28 juli 2009

Vad vann vi egentligen igår?

Seger med 2-1 i krampmatchen igår. Sex tabellplaceringars klättring. Drömmål av Gallo. Ett av säsongens mer rejäla försvarsuppträdanden (kanske visserligen säger mer om säsongen än kvaliteten på gårdagens försvarsspel). Ändå finns det en gnagande känsla av obehag efter gårdagens match. Varför?

Olle Kullinger brukar så fort han får chansen (och det fick han igår igen) säga att man måste gilla sådana här matcher. Matcher som gäller allt. En fotbollsspelare har alltid valet att springa i luckan och söka chansen att avgöra. Eller slå den avgörande passen. Eller så kan man gömma sig bakom närmaste motståndare. Vända ryggen mot bollhållaren. Stressa iväg bollen egentligen vart som helst utom vid de egna fötterna. Skit samma om min lagkamrat hamnar i ett farligare läge efter min pass, bara inte jag slår bort den.

Jag är övertygad om att det är oavsiktligt. Jag är övertygad om att "det bara händer".

Efter matchen igår stod lagets mest rutinerade spelare, Gallo, och slog ut med armarna. "Vi blir rädda att förlora och det blir alldeles för ängsligt." Och det är ju det som är grejen. Det handlar inte om att alla helt plötsligt blir sämre fotbollsspelare eller glömmer bort hur man gör. Det handlar om i grunden samma mänskliga fenomen som gör att föräldrar som är ute och reser mycket köper extra fina presenter till sina barn när de kommer hem, eller att fotbollsstyrelser sparkar tränare när det går dåligt för laget. Man överkompenserar för att rätta till en upplevd krissituation.

I stället för att tänka att det är bra att vi leder den här viktiga matchen, nu måste de gå framåt vilket innebär ytor för oss att kontra i tänker man omedvetet att det gäller att inte förlora detta och överkompenserar den upplevda krissituationen genom att falla i sina positioner och därmed i själva verket göra det lättare och mer riskfritt för motståndarna att pressa högt. Resultatet blir att man får en massa spelare som ligger på ovana positioner och snittlängden på passningarna sjunker till mindre än hälften. Och det säger ju sig självt att om en back slår en lätt passning till en mittfältare på fem meter upp i banan så hamnar laget i ett sämre läge än om man slår en fortfarande lätt passning till en mittfältare på 15 meter. Och om passningen blir dålig får motståndarna ställa om från en position som är betydligt farligare.

Det är den stora skillnaden som jag ser det mellan de två andrahalvlekarna mot Väsby. I första matchen tappade Sirius också mycket boll, men man tappade den tjugo meter in på Väsbys planhalva vilket innebar att backlinjens position var mitt på egen planhalva när man började försvara. Igår hann backlinjen knappt upp till straffområdeslinjen mellan anfallsvågorna. Resultatet blir fler farliga inkast. Fler frisparkar mot i bra lägen. Fler hörnor. Och så vidare. Och den enda skillnaden är egentligen att förra veckan fanns det två poäng att vinna och bara ett att förlora. Igår fanns det bara tre poäng att förlora. Lagen var i princip de samma.

Så vad vann vi då? Tre poäng naturligtvis. Det är en sjättedel av vår totala poängskörd hittills, så det är naturligtvis det primära. Men jag undrar ändå om vi inte vann en sak till som inte alls är ointressant. Jag undrar om vi inte vann en avgörande dos självförtroende. Det är ett betydligt mycket bättre läge att prata om uppenbara brister i en match man vunnit än uppenbara brister i en match man förlorat. Det är vansinnigt mycket bättre att ligga 10:a i en tabell än att ligga sist. Det var otroligt jämnt i tabellen även när vi låg sist alldeles nyss, ändå pratade alla om att vi låg sist och om krisen i klubben. Nu kan man i stället fokusera på att "hålla sig över strecket". Och riktiga vinnarskallar i laget kan börja titta uppåt och se att det bara är tre poäng förbi J-Södra och BoIS, som vi ju dessutom möter hemma om två veckor. Det är en jäkla skillnad mot att behöva vinna för att inte bli avhakade. Det tror jag alla som sett skillnaden mellan spelet i första respektive andra halvlek i matcherna mot Väsby och Syrianska kan skriva under på.

För ännu intressantare än det ihopsjunkna laget i gårdagens andra halvlek är det faktum att Sirius bara förlorat en av de senaste sex matcherna och att man tagit 11 poäng på dessa. De senaste tre matcherna har man bara släppt in två mål. Våra konkurrenter där nere i botten har, med undantag för Ljungskile, helt motsatt trend. J-Södra har tre poäng de senaste sju matcherna och har släppt in tio mål de senaste två. Qviding har inte vunnit sedan man besegrade Sirius i slutet av maj. Vasalund har en seger senaste sju matcherna. Trollhättan har tre raka förluster. Och Väsby har en seger senaste åtta matcherna.

Fyra lag har plockat fler poäng än Sirius senaste sex matcherna. Det är Mjällby, Åtvidaberg, Ängelholm och Giffarna. Ettan, tvåan, fyran och sexan. Det är ett rätt bra bagage att ha med sig till den svåra bortamatchen mot LSK på söndag.

