08 juli 2009

Sagan om landet som var på väg att gå under

Det var en gång ett litet land som tyvärr inte alls låg så långt borta. Ganska nära låg det faktiskt. Det var ett vackert litet land, med höga berg och djupa dalar, halsbrytande scenerier och en synnerligen vacker flagga. Invånarna i det lilla landet var visserligen ganska få, men under goda tider var det många som turistade i det lilla landet. Det var något som bekymrade de styrande i landet, som gärna skulle vilja att lite fler människor flyttade dit permanent. Det man hade att locka med, det finaste man hade faktiskt, var landets symfoniorkester.

Under många år hade dock orkestern misskötts, och i stället för att spela på de stora operahusen hade man fått nöja sig med att spela i små lador i den närmaste trakten. Oftast kom nästan inga alls på konserterna, och de som kom var inte sällan rätt berusade, men sjöng i alla fall glatt med i de gamla slagdängorna även om det lät falskt. Och det gjorde det ganska ofta.

En dag bestämde sig landets premiärminister för att det var dags att styra upp det hela. Han var visserligen egentligen nöjesminister och hade själv spelat andraviolin i orkestern en gång i tiden, men alla tyckte det var bäst att han också var premiärminister efter som han hade så många vänner. Och när han tog tag i verksamheten började det hända saker. Det gamla dåliga började rensas ut och nya dirigenter anställdes. Nu skulle det säljas biljettpaket och orkesterresor och turisterna skulle så småningom hitta tillbaka till det lilla landet. Och premiärministern fick som han ville. Med hårt arbete och stor målmedvetenhet började orkestern låta bättre och bättre, och invånarna i det lilla landet var mycket lyckliga.

De styrande i det lilla landet kunde förvisso inte särskilt mycket om musik - de var ju justitieministrar och transportministrar och sånt och kunde mest en massa andra saker, men deras entusiasm och målmedvetenhet räckte ganska långt och orkestern blev med tiden så bra att den fick spela på ganska så stora scener. Och äntligen var det frid och fröjd i det lilla landet.

Men så bestämde sig den nye unge stjärndirigenten för att sluta, och i all hast fick premiärministern rekrytera en gammal dansbandssaxofonist som dirigent. Det var det enda som fanns ledigt till ett pris som passade landets kassa, och man är ju inte ofta i den positionen att man får välja helt vad man vill ha. Så orkestern började spela dansbandsmusik och dra bögskämt och till en början tyckte invånarna i landet att det lät ganska nytt och fräscht. Problemet var bara det att alla andra orkestrar på kontinenten, när de väl hämtat sig från förvåningen, spelade så mycket bättre musik. Det här tyckte de styrande i landet blev rätt jobbigt med tiden och till slut bestämde premiärministern att det fick vara nog och dirigenterna från landets ungdomssymfoniker fick ta över den stora orkestern.

Det gick väl sådär, men det lät åtminstone bättre och bättre. Och när så den nya konsertsäsongen närmade sig var alla överens om att det nog skulle kunna spelas spännande och nyskapande musik av orkestern. Man letade upp ett par cellister här och en ung, lovande trumpetare där. Man anställde den pukslagare man tidigare hyrt in när man insåg att de man redan hade inte kunde läsa noter, och man hittade till och med en förstaviolinist från en helt annan kontinent. Kort sagt, det här skulle bli spännade.

När konsertsäsongen så började visade det sig att man hade glömt att dela ut samma notblad till hela orkestern. Det hela blev ganska pinsamt för premiärministern och de andra som styrde i landet. När sedan båda cellisterna blev sjuka och man ibland tvingades låta till och med trombonister spela både cello och basfiol så var kaoset fullständigt. Dirigenten hade kanske rätt noter, men det var i så fall faktiskt omöjligt att höra så falskt som hela orkestern lät. De styrande slet sitt hår och slutade till och med att gå på konserterna själva. Än mindre gick de på repetitionerna. Trots att de visste hur viktig orkestern var för landets turism. Visserligen gick fortfarande premiärministern på en hel del, men han hade å andra sidan blivit mer och mer lomhörd med åren.

Och det må väl vara hänt. De hade ju ändå överlämnat orkesterns öde hos de nya dirigenterna och sett till att det i alla fall fanns folk som kunde spela de flesta olika instrument i orkestern. Och det lät trots allt bättre och bättre när orkestern spelade trots att både publik och kritiker fortfarande klagade högljutt över hur illa det lät, trots att de själva knappt ens gick på konserterna längre.

Men en ödesdiger dag, och det är knappt jag kan skriva detta då mina fingra fortfarande darrar av skräck och förvåning. En ödesdiger dag spelade orkestern sin vackraste musik på år och dagar. Nästan ingen var där för att lyssna på dem, men de som var där hörde hur vackert det lät. Den andra orkestern som spelade den kvällen körde visserligen sina inarbetade refränger, och det är ju oftast det som räknas om man vill klättra på hitlistorna. Men alla som var där kunde ändå höra att det lilla landets orkester hade något mycket större på gång. Visst lät det lite falskt här och där, men inget som inte går att öva bort.

Men eftersom de som styrde i landet inte var där och allt de kunde se var hitlistorna, blev de så ledsna och arga att de bestämde sig för att något måste göras. De läste bara de argaste recentionerna från konsertern och konstaterade att vi måste sammankalla instrumentalisterna till ett möte. De trodde nämligen att landets befolkning ville se starkt ledarskap i denna svåra tid.

Så premiärministern och justitieministern gick till orkestern och sa att nu jäklarns måste ni spela efter nya noter. Alla begriper ju att ni spelar för svåra stycken efter alldeles för komplicerad partitur! Vi tänker gå in och kolla att dirigenten verkligen gör sitt jobb, sa de. Vi tänker ta ledigt från våra vanliga arbeten för att följa orkesterns repetitioner på riktigt nära håll, sa de. Och om det inte låter bra får vi se till att ändra noterna, sa de. Eller i alla fall tänker vi bli jättearga, sa de.
Men musikerna blev ännu mera jättearga när de hörde detta. De styrande hade ju inte ens hört deras senaste konsert, trots att det fanns en jättebra inspelning att lyssna på. De hade ju bara läst lite i konvolutet och den arga krönikören på landets största tidning. De styrande kan ju egentligen inte ens särskilt mycket om musik själva. De kan knappt läsa noter, ändå kommer de och kladdar i partituren utan att begripa att det hela riskerar att bli helt ospelbart.

Så istället för att öva inför nästa konsert och se till att det låter ännu bättre då, så är musikerna och dirigenterna och de styrande arga på varandra och lägger massor med energi på att vara arga och upprörda. Och det lilla vackra landet med alla sina berg och dalar fortsätter att vara en plågad liten nation med en plågad befolkning och offentliganställda som knappt vet vad de ska tro om sina chefer. Och allt det fina som premiärministern hade börjat bygga upp riskerar att raseras igen. Och all musik orkestern övat in under sin nye dirigent kanske hamnar i soptunnan till förmån för gammal dammig symfrock framförd på casiosyntar.

Så ibland kände vissa medborgare i landet att de inte visste om de ville leva i ett land där en premiärminister (som visserligen fortfarande kändes väldigt bra för landet på många sätt - bara han höll sig från musiken) ville dirigera orkestern själv och där andra i regeringen trodde sig veta hur orkestern borde spela bara för att de hade läst en dålig recension och bara för att de själva hade spelade blockflöjt i trean och sett Toto i Globen -90. Där de styrande politikerna örfilade upp tjänstemännen som vore de barnhemsbarn i en Dickensroman. Där de styrande kunde bryta sönder dirigentens pinne och ersätta den med en toaborste.

En del medborgare ville bara se sitt lands orkester spela på de stora scenerna igen. De ville höra den vackraste musiken. De ville se en gigantisk immigrationsvåg till sitt land och ett överflöd av turister. Och de ville ha en regering som ägnade sig åt att regera och inte åt att idka ministerstyre. Och om denna saga som jag nu berättat skulle råka vara "based on a true story", så är jag rädd att allt detta är blott en dröm och att den drömen kanske riskerar att krossas i detta nu. Den enda förhoppningen en del hade var att den kära orkestern skulle våga stå upp för sina egna ideal, fortsätta skapa sin egen musik och förstås fortsätta öva bort dissonanserna. Annars trodde de att det skulle bli svårt att överleva denna konsertsäsong. Annars trodde de att landet fortsättningsvis bara skulle vara ett litet vackert men fattigt land där regeringen fortsatte joddla i dalgångarna medan landets orkester spelade ompa-ompa för en handfull fulla turister på Statt i Falun.

Snipp, snapp, snut.

9 kommentarer:

Farbror the Guru sa...

Syrligt men sant!

ThomasD sa...

Oj, det här var inte nån harmonisk läsning. Välskrivet förvisso, men mycket oharmoniskt.

Anonym sa...

Oj, väldigt träffande.
Jag som längtade efter att få höra de spela så vackert som jag har hört att de kan.

Anonym sa...

Jag blir väldigt orolig när jag läser detta, väldigt väldigt orolig.

Anonym sa...

snacka om pajas

oskar sa...

bra skrivet

Panikbyrån sa...

Ja, nä, äsch, jo. Kanske lite överreaktion, men det som jag tror på sikt är farligast för en klubb på ett bananskal är när folk som inte ska lägga sig i lägger sig i. Ett hot är ett hot hur det än framförs och om min arbetsgivare knatade in på mitt kontor och sa att det är ju vansinne att skriva rapporterna som jag gör, och om jag fortsatte på det viset skulle kanske hela organsiationen går omkull, så är jag helt säker på att det skulle påverka mitt arbete den närmaste tiden.

Anonym sa...

Har Lasse varit i farten eller vad?

Anonym sa...

Sjukt roligt skrivet!