En månad till tack

Kanske hundra pers tog sig till Löten för att glutta Sirius träningsmatch mot Sleipner i måndags. De fick se två förmodade topplag i varsin division 1-serie. De fick se ett lag som var färdigt och ett lag som har problem. Framför allt med tiden.

- Lärorikt, sa Brännan efter förlusten med 1-4 mot Sleipner.

- Mm, tänker jag. Lärorikt.

Nu ska det direkt sägas att 4-1 i baken i träningsmatch knappast säger särskilt mycket om hur resultaten kommer se ut framöver i serien. Matchen som sådan säger lite mer. Den säger till exemepl att det nog är troligt att Sleipner kommer att vara ett topplag i Söderettan. Sleipner spelar en old school svennebananfotboll à la 4-4-2 och de gör det enkelt och rejält och med Kutchi Moilo som krydda. Kul? Njae. Effektivt? Jajegubbar.

Sirius har genom åren alltid haft det rätt jobbigt med den typen av lag. Vill man se det positivt så kommer Sirius knappast att möta särskilt många liknande lag av hög klass i serien. ÖFK kanske, beroende på om de får ihop grejerna. Vill man se det negativt är det mot just sådana lag som Sirius borde ha en fördel. Ytorna mellan backlinje och mittfält var enorma och Sirius hamnade rättvända på den ytan ett antal gånger under matchen utan att kunna få ut ett endaste litet skott på mål från de situationerna. För ett lag som vill ha rättvända spelare i den ytan (vilka lag vill inte det...) är det ett klart IG.

Samtidigt fortsatte fjolårssjukan på ett oroväckande sätt. Sirius spelade med ett enormt tunnelseende. Allt skulle gå genom mitten. Avsaknaden av vettiga planer för att ta sig från bollrullande i backlinjen till farligheter var precis som i fjol tydlig. Jag försökte och försökte, men kunde inte urskilja mycket till mönster eller idé. Allt hängde på stundens ingivelse och tillfälligheter. Ska man spela på det sättet måste man var individuellt överlägsen sina motståndare. Och det var det ärligt talat ganska långt ifrån.

En annan sak som vi kände igen allt för väl från fjolåret var de individuella misstagen. Oftast flera i rad vid varje motståndarmål. Ta Sleipners kvittering bara som exempel. Situationen uppkommer efter det att Ian (som i övrigt klarade sig rätt bra defensivt som högerback) slagit en "förbjuden" passning. Kort och rakt upp på felvänd Petter med bevakning i ryggen. Pang - omställning och frispark i farligt läge. Bylle ställer tre i muren och bollen har gott om utrymme att slinka runt bredvid och ställa Bylle nere vid ena stolpen. Knappast otagbart alls.

2-1 och 4-1 kommer efter hysteriska missar av Fernberg och Haisem och är båda extremt enkla mål. 3-1 kommer på en hörna där markeringen på gästernas bästa huvudspelare mittbacken Häll är obefintlig. Nicken blir ändå svag men går via Bylle i stolpen och in.

Mycket mer än så skapade ju inte Sleipner. Men det behövde de ju å andra sidan inte göra. Blir man bjuden på tre-fyra bollar behöver man ju inte förta sig för att vinna.

Men om man vill se det lite ljusare så visade Sirius upp att man ändå har en högsta nivå som räcker en bra bit för serien. Första 25 minuterna spelade man ut östgötarna efter noter. 1-0 var helt klart i underkant. Erik Z hade rammat ribban och P hade sin vana trogen missat två hundraprocentiga lägen. En annan hörna var centimetrar från att slinka in. Pressen i början var också resultatet av snabbt mittfältspel, snabba vändningar på kanterna och en hög press på motståndarna. Inte att Sleipner var dåliga. Sedan kommer 1-1 och allt faller. Som i fjol.

Den tragiska slutsatsen måste därför bli att trots att det finns vissa detaljer som är riktigt bra så behövs betydligt mer tid än två veckor för att få till helheten. Allt för många spelare har spenderat nästan hela försäsongen i gymet och allt för många träningar har omöjliggjorts av snömassor. och nu är det bråttom.

Samtidigt måste man konstatera att Sirius inte har råd att ha så många viktiga spelare utanför planen. Ärligt talat. Sirius bänk räcker till en mittenplats i serien. Ska man vara med och kriga om uppflyttning måste Gallo, Blomman och Söderbring in i spel. Då måste Emir tillbaka och konkurera i anfallet och Fredrik tillbaka i kampen om en mittfältsplats. Om inte måste vi ha en hel del tur, och inte minst spela betydligt lägre. Mot Sleipner spelade vi med ett högt lag som sällan var samlat när vi tappade boll - vilket skedde heeela tiden - vilket knappast underlättade för försvaret. Med de bästa borta måste vi vara mer cyniska, stå lägre och ställa om snabbt.

Annars kommer det här att bli en jobbig vår.

Några detaljer:

* Vi måste hitta ett alternativ för det centrala mittfältet. Erik Z klarar av rollen mellan backlinje och mittfält hyggligt, men har en hel del kvar att lära där. Därför behöver han stöd. Patrik St Cyr klarade inte alls av att ge det. Visst, han vinner en boll då och då och han kämpar som ett djur. Men det är bättre att springa en meter rätt än tio meter fel, och då spelar det ingen roll om man är svettigast i laget efter matchen. Nu såg det ut som om han var den som jagade i kvadraten. Det funkar inte. Med den trupp som är tillgänglig idag undrar jag om man inte måste flytta ner till två centrala och hyggligt defensiva mittfältare.

* Elias Storm gjorde Sirius-debut. Stor som ett hus. Utärkt på huvudet. Men hjärntvättad i Norge. Bryt, titta upp och piska bollen så långt upp som möjligt. På tre sekunder. Hej Drillo. Dessutom behöver han komma in matchtempo. Brännan antydde i UNT något liknande om debutanten. "Vi ska ta ett snack i veckan". Det är nog bra det. Storm kommer helt säkert bli en stor tillgång i siriusförsvaret med lite tid. Just den där tiden som vi har så ont om ja.

* Sirius har seriösa anfallsproblem. Just nu har vi bara två renodlade forwards igång. P och Sunday. P fortsätter göra allting utan boll rätt. Tänka rätt, springa i rätt luckor, dra med sig back och öppna ytor på rätt sätt. Sen kommer bollen och det blir error. Han har missat så mycket de senaste matcherna att det satt sig på huvudet. Någon annan förklaring kan jag inte komma på. För helt plötsligt blir allt så svårt. Han vänder ur i stället för att trycka sig framåt och utmana. Han stressar i bolltouch och avslut och det blir mest pannkaka av allt. Å andra sidan är han ju där och man vet att han kan någonstans. Att få det att lossna för P är en av tränarnas största utmaningar.

* Sen har vi Sunday. Han är onekligen sjukt bra på en hel del saker. Men mer upp och ner än Giro d'Italia. Missen på Jernbergs *unika* klackframspelning är extraordinär. Han kan gå in i det öppna målet med tre touch om han vill. Han kan lägga sig på mage och nicka in den. Han har sju meter öppet nät att rulla in den i och lägger den en meter utanför med en enkel bredsida. Ett mysterium. Men han är också rätt ensam om att inte ha något problem med att ha två killar i ryggen. Det är ju bara ett vända runt mellan dem...

* Jernberg ja. Stora delar av matchen ser det inte ut som om han spelar fotboll. Det ser ut som Rainman som intervalltränar för sig själv. Lite spring hit, lite dit, lite titta upp på molnen, lite räkna vagnar på tåget. Och så en genial passning every once in a while. Väggspelet fram till Sundays jättemiss får man söka sig till arenor som Santiago Bernabeu för att få se normalt sett. Tre backar och målisen blir totallurade när han i stället för eget avslut klackar fram bollen till en sopren nigerian. Han har likaså en ovärderlig vänsterfot. Därför måste han också spela så klart. Men fan vad frustrerande det är ibland.

* Offensivt mittfält. Petter och P hade inga roliga fotbollsminuter. Petters felprocent stundtals oförlåtlig och P har vi ju redanvarit inne på. Samtidigt kan man knappast illustrera tydligare problemet med att inte ha dem på planen än genom att som Brännan slänga in Mani och Kango i stället. Där dog allt anfallsspel. Där försvann öppnande löpningar och kantspel. Visst, det är inte bara deras fel. Det var ett okul läge att komma in i och det centrala mittfältet hade sedan länge tappat förmågan att leverera bra bollar. Men skillnaden är att Petter och P gör ett gediget - och riktigt - jobb i det läget. De sätter ändå backlinjen i arbete. Efter 60 minuter i matchen i måndags kunde Sleipners ytterbackar lika gärna satt sig på bussen och pillat på sina Iphones.

* Sista, och viktigaste detaljen. Kan Brännan och Antonio lyfta det här laget? Det är inga mil det handlar om trots allt. Det är de sista procenten. De svåra procenten. Slepiner var där redan. Taggade och samlade och seriösa in i minsta detalj. Dit måste Sirius dras av sina tränare inom 10 dagar. Det är nu Brännan ska visa sig värd förtroendet från i höstas. Han, om någon, måste föregå med gott exempel och gilla läget. Anta utmaningen och sprida den glädjen till laget.

För visst är detta en oerhört kritisk bloggpost. Jag har fokuserat betydligt mer på svagheterna än på styrkorna. Och styrkorna finns där, inget snack. Hade Sirius haft sina 3-0 efter 30 minuter hade jag säkert skrivit annorlunda. Men som sagt förra veckan. Det här var examen. Nu ska laget vara redo för ett professionellt jobb. Då måste även vi glada supportrar kunna lägga upp en ambitiös kravspec. På fredag kommer Giffarna hit för cupmatch. Då vill jag se ett Sirius som med givet spelarmaterial kan stänga mer ytor, spela lite smartare och straffa ett bättre motstånd för deras svagheter. Leken är slut nu. Nu vill jag se ett cyniskt Sirius som vinner matcher. Tack.

Mot Giffarna:

Bylle
Ian - Storm - Fernberg - Haisem
Erik Z - St Cyr
Petter - Jernberg - P
Sunday

Bänk: Richard (frisk nu?), Oscar (hel efter vansinnestacklingen i måndags?), Mani, Blomman (redo för inhopp igen?), Moses