Sedan är jag faktiskt inte alls säker på att skadan på Sunday gör särskilt mycket. Han har trots allt bara spelat cirka 100 minuter i den blå-svarta tröjan. I stället gör hans frånvaro att P har en utmärkt chans att jobba sig i fas igen. P var långt ifrån lysande i sitt inhopp igår. Men han jobbade under matchen gradvis bort de värsta hopplösheterna och mentala blockeringarna under matchen. Under hans halva första halvlek vann han inte en nickduell. Under andra halvlek var han högst på nästan allt och den enda skillnaden var inställningen. I första gick han upp utan armar och tyngd och blev lätt flyttad på. I andra var det som om han insåg att han var större och starkare än mittbackarna och gick in med pondus. Det var trots allt inte hans fel att ingen fyllde på eller gav understöd. Vidare tog han sig till ett par bra avslut på egen hand. det vet jag inte när han gjorde senast på samma sätt. Med Sunday borta kan han förhoppningsvis fortsätta det arbetet. Vi behöver trots allt fler forwards i spel.

Jernberg var en annan spelare vars insats lovade gott. Han hade en utpräglat offensiv roll, men det defensiva ansvar han ändå hade tog han. Jag är dock rätt säker på att om man frågar Jernberg varför han tog slut helt med halvtimmen kvar skulle han säga att det berodde på att han tvingades ta för mycket defensivt ansvar. Frågar man mig beror det på att han ännu inte har insett vad spel på den här nivån kräver. Ingen ifrågasätter att han har alla förutsättningar att etablera sig som elitspelare, men han har ännu inte gjort det jobb som krävs vid sidan om talangen. Förhoppningsvis kan den lärdomen så sakteliga sjunka in.

Vidare imponerades jag lite av Haisems mogna spel. Visst, han går fortfarande bort sig offensivt ibland. Men han har förbättrat sin defensiv avsevärt och i kombination med ett redan för nivån vettigt passningsspel växer han fram till en av de spelare som har störst del i förbättringen av vårt försvarsspel på sistone. För man ska inte glömma att Väsby inte är ett dåligt lag offensivt. De har knasig balans i sin defensiv och slarvar om möjligt ännu mer i sina uppspel än Sirius i sina värsta stunder, men offensivt på mitten håller de hög klass för serien. Få lag är så bra på att hitta just ytan mellan motståndarnas lagdelar som Väsby.

För trots allt. Det är få lag förunnat att spela perfekt fotboll i nittio minuter. Lyckas man utnyttja sina starka perioder och minimera skadorna i de svaga perioderna har man kommit rätt långt. Och det är till viss del en fråga om tajming. Den tajmingen blir bara bättre och bättre och kan illustreras av exempelvis Haisems agerande i matchens absoluta slutskede när han slår ut bollen över kortlinjen och direkt skriker till linjemannen "den är blå!". Det är tillräckligt för att linjemannen ska tveka en sekund och peka mot inspark - det säkra före det osäkra - och att en skogstokig Catovic ska varnas för protesterna mot (det felaktiga) domslutet. Motsatsen illustrerades minuterna innan av Luggen då han efter att vi vunnit ett defensivt inkast under en period av hård Väsbypress tar en maxlöpning på tio meter ut till sidlinjen och ropar på bollkallen att snabbt ge honom en ny boll. Trots att det enda riktiga är att sätta sig och knyta skorna.

Sådana detaljer är så otroligt mycket lättare att geomföra och prata om i medgång. Bara med höjt huvud, starkt självförtroende och pondus kan man få domsluten med sig i avgörande lägen. Efter gårdagens seger och med de senaste matchernas trend och ett åtminstone visuellt avstånd neråt i tabellen kan förhoppningsvis Sirius tillföra det som slarviga tv-experter brukar kalla för "energi" i sina efter matchen-analyser, men som i själva verket är en jäkla massa små detaljer som man kan kontrollera, och som i mångt och mycket handlar om att ta ansvar på planen. Ta Haisem-exemplet igen. Han tog ansvar för den situationen. Ingen hade hängt honom om det blivit en hörna som Väsby hade kvitterat på, ändå var det han som i just den sekunden tog det ansvar som förhindrade att Väsby ens fick chansen att kvittera på hörnan. Sånt är så mycket lättare i medgång. Det kan i förlängningen ge betydligt fler poäng än de tre som till och med en lindrigt litterat fotbollsfobiker kan läsa sig till efter matchen igår.

1 kommentar:

Farbror the Guru sa...

Vi vann en liten säkerhetsmarginal i förhållande till Väsby. Det är en mycket viktig sak. Om vi nu bara "klyschar vidare" och vinner ytterligare några måstematcher för att skapa en marginal i förhållande till, säg, Trollhättan mm så börjar det finnas hopp om hopp.

Lill-Löken Jernberg! Det finns hopp. Gårdagsmatchen var ett klart steg i riktning mot de förväntningar jag har på grabben.

Stor-Löken Hoch! Det låter ju för bra för att vara sant att han sitter i bussen inför en U21-fajt? Han kanske är lite fotbollssugen? Om Hochen finner sig i rollen som "Super Sub" så ....