En poäng är en poäng är en poäng

Jahaja. På förhand hade man väl kunnat leva med en poäng i denna krampbortamatch. I efterhand känns det väl också som att man kan leva med en poäng. För sällan har väl ett matchresultat känts såpass välmotiverat och rättvist som efter gårdagens icke-match. Normalt brukar det ta några minuter för en match att så att säga sätta sig. Fem kanske. Tio ibland. Sedan har lagen hittat sitt spel och sina motståndare och kampen om att vinna matchen tar sin början på allvar. Igår sträcktes dessa minuter ut över samtliga nittio. Det var världens längsta inbollning helt enkelt. Ett sorts inverterat chicken race.

Båda lagens tränare känner varandra så väl. Sirius hade scoutat Väsby och Väsby hade scoutat Sirius. För Sirius del handlade det om att styra uppspelen i Väsbys backlinje på de svagare korten - vilket Shpetim gjorde med den äran, det handlade om att inte ge Holster utrymme på mitten - vilket Fredrik skötte med den äran, det handlade om att ge ytterbackarna understöd - vilket också funkade rätt okej. Väsby å sin sida skulle låta Sirius ha mycket boll och räknade kallt med att om vi håller våra positioner och zoner på mitten och i försvaret kommer Sirius aldrig komma någonstans med sitt kortpassningsspel. Och då har de ingenting att komma med. Den som släpper idén och spelplanen först förlorar. Den som lyckas utnyttja de misstag som ges vinner. Inget lag släppte idén förrän de sista femton minuterna och inget lag lyckades utnyttja de andras misstag. Alltså 0-0.

Det är aldrig särskilt kul att se en astrist match. Det är nästan så att det hade varit skönare att få sin nervspänning förlöst med ett sketet baklängesmål i slutminuterna för att liksom få vrida om kniven och lida på riktigt. Eller naturligtvis ännu hellre förlösa spänningen med ett långskott från Jernberg som varit fem centimeter lägre. Nu var det bara ett enda stort Jaha. Världens mest kraftfulla axelryckning. Det syntes till och med på spelarna i bägge lagen efter matchen. Alla såg besvikna ut. Alla såg ut som matadoren i Ferdinand på julafton som ville ha en fight taggad upp till öronen med adrenalin, men som aldrig fick det.

Samtidigt måste det ha varit en fantastisk match att se för alla de som skrikit under Sirius vår av kraftig sjögång och åksjuka och krävt cynism, tillknäppthet och rensningar över sidlinjerna. Bygga bakifrån. Jag lovar att det inte såg särskilt mycket skojsigare ut när Ljungskile plockade sina poäng i allsvenskan i fjol. Och så är det ju. Om motståndaren inte gör mål så är man garanterad minst ett poäng. Och jag tycker inte man ska glömma det när man - med rätta - sågar matchen som sådan. Sirius har aldrig förut i den här serien mött ett lag som spelat som Väsby gjorde igår. Möjligtvis i hemmamatchen mot J-Södra.

Och Väsby gjorde det väldigt bra. I 70 minuter hindrade de ett lag som skapat mängder med målchanser i sina senaste fem matcher från att skapa ett enda skit. De tvingade Sirius att göra två byten i paus. Makacha som inte kom någonstans eftersom han (förmodligen) aldrig har spelat med punktmarkering förut och inte hade någon annan lösning på det än att försöka med samma sak som vanligt, med så när ödesdiger konsekvens. Han slog bort sex av sina sju första passningar. Mani som hade skadekänningar och som inte hade mycket boll nån gång, vilket kanske på sitt sätt var tur, för vi åkte inte på några omställningar där i alla fall.

Sirius gjorde det också bra. Holster var definitivt inte van vid att få extra bevakning och Santana var inte van vid att ha understöd mot sig så fort han fick bollen. Och anfallaren Engblom lyftes i pausen eftersom hade raderats ut fullständigt av Gurra och Fernberg. Richard behövde inte göra en enda kvalificerad räddning under hela matchen även om det blev strul på ett par defensiva fasta situationer. Egentligen var det först när irrationelle Admir Catovic kom in med drygt tio minuter kvar som Sirius fick problem. Kanske skulle också Catovic haft straff i 88:e minuten när Jernberg gör en mindre lyckad tackling i eget straffområde.

Det trösterika med insatsen är att Sirius för första gången på drygt ett år håller nollan på bortaplan och att man gör det tack vare att man hittat en lösning på säsongens kroniska backlinjeproblem med de spelare man har att tillgå. Det är alltid lätt att önska in andra spelare i startelvan, men vi har de vi har i truppen. Och igår klaffade det fint. Richards och Gurras stämmor hördes över hela den byggarbetsplats utklädd till fotbollsplan som Vilundavallen är och försvaret agerade sammanhängande och resolut. De misstag och de bolltapp vi fortfarande pysslade med gjorde vi nu i stället på offensiv planhalva och med mycket folk bakom. Det är betydligt mer okej.

Men helt uppenbart fick vi betala för de hängslena och säkerhetslinorna i form av ett uteblivet anfallsspel. Shpetim gjorde det ungefär så bra som man kan förvänta sig i första halvlek, men när inga djupledslöpningar kommer eftersom Mani har ont (och ersättare Jernberg har annat för sig än att kuta under en match), Fredrik har andra uppgifter och Makacha, tja, vete fan vad han gjorde i stället för att spela fotboll, så händer det absolut ingenting offensivt. Och ytorna var stängda effektivt av Väsbyspelarna.

Det som nu ska bli oerhört intressant att se är hur de bägge lagen tar med sig den här matchen in till nästa avspark. Läget är lite det att båda lagen har visat varsin sten i en sten-sax-påse-lek. frågan är vad man nu ska göra i nästa match för att få ett övertag. Visa en ny sten, eller försöka med något annat för att slå motståndarens nästa drag. Skulle Väsby visa sten även nästa match är jag övertygad om att Sirius skulle vinna på att gå över till två anfallare för att ge större möjligheter till variation i anfallsspelet. Men om Väsby i stället startar Catovic och flyttar upp sin press riktigt högt upp i planen precis som de gjorde i slutet senast, är det förmodligen bättre om Sirius fortsätter visa sten.

Någonstans kan jag tycka att just exakt detta läge är bland det mest kittlande som finns i fotboll och det ultimata beviset för att det inte bara är att lasta in de bästa spelarna på plan och låta de tuta och köra. Världens äldsta och dammigaste fotbollskliché - den om det gröna fältets schack - passar faktiskt rätt bra nu. Den som läser motståndarna rätt inför nästa drag och hittar ett sätt att möta det kommer att vinna. Men i det schackpartiet kan vi nog vara säkra på en sak i alla fall. Tolle Lagerlöf och hans Väsby hade definitivt räknat med ett öppnare och mer givmilt Sirius igår. Jag väljer att tolka det positivt. Anfallsspel vet jag redan att vi kan prestera betydligt bättre än så här. Försvarsspelet visste jag inte riktigt var i samma klass.