Tröst för tigerhjärtan

Det är fyra matcher kvar av Superettan nu. Vi ligger sist. På måndag väntar en ny Siriusmatch på floden Styx strandbankar. Eller var det Fyrisån? Same, same. Hur man än vänder och vrider på det kan jag inte se några överhängande möjligheter till nytt kontrakt vid förlust mot Vasalund.

En tröst för tigerhjärtan är att Sirius har varit bra på den här typen av matcher på sistone. Vi har varit nere och vänt förr. Vi har vunnit direkt avgörande matcher förr. En kylig oktoberdag i Bollstanäs 2004. En lycklig eftermiddag i Upplands Väsby med fem omgångar kvar i fjol. Vi var mer eller mindre tvungna att vinna Hochen avgjorde i 81:a minuten. Vi har tagit de poäng som krävts med kniven på strupen. De senaste 10 åren har vi inte åkt ur en serie.

Men det är inte mycket till garantier. Hittills i år har vi sett ett Sirius som vikt ner sig vid motgångar. Ett lag som har burit nerverna utanpå. På måndag duger inte det längre. "Man måste älska sådana matcher", som Olle Kullinger sa. Nu har vi ingen Olle K. Ingen Brekkan. Ingen Henke. Inga no-nonsense spelare som tänker "fan vad häftigt, nu har jag chansen att avgöra det här". Den enda av den kalibern som finns kvar är står vid sidlinjen. Brännans huvuduppgift den här veckan blir också att mobilisera den kraften hos spelarna. Man måste tro på riktigt, inte bara tänka det utan känna det, att det är vi som har allting i vår hand.

För Vasalund har en minst lika viktig match. Och de har inte vunnit på bortaplan sedan den 11 maj. De har tagit en enda poäng på naturgräs i år. Den 19 april mot Ljungskile. De har gjort totalt fyra mål på naturgräs. Och släppt in 31. På åtta matcher.

Om jag har ångest, hur ska då inte den som har sitt hjärta i solnaklubben känna?