10 augusti 2009

Det är aldrig för sent att ge upp

Dagens bästa Siriusnyheter kommer från Sofiahemmet där Fredrik Söderbring har genomgått en vad jag förstår lyckad knäoperation. De kommer från Sunday's "next week, man, next week...". De kommer från Blommans operation.

Jag tänker inte ägna värdefull sovtid åt att spekulera i vad som gick fel i dagens match. Vi var där och såg det hela allihop. 2087 pers såg. De såg ett Sirius som inte uppträdde professionellt. Jag kan acceptera en förlust med typ 5-0, bara det finns rimliga förklaringar och ett vettigt ansvarstagande på planen. Men det jag såg idag var oacceptabelt. Jag såg spelare som sprang omkring i sina egna bubblor och mer eller mindre sket i varandra. Spelare som inte pushade varandra och som inte hjälpte varandra.

Jag kan acceptera bristande kompetens eller bristande form. Men jag kan inte acceptera bristande attityd. Det är en ledarskapsfråga som måste lösas ut nu. Det är inte heller något nytt. Men det är något som kommer att accelerera om inget görs. Potential kommer inte rädda kontraktet i år. Lojalitet och arbete kan göra det. Och jag tror inte det blir lätt att få spelarna att känna den lojaliteten, det ansvaret och det gemensamma ägarskapet för situationen om inte laguttagningarna speglar det. Därför bör inte Shpetim starta nästa match exempelvis trots att han förmodligen har en högre potential än många andra. Men byts man ut för att markera och agerar genom att ruska på huvudet och springa in i omklädningsrummet så spelar det ingen roll. Man startar inte nästa match.

Nu är det tolv omgångar kvar. Så länge det bara är en seger upp till säker mark finns förstås enormt goda chanser att säkra ett nytt kontrakt. Men det kommer inte att säkras genom att tycka att vi är bättre än vad tabellraden visar. I fjol var vi i samma position ungefär. Vi räddades kvar av en vilja och ett jävlar anamma att fixa det. Om jag vore siriustränare nu skulle jag stoppa bandet, ta snack i stället för träning i morgon. I grupp och en och en. Förklara att nu är det så här det ser ut. Inget trams kommer att accepteras. Det finns folk i den här stan som lever för att se Sirius vinna.

Det är fan upp till spelarna att visa att det är mer att vara elitfotbollsspelare i Uppsala än att plocka ut ett par färgglada pjucks hos Cykel och Skid lite då och då.

Idag är jag sjukt arg. Snälla, snälla IK Sirius, se till att jag kan få känna lite stolthet på lördag i stället. Det känns så mycket bättre.

4 kommentarer:

Farbror the Guru sa...

Ord!

Matchen mot Bois blev en missad chans till bonuspinnar. En förlust är ju aldrig fredagsmys men när allt kommer omkring så är det ju rätt så många Boisare som platsar i Sirius. Om man bara ser till gårdagsmatchen så är det väl alla?

Om man spelar som rostiga cyklar på Fyrisåns botten så kan man inte lalla runt och tramsa. Det gynnar knappast lagets sargade moral om man tycker att en cykelspark är rätt medicin när vi till sist får en enstaka halvchans.

Kapten Segerström? Var är han?

Johan kom in och visade en gnutta "P". Jernet tycks ha vaknat och tar små steg på hans spännande utvecklingskurva. Det finns små ljuspunkter men det behövs en storköksförpackning inställning!

Anonym sa...

Allt sagt!!

Håwe

m sa...

Jodå, jag håller med om det mesta. Men däremot förstår jag fullständigt huvudruskandet på Spettan. Att byta rakt av forward-forward i den situationen är... inte direkt en signal att man vill ta en pinne.

Sakul sa...

Fast å andra sidan var Shpetim rätt värdelös, m.