.

Om jag tidigare utsåg Bagarn till seriens viktigaste spelare, ska jag direkt tillägga att Pligg - Kristian Bergström kliver in som god tvåa på listan. Seriens bästa mittfältare år efter år och en dröm för varje tränare att ha på planen. Runt sig har han dessutom ett gäng riktigt bra superettaspelare i bland annat den i år utblommade Haris Radetinac. Pontus Karlsson, Christoffer Karlsson och Jesper Arvidsson är andra spelare som jag rankar mycket högt i supperettankonkurrensen. Och dessutom en av seriens vassaste målvakter. Åtvid släpper in få mål, men saknar också en riktigt utpräglad målskytt, vilket i längden kan bli ett problem. Får laget en svacka är det oerhört mycket värt att ha en 9:a som alltid sätter sina lägen.

Nu verkar dock Åtvid vara ett i stort sett svackfritt lag och det stora raset som nog jag hade väntat mig efter att Swärdh lämnade kommer nog inte att infinna sig. Men det kommer att vara jämnt i den här delen av tabellen och jag tror att fjärdeplatsen kommer att vara vikt åt detta Sven Nylander-lag.

Assyriska
Assyriska är ytterligare ett lag som befinner sig ganska exakt på det ställe i tabellen man förväntade sig. Med en match mindre spelad på grund av hängmatchen mot Väsby har man dessutom hugg på en virtuell andraplats, vilket dock är snäppet bättre än vad jag tror man mäktar med till slut. Med tanke på hur laget spelar måste man dock konstatera att man omsatt förvånansvärt lite mål i år. Framför allt har försvaret hållit ihop bättre än vad jag nog hade anat, om man bortser från de fyra målen mot Mjällby har man på resterande 10 matcher bara släppt in sju mål. Betydelsen av att man fick in Oscar Berglund i truppen kan inte nog överskattas.

Assyriskas fotboll är dessutom kul att se. Bollen befinner sig allt som oftast på marken och det går undan efter kanterna när man är på det humöret. Samtidigt saknar man en riktigt tung målskytt. Xedvet Llumnica var knappast tänkt som startspelare inför säsongen, ändå är det han som har stått för det mesta och bästa framåt när spelare som Marklund gått skadade och brasseduon Dinho och Tiago har varit en besvikelse. Här tror jag dock laget har ett latent problem. Hittills har Assyriska gjort för få mål framåt med tanke på var ytterbackarna oftast befinner sig när laget spelar. Sirius hade exempelvis lösningen på spåret i matchen i Södertälje, men lyckades inte knyta ihop. Men Assyriska är mer sårbara bakåt än vad som kan utläsas av tabellraden, och jag tror inte 1,5 mål framåt i snitt kommer att räcka till allsvenskan.