Reformationen i Solna - Den nya dynastin efter Vasa. Eller?

Vi människor är får. Hur ska man annars tolka läsaromröstningarna i vår kära lokaltidning? Förra veckans fråga; om Sirius kommer rasa ner i division 1 efter kölhalningen mot Mjällby, besvarades jakande av 70 % av fårskocken. Dagens fråga; har vinden vänt för Sirius, besvaras i nuläget jakande av 74 %. Sirius har visserligen tre poäng mer idag än igår, men att det totala läget skulle ha förändrats så dramatiskt sedan förra veckan köper jag bara inte.

Nyckelfrågan blir då förstås; vilka får har rätt? Förra veckans, eller denna veckas?

Vet inte riktigt vad gårdagsmatchen ger för svar på den frågan. Inget entydigt sådant i alla fall. Med tanke på att Sirius plockade en trepoängare som räddar mången blå-svart från terapisofforna den här veckan hade man kanske kunnat förvänta sig Den Stora Glädjen just efter slutsignal. Så var det nu inte. Snarare den stora lättnaden. I omklädningsrummet satt spelarna och såg just lättade ut, inte var det den där förlösande glädjen som efter J-Södravändningen här om året i alla fall. En av gårdagens aktörer - som ska få förbli anonym - sa till och med att "först när domaren blåste av blev jag jätteglad, men fem sekunder senare var jag förbannad igen".

Lite så är det ju. Livet är förstås mycket lättare att leva idag. Som om kannvis med Onakafil hällts ner över tillvaron och jagat bort de ondsinta bakterierna. Men frågorna återstår. Vann vi verkligen igår tack vare att vi blivit så jäkla mycket bättre, eller hade det lika mycket att göra med ett minst sagt liberalt försvarsagerande från hemmalagets sida? Lärdomen kanske lika gärna kan vara att vi måste göra åtminstone fyra mål för att vinna en match. I så fall blir det tufft i år.

Men on the positive note konstateras ändå att hjärtat var med på planen igår. Johan Pettersson exemplifierade det hela med en 40-metersrush ner i defensivt straffområde efter att Mani i all sin entusism tappat boll på mittplanen. Johan var helt plötsligt självuppoffrande mittback. Och likadant såg det ut hos många andra. Trots psykologiskt oerhört jobbiga mål i baken - sista sparken före halvtidsvilan och 3-3 mitt i massiv Siriuspress - står laget upp och reser sig igen på slutet. Spelare som jobbade för varandra, i och för sig allt som oftast efter att ha ställt till det för varandra, var en vacker syn. Lite som att återse en gammal god vän man inte sett på ett tag.

Å andra sidan fortsätter problemen med kontinuiteten. Nu var det i och för sig ett bra tag sedan jag själv sprang ut på en elvamannaplan, men jag inbillar mig att som fotbollsspelare på den här nivån är man rätt betjänt av att "ha en position" i ett så kallat spelsystem. Jag begriper ju att Sirius inte har lyxen att värva två spelare till varje plats efter en välsvarvad kravspec och att skadehelvetet kräver sina offer, men jag efterlyser ändå kontinuitet på platser där kontinuitet är möjlig. Efter tio matcher borde laget ha hittat fram till ett sätt att spela. På rak arm kan jag komma på kanske fyra-fem skilda taktiska dispositioner som Sirius ställt på banan i år. Det har varit två defensiva mttfältare ibland, en vid andra tillfällen, två anfallare, eller en, olika typer av fyrmannamittfält och spelare som skiftats från än den ena platsen till den andra.

Paradoxalt nog är det endast i backlinjen - där spelaromsättningen varit av bibliska proportioner - som rollerna har varit som tydligast och mest konsekventa. Kanske är det lättare. En högerback är en högerback är en högerback liksom. Men jag inbillar mig att det inte skulle skada, även i motgång, om en vänstermitt var en vänstermitt var en vänstermitt.

Till nästa drabbning fortsätter dock tvångsdiskontinuiteten. Fredrik Olsson och Daniel Fernberg drog på sig avstängningsvarningar och får en tidig semester från matchandet. Det innebär nya spelare på ovana positioner och ett nytt jiddrande i startelvan som naturligtvis är omöjligt att göra något åt. Jag hoppas nog ändå på att Sirius kan behålla strukturen intakt till nästa match, med ett tvåmannaanfall och en någorlunda liknande mittfältsformation i alla fall. Kanske kan det vara ett sätt att behålla det positiva från gårdagens seger? Kanske kan man på det sättet ingjuta en känsla av trygghet?

Men det är klart. Det blev ju tre mål i baken. Jag är helt övertygad om att den siffran måste reduceras dramatiskt för att det överhuvudtaget ska gå att plocka poäng mot Åtvid. Men jag tror nog faktiskt likväl att grunden till det kunde spåras igår. Hur konstigt det än låter med tanke på att Vasalund hade ett 20-tal avslut mot stackars Richard. Det var ändå Laget som vann. Det fanns en vilja att möta bollar, att hjälpa varandra, att bärga den där jävla segern. Den känslan är att bygga vidare på i jakten på nya poäng.