14 juli 2009

Känsla vs sakförhållande

Tänk vad små detaljer kan göra. En fint slagen frispark och en Söndag på rätt plats en helt vanlig måndag och allt är glömt och förlåtet. Om jag var Shpetim Hasani skulle jag putsa Sundays skor efter varje träning den här veckan. Om jag var Luggen lika så. Men det är ju det som är fotboll. De små marginalerna. Hade Syrianska i stället vänt och vunnit, vilket inte direkt var ett osannolikt scenario sett till de sista 20 minuterna hade vi inte pratat om Shpetims straffmiss i en bisats. Vi hade inte börjat varje matchkommentar med att berömma Petters första halvlek, Jernbergs vänstertass (han börjar skrapa ihop till epitetet den nye Hoch med sin unika kombo av hög poäng per spelad minut-kvot och gediget lökande på och vid sidan av planen) och Gurras revansch på sig själv. Vi hade fokuserat på bristerna förstås. För de fanns. Oh yes, vad de fanns.

En seger gör oss supportrar till Pavlovs hundar. Samarbete med AIK någon?

Det finns alltid så många sanningar att lyfta fram. Vi kan exempelvis välja att konstatera att Sirius nu har tagit sju poäng senaste fyra matchern och bara förlorat en av dem. Eller så kan vi välja att titta på de sju senaste matcherna och konstatera att vi bara har två segrar och att vi plockat i snitt en poäng per match men släppt in tre mål. Därför är det viktigt att tydligt redovisa vad det är man analyserar när man kommer till den ena eller den andra slutsatsen. Att exempelvis konstatera att försvaret inte fungerade mot Trollhättan är ungefär som att berätta att en fullvuxen elefant väger mer än tolv kilo. Det är helt enkelt inte intressant information. Därför var det efter den matchen mycket viktigare att diskutera det som ingen annan var intresserad av, det vill säga de positiva bitarna samt försöka gräva i vad det exakt var som gick åt skogen i försvaret.

På samma sätt, fast omvänt, kan jag känna efter matchen igår eftersom jag är helt säket på att just dessa bitar skulle vara huvudmål för diskussionen om Syrianskas kvittering hade hållt matchen ut, eller om de hade vänt. Jag utgår från att det är exakt det som tränarna gör i alla fall. Timmarna efter match kan det vara okej att njuta, men dagen efter ska lärdomar dras och då ser jag framför allt tre stora frågetecken.

1. Balansen i backlinjen. Återigen spelade de fyra backar vi har tillgängliga, Oscar Zettergren räknas inte - han kom från tvåan och har gjort en träning med laget. Uppenbart är att denna backlinje inte håller om motståndartränarna plockar fram matchdvd:n. Det tog Syrianska 70 minuter att upptäcka hålet, sedan lastade de bollar på ytan mellan Luggen och Gurra och satte framför allt Luggen under stenhård press. Det höll på att kosta (borde ha kostat) oss matchen. Luggen vann faktiskt inte en enda nickduell under den perioden, och han missade dem med marginal också. Det var en oddyssé i feltajming som så när kostade oss poäng. Detta måste lösas, men tyvärr kommer knappast varken Söderbring eller Blomman vara tillbaka de närmaste matcherna, alltså måste man titta på alternativ i form av rockader i backlinjen eller omfördelning av mittfältsresurser till extra stöd.

2. Disponeringen av mittfältet. Det spel vi spelar nu kräver passningsskickliga spelare på planen. De bästa vi har är Makacha och Gallo. Spelar vi mindre passningsskickliga spelare på mitten förlorar vi en del av det momentet. Samtidigt har varken Gallo eller Makacha tillfört något värt att skriva hem om i defensiven. Mani är fullständigt otillräknelig defensivt och släpper sin kant redan dagen innan match. Petter försöker i alla fall, men har inte han heller mycket att komma med på egen planhalva. Med Fredrik på plan vinner vi visserligen en del defensivt, men vi förlorar också en hel del av möjligheterna att gå farmåt med den typen av spel vi vill spela. Fredrik hade en horribel passningsprocent igår. Samtitigt kan vi inte spela med två forwards om vi spelar fem på mitten. Att sätta ihop ett mittfält med det vi har att tillgå i truppen är fan inte lätt. Vi saknar en (minst) viktig spelartyp.

3. Skapa klara målchanser. Första halvlek gör vi riktigt bra de mittersta trettio minuterna. Samtidigt skapar vi nästan inga avslut innanför straffområdet. Det varierade anfallsspelet sista tredjedelen från i Trollhättan var till stora delar som bortblåst. Genom att bara spela med en forward förlorar vi faktiskt avsevärt tryck och även om en uppställning med ett femmanamittfält på många sätt är mer offensiv krävs det oerhört mycket jobb från mittfältare för att infria det.

Men vafan. Tack vare segern så har laget skapat en otroligt viktig buffert omkring sig. Känslan inom gruppen verkar hela tiden ha varit att det här vänder vi på. Sådana tankar är livsviktiga för att förändra ett ödesläge. Och sådana tankar kan effektiv skjutas i sank, inte bara av press från press och fans, men utav folk i den absoluta närheten av spelare/tränare. Segern gav inte en dramatiskt förändrad tabellplats. Vi spelade inte för att komma ikapp, vi spelade för att inte halka efter. Men segern gav förhoppningsvis ett psykologiskt carte blanche för att fortsätta på den inslagna långsiktiga vägen. Det omedelbara "nu jäklarns måste nåt göras men vad"-hotet är troligtvis avhjälpt för stunden. Denna arbetsro och sinnefrid är i längden ett oerhört viktigt komplement till de tre poängen i tabellen.

Men någon vansinnigt mycket bättre insats jämfört med hur det såg ut i Trollhättan var det inte. Problemen var i grunden de samma, man Syrianska gjorde inte jobbet förrän de sista 20 minuterna. Och då var det uppanbarligen försent. Framåt såg det på många sätt till och med bättre ut i Trollhättan. Nu väntar två otroligt viktiga matcher mot Väsby. Frågan är vilken trenden egentligen är, och hur de brister i spelet som finns ska arbetas bort med bibehållen spets, och bibehållet go i truppen. Tur att det finns anställd personal som jobbar med dessa bitar...

3 kommentarer:

Anonym sa...

Svårt läge. Spela safe med fem mittfältare eller dundra på med offensiv klapp-klapp som i Trollhättan. Tyckte att Makacha gjorde sin bästa match och borde kanske fått stanna på planen ist för en slutkörd Fredrik som slog bort passningar och inte längre vann några bollar. Lundmark har ingen bra säsong bakom sig men andra halvlek var bland det värre man sett. Tror inte han lyckades göra rätt en enda gång. Sunday var en trevlig bekantskap. Började med att gå in och flytta på Skenderovic för att sen avgöra matchen. Gallo var nog bäst sett över hela matchen. Samlade upp bollar och hittade fötterna på medspelare. Petter gjorde det också bra och målet kanske var snyggast i år efter det första mot Trollhättan. Nu kör vi över Väsby! Väldigt bra blogg förresten. Populism och kappvändarmentalitet är ersatt av analys och diskussion. Fotbollsforum när de är som bäst.

BRF Fågelsången sa...

Jupp, det är tur att SE-lagen inte studerar motståndarna alltför väl.

Kanske borde vi ha haft Sunshine på bänken för att kunna fylla på med en pigg nötare på mitten? Det var ingen skräll att vi skulle få rejälsoppatorsk under andra halvlek. Laget spelade med en hetta som verkligen har saknats i princip tills det att Petter byttes ut.

Austin är läcker i passningesspelet men räckvidden saknas. Dessutom tycker jag att han vinner på tok för lite boll.

När vi nu är så tunna bakåt så blir vi nog tvingade att spela med fem på mitten. Om nu Lökberg kunde få för sig att vinna boll som mot Vasa....

& Stackars P! Han såg inte ens glad ut efter matchen. Jag önskar verkligen att Johan hittar lite flow och spelglädje. Det är väl en jordnära önskning. Lite som långkalsonger till julklapp. Inget skinande Märklintåg som att Hoch skulle nöta på Rehab.

Anonym sa...

Jävligt bra blogg!