Att vinna bortamatcher (både i allmänhet, och i synnerhet i morgon mot LSK)

Det är inte svårare att vinna en fotbollsmatch på bortaplan än på hemmaplan. Eller det är det ju, om man tittar på statistiken. Men i normalfallet i Superettan ska det inte vara svårare för ett lag som spelar sina hemmamatcher på naturgräs att vinna bortamatcher på naturgräs. Snarare tvärt om. Under en bortamatch har exempelvis Sirius mer optimala uppladningsmöjligheter än vid en hemmamatch. Man är samlade under mer än ett dygn innan och man kan lägga upp hela matchdagen efter ett noga genomtänkt schema. Och knappt någonstans i serien möter man en hemmapublik som gör skillnad. Ändå plockar Sirius som vanligt alla sina poäng på hemmaplan och i stort sett inga på bortaplan. Varför?

Jag är övertygad om att en stor del av svaret stavas bristfällig mental träning och nedärvda traditioner i svensk fotbollsspelarutbildning. Det låter rätt pretto, jag vet, och jag kanske är helt ute och cyklar, men jag tror att alla som såg exempelvis matchen mot Qviding hemma kan intyga att det fanns ett Sirius före Qvidings ledningsmål och ett helt annat efter. Och att den enda skillanden var ett mål. Samma spelare, samma taktiska disposition. Men två genuint olika uppträdanden. Alltså i princip bara skillnader som sitter i knoppen på spelarna.

Och om man utgår från att den mentala biten kan påverka prestationen både individuellt och som lag - i synnerhet som lag - så tror jag att den undermedvetna föreställningen att "det är mycket svårare för oss att vinna på bortaplan" spelar en rätt stor roll. Och med tanke på hur stor roll för prestationen som uppenbarligen den mentala biten spelar så är det märkligt att det läggs ner såpass lite krut på den i svensk elitfotboll.

Sättet att förbättra resultaten på bortaplan borde alltså handla om att bygga upp individuell trygghet inför uppgiften. Självförtroende. En genuin känsla av att vår prestation påverkas inte av att vi spelar på bortaplan, det är nämligen jag som har kontroll över min prestation och inte yttre omständigheter och jag litar på att mina lagkamrater gör sitt jobb.

Känslan är att en fotbollsspelare i Sverige idag har växt upp med tiotals år av den gruppmentalitet som råder i ett fotbollslag och som knappast kan sägas främja individuellt ansvarstagande och självständighet i sin roll i gruppen, utan snarare en hierarki och en anpassningsmentalitet, och att det spelar rätt stor roll när det gäller förutsättningarna för att jobba med den menatla biten.

Exempelvis är en spelare med naturliga ledaregenskaper guld värd att ha på planen i pressade situationer. De spelarna finns självfallet i juniorfotbollen, men så fort de tar steget upp i seniorfotbollen kvävs dessa nyckelegenskaper av gruppmentaliteten. Är du 18 ska du veta din plats. Du ska kilas in och du ska plocka ihop bollar och tvätta skor. Den spelare som låter mest på planen i en juniormatch blir i stället knäpp tyst. Inte i några veckor eller månader, utan i några säsonger.

I slutändan tror jag att det bidrar till att vi får spelare som är sämre rustade för att ta ansvar i specifika matchsituationer än de skulle behöva vara. Jag tror att man får en miljö där "sanningar" som att "vi är sämre på bortaplan", eller "vi har aldrig vunnit mot IFK Grönköping" växer i gruppen snarare än punkteras. Detta eftersom individens mentala utveckling inte prioriteras.

Jag vet inte. Jag kanske är helt ute och cyklar. Andra tankar kring detta bisarra fenomen?

Hur som helst tror jag den mentala biten blir nyckel till seger nummer 1. Sett till de senaste sex matcherna är Sirius ett topplag i serien. Det är en betydligt bättre bild att ha med sig i spelartunneln än att tänka på det knappa halvpoäng som Sirius i snitt har tagit på Superettans bortaplaner.

Nyckel till seger nummer 2.
Fasta situationer. LSK är livsfarliga på det. Inte bara är alla inkast inom tretti meter från kortlinjen, alla hörnor och alla frisparkar på offeniv planhalva farliga målchanser för LSK. Det är också det huvudsakliga sätt de skapar press på och oreda hos sina motståndare. Det gäller alltså att inte ta skitfrisparkar i farliga lägen samt att vara konsekventa i sina positioner på defensiva fasta.

Samtidigt är Sirius rätt bra på offensiva fasta. Vi har ett par bra fötter på banan och det vore på tiden ifall fler blå-svarta kunde spela lite mer på det, det vill säga aktivt gå in och söka situationer som kan bli frispark offensivt.

Nyckel till serger nummer 3.
Hitta ytan mellan Robert Johansson och Etchu Tabe. Det är inga superbackar direkt, i synnerhet inte efter backen. Där har Petter jättemöjligheter att löpa oreda och hitta skottlägen. Överhuvudtaget kommer det att kunna finnas bra möjligheter att störa ett försvar som är relativt orörligt, i synnerhet i sidled. Bakom deras nyckelspelare, mittfältaren Martin Smedberg-Dalance kommer det också att finnas ytor. Frågan är om inte det här är en match där det är läget att falla en hel del, utan att för den skull bli sittande i Richards knä, för att köra stenhårt på omställningar.

Att sakna Gallo är naturligtvis ett stort avbräck. Han är den spelare i laget som är klart bäst på att hitta ytor i tighta lag med sina passningar. Han är också den som är lagets pacemaker. Vidare gav Sunday en del intressanta anfallsvägar som Sirius inte riktigt haft tidigare, vilket kan vara en styrka mot ett lag som kan förväntas pressa oss en del tillbaka i banan. Nu är det upp till Johan Pettersson att visa att han är en anfallare att räkna med. Det är också en mental fråga. Ser han möjligheten, eller bara risken att misslyckas?

Jag önskar att jag kunde avsluta med att säga att jag är optimist och tror på tre poäng. I själva verket skulle jag utan tvekan ta ett erbjudande om en poäng och hemresa direkt. Vår viktigaste spelare för att lösa upp ett tight och hyfsat rakt 4-4-2 är avstängd och jag är långt från säker att spelarna är förmögna att frammana den mentala känslan av att vi är ett bättre lag som kommer vinna detta. Det blir utan tvekan tufft i morgon